Hundra år sedan helvetet bröt loss

UPPSALA, STOCKHOLM, MOSKVA: Danslivet framstår som alldeles särskilt rikt och omväxlande i Sverige denna höst. I Uppsala minns man Första världskriget, i Stockholm Drottning Kristina och i Moskva en koreografs genombrott, här visat på bio.

Jag måste erkänna att jag tyckte att Joseph Sturdys senaste initiativ lät som ett högriskprojekt: ett dansverk med unga medverkande till hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. När jag fick se Ingenmansland på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala insåg jag att jag bedragit mig gruvligt.

Under säsongen skapar också tre av våra yngre koreografstjärnor, Pontus Lidberg, Johan Inger och Alexander Ekman, nya stora verk på Kungliga Operan. Aktiviteten är stor även på andra scener.

Här följer några nedslag från en sen oktobervecka. Ännu mycket mer är att vänta.

Numera kan man sitta på sin lokala biograf och ta del av dans, opera och teater samtidigt som kulturen skapas i världens metropoler: Vad som för några år sedan framstod som en avlägsen önskedröm har nu blivit en självklarhet.

23 oktober i år gavs på Bolsjojteatern i Moskva nypremiären av en balett som i Ryssland kommit att framstå som något av en modern klassiker: En kärlekslegend av Jurij Grigorovitj (urpremiär 1961). Redan 26 oktober kunde en internationell publik på biograf följa en direktutsändning från Bolsjoj – i Sverige tack vare Folkets Hus och Parker.

Härliga dansare, förstås, men baletten har knappast åldrats med behag. Framför allt framstod för mig stora svagheter i berättandet. Librettot ställer också väldiga krav på en koreograf – exempel: Drottningen låter det älskande paret vara tillsammans bara om mannen lyckas gräva sig igenom ett berg som blockerar vägen till en vattenkälla.

Förtätning och målmedvetenhet
Helena Franzéns To Make This Up, med Katarina Eriksson och Elizaveta Penkova på Turteatern i Kärrtorp för ett drygt år sedan, var för mig ett litet mästerverk av koncentrerad koreografi.

Dansplatsen var en liten kvadrat, publiken satt unikt nära på alla fyra sidor. Dramaturgin var i mina ögon fulländad. I en generös väv avlöste olika teman varandra, bland dem en sorts baklängesspiral som vecklade ut sig som en blomknopp. De förträffliga dansarna rörde sig ofta i hög fart på halvtå i snäva cirklar. Fascinerande. 

I maj i år tilldelades Helena Franzén 500 000 kronor i form av dansstipendiet från Per Ganneviks stiftelse för kulturella ändamål. Motiveringen löd så här:

"En koreograf vars konstnärskap framstod som stringent och moget redan i början.  Hon har sedan kompromisslöst och konsekvent undersökt dansens oändliga rörelsemöjligheter i tätt samarbete med musiken. Hon är en danskonstnär som genom sin egen extrema fysiska kontroll, tillsammans med sina dansare skapar den artikulerade kroppens poesi."

Dansportalen gratulerar helhjärtat.

I sitt nya verk, Before I Change My Mind, på Dansens Hus, har Helena Franzén höjt ambitionerna avsevärt. På programbladet inleds ett avancerat resonemang om bland annat andningens betydelse för det koreografiska innehållet med dessa ord: "Ett vacklande tillstånd. Ögonblicket när man fortfarande kan välja många vägar. Innan man måste fatta det slutgiltiga beslutet."

Här har Helena Franzén arbetat tillsammans med dansarna Daniela Bendini, Katarina Eriksson, Annika Hyvärinen och Åsa Lundvik-Gustafson, dessutom med musikaliske medarbetaren sedan många år Jukka Rintamäki. Anton Svanberg medverkade med levande andningsmusik, på tuba.

I detta verk var allting större än i To Make This Up: Större scen, fler medarbetare, högre syften. I mina ögon nådde resultatet denna gång inte samma grad av koncentration som tidigare. Å andra sidan verkar de nya ambitionerna kunna leda vidare till ny fördjupning i många nya verk.

Hundra år sedan helvetet bröt ut
Jag måste erkänna att jag tyckte att Joseph Sturdys senaste initiativ lät som ett högriskprojekt: ett dansverk med unga medverkande till hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott. När jag fick se Ingenmansland på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala insåg jag att jag bedragit mig gruvligt.

De unga dansarna, därav sex praktikanter från Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm, framträdde med ett engagemang som fullfjädrade artisters. Och helheten var beundransvärd.

Inledningen var ytterligt effektiv. Skådespelaren Richard Asker (majestätisk i sin roll) läste, till medryckande, hurtig marschmusik, kalla fakta om kriget: Döda (över åtta miljoner), skadade (över 21 miljoner), fångar och saknade (över sju miljoner) – sammanlagt över 37 miljoner,av mer än 65 miljoner mobiliserade. Där gavs anslaget: käckt och tragiskt på samma gång.

Det storartade med Ingenmansland är att Joseph Sturdy föreställningen igenom, mellan marscherandet och dödandet, lyckas bevara en anda av hopp, samarbete och försoning – och till och med ett par stråk av svartaste humor.

Oumbärliga därvid är några engelska texter från tiden. De flesta framfördes på engelska av Richard Asker. En patriotisk dikt var ett undantag. Två unga damer skanderade den med en frenesi så det skar i åskådaren. Texterna fanns översatta i programbladet – utmärkt!

I en muntlig inledning före föreställningen påmindes om det spontana firande som vid ett tillfälle avbröt krigets vansinne. Mellan skyttegravarna möttes soldater från olika sidor på julaftonen 1914, utbytte små presenter och begravde sina döda.

Befälhavare på båda sidor blev ursinniga över tilltaget och förbjöd upprepningar, vid vite av dödsstraff.

När detta skrivs verkar det som om denna timslånga föreställning har spelats slut efter en mindre turné. Det vore sorgligt, både för de förnämliga unga artisternas skull, och koreografens och verkets – och för åskådares. Detta var nämligen ett verk som kunde göra åskådaren till pacifist, om än bara tillfälligt. Men man måste försöka, även om det ibland är svårt, eller till och med omöjligt.

Modeflugor?
För en tid sedan verkade det ha gått troll i scendansen – svarta troll. Svart scenografi, svarta kostymer, bristfällig (om än inte svart) belysning. Tack och lov verkar denna modefluga ha tröttnat.

I stället har det dykt upp en motsats: åskådaren bländas med starkt ljus i ögonen. Jag undrar hur ofta det finns någon tanke/avsikt/konstnärlig mening därbakom. Jag kan bara konstatera en sak: Mina ögon har svårt att tåla detta. Får jag starkt ljus i ögonen ser jag ingenting. Det finns tillfällen när jag undrat om det är detta som är meningen.

EU-stöd till dans på slottet
Säsongens sista verk i serien Musik på Slottet 2014 blev Drottning Kristina, En dansföreställning framför silvertronen. Framförandet i Rikssalen på Stockholms slott bevistades av kungaparet. Stöd till produktionen hade utgått från Europakommissionen. Flera inledande tal hölls, bland andra ett av Silvana Verdiani från EU-komissionen.

Dansskolan Base 23 under ledning av Anneli Alhanko och Eva Johnson stod för föreställningen. För manus och regi svarade flitige och mångsidige Hans Marklund, som också var huvudkoreograf. 60 elever (i mängder av kostymer) framförde femton väl valda scener ur drottningens liv. Base 23 Anneli Alhankos och Eva Johnsons ledning.

Det var en stor glädje att se det allvar och den entusiasm som unga och något äldre visade i sina roller. Som Drottning Kristina framträdde sammanlagt sex unga damer. Direkt rörande var den allra minsta (Lara Bolander) när hon med bestämda steg tågade fram för att krönas med drottningkronan i en jättelik tronstol, som gjorde att barnet verkade ännu mindre.

I Marklunds ramhandling sitter Drottning Kristina modell för ett berömt porträtt, i samtal med konstnären (Bourdon). Enkelt och effektivt. Det är en alltför ofta förbisedd konst att finna det enkla.

Ett projekt med fortsättning
Föreställningen ingick i det europeiska kulturinitiativet Queen Christina of Sweden, the European, som är ett samarbete 2014-2015 mellan institutioner i Sverige, Frankrike, Italien och Österrike. I mars 2015 arrangeras i Stockholm ett högintressant seminarium med titeln Drottning Kristina i rörelse där Drottning Kristinas fysiska värld levandegörs av Karin Modigh och Camilla Kandare.

Ursprungligen tänkt att avslutas med konsert och seminarier i Göteborg i juni 2015 ser det ut som om detta internationella projekt kommer att förlängas, med deltagande av nya länder: Spanien, Holland, Tyskland och Ryssland.

Peter Bohlin
1 nov 2014