En balettchef med tre hus att dansa i

KÖPENHAMN: Dansportalen har besökt den danska huvudstaden, där vi passade på att få en intervju med balettchefen Nikolaj Hübbe – i Danmark är titeln Balletmester – vid Den Kongelige Ballet.

Han tar emot i sitt chefsrum högt under takåsarna i det gamla operahuset, som numera ingår i det stora komplex som utgör Det Kongelige Teater.

Nikolaj Hübbe startade sin dansarkarriär på teatern i Köpenhamn där han raskt avancerade till solodansare – den danska titeln för premiärdansare. 1992 lockades han över till USA för att bli principal i New York City Ballet. Där stannade Hübbe till 2008, då han utnämndes till chef i Köpenhamn.

Under din tid med New York City Ballet dansade du nästan bara neoklassiskt.
Ja det var ju bland annat Balanchine, Jerome Robbins och Peter Martins men också Twyla Tharp och Christopher Wheeldon.

Gjorde du egen koreografi också?
Nej, aldrig, det var först här på Det Kongelige för åtta år sedan som jag började koreografera.

Blev du kallad att komma hem till Det Kongelige?
Nej, jag sökte tjänsten som balettchef när den blev ledig och blev då erbjuden att ta platsen.

Var du inte rädd för att ta den?
Jo det var jag självklart, men man måste försöka. Att intet våga är att intet vinna!

Du har ju gjort flera nya tolkningar av Bournonvillebaletter, hur fri kan du vara när det gäller ny koreografi?
Det finns ju inte någon copyright för Bournonville, men det finns en tradition. jag vill inte ta avstånd från traditionen, snarare ta avstamp från den, använda den som en trampolin för att hoppa i nytt vatten. Det är inte något negativt i traditionen, tvärtom jag tycker om den, men jag vill använda den som en uppfordring till att gå på upptäcktsfärd i den.

Om nu den säger att så och så förhåller det sig, så kan man ju tänka att kanske man kunde göra si eller så...  Det är snarare med en nick till traditionen som utförandet får en ny look eller ny tolkning. Traditionen inspirerar till något nytt.

Vilken är din inställning till repertoaren, förutom Bornonville?
Jag brukar försöka att varje år ha en stor klassiker, Neumeier eller någon av de ryska klassikerna till exempel, sedan en Bornonvilleförställning och därutöver ny koreografi. Vi har gett Kylián, Wheeldon, Ratmanskij och en hel del mellaneuropeiska yngre koreografer, några danska, till exempel Kim Barndstrup och Tina Tarpgaard, ursprungligen kom hon från Dansk Danseteater.

Just nu har vi två huskoreografer som jag kan tänka mig anlita mer. Christopher Dean, som också är solodansare här samt en nyanställd dansare som heter Oliver Stafford – de bör få utvecklas och få fler chanser.

Ni har ju en bred repertoar från Bournonville och Petipa till Neumeier och helt moderna verk. Hur väljer du?
Vi väljer både det som ligger nära det klassiska och det helt nya. Vi spelar ju i block – just nu ges Neumeiers Kameliadamen intensivt några veckor växelvis med Sylfiden och Etudes, sedan kommer Twyla Tharps Come Fly Away, som närmast är en Broadway Show, och därefter återkommer Et Folkesagn. Vi vill ge både dansarna och publiken omväxling och möjlighet att uppleva olika saker parallellt genom att blocken överlappar varandra.

Hur mycket dansar ni i det nya operahuset?
För tillfället har vi en produktion där ute, det blir i år Svansjön, som ges med anledning av operahusets tioårsjubileum. Det blir en ny produktion som jag gör tillsammans med min biträdande balettmester Silja Schandorff och den finske ljussättaren och scenografen Mikki Kunttu. Kostymerna görs av den danska scenografen Mia Stensgaard.

Blir det en traditionell uppsättning?
Njaaa . . . traditionell och traditionell – koreografiskt jo, men rent scenografiskt får den en mer modern utformning. Men där finns naturligtvis de stora partierna för den vita svanen och den svarta.

Att ha tre hus att dansa i – är det bara en tillgång eller också ett problem?
Jag tycker det är en stor fördel. Vi hade till exempel ett vackert Stravinskij-Balanchineprogram med tre baletter, och det var som skapat för det stora, enorma, moderna operahuset. Arkitekturen man mötte när man kom dit och det man såg på scenen stämde fantastiskt fint, det var som om form och innehåll höll varandra i handen.

Vi är extremt privilegierade när det gäller lokaler, men planeringsmässigt kan det uppstå en del problem. Vi har till exempel bara en orkester, så när de spelar opera där ute, så får vi ge en del föreställningar till bandad musik. Orkestern är inte stor nog för att spela på två ställen samtidigt.

Vi har något som heter Dance2Go, och det dansas mestadels till band. I Skådespelshuset finns det ett mindre orkesterdike, men vi har bara uppträtt där med band.

Dance2Go är en möjlighet till att uppleva balett till ett fördelaktigt pris. Vi ger verk som är godis för dansälskare och ett utmätkt tillfälle för nybörjare, som inte har sett balett tidigare. I år ges Alexander Ekmans Cacti och den klassiska Etudes, två verk som bägge handlar om musik och musikalitet.

Väljer du en repertoar först och sedan bestämmer vilken scen det skall framföras på?
Nej, på Skådespelshuset spelar vi alltid nya verk eller mycket moderna verk. Det har en mycket intim salong som ger en kommunikation mellan scen och publik som passar väldigt fint för de moderna verken.

Det finns också en grupp, Corpus, med dansare inom teatern som har egna produktioner. Arbetar de på sin egen fritid eller för teatern?
De är en del av kompaniet, vi kallar det kompaniet i kompaniet. Men de båda ledarna Esther Wilkinson och Tim Matiakis är sina egna herrar.

Jag lägger mig inte i deras repertoarval, de ska genomföra sina egna projekt. De har föreställningar här på Gamle scene, i Skådespelshuset eller där det passar.

Ni har även gästspel utifrån på teatern?
Ja just nu har vi haft besök av baletten från Hamburg med John Neumeiers Döden i Venedig, Vi har ett gott samarbete med John och Lloyd Riggins som gör huvudrollen, han har ju tidigare varit solodansare här i många år. Våren 2015 kommer också Parisoperans balett hit med Petipas balett Paquita. (29-31 maj 2015)

Vad kommer nästa år?
Jag vill inte lyfta på täcket ännu, men jag hoppas på att få hit några namn som aldrig har arbetat med den Kongelige Ballet tidigare. Några av de stora europeiska namnen.

Det pågår just nu något som liknar en mindre balettfestival i Köpenhamn. Har ni planerat tillsammns med Tivoli för de här gästspelen?
Nej, det är en fullständig tillfällighet, det är många år sedan Det Kongelige Ballet uppträdde på Tivoli, nu har de sitt eget kompani.

Leder du också arbetet på balettskolan?
Nej, jag har förstås ett övergripande ansvar, men det är tidigare solodansaren Thomas Lund som är ensam chef där. Men helt klart diskuterar vi uppläggningen.

Skolan har nu hela grannhuset tvärs över gatan och där finns internatplatser för 20 elever som kommer från hela Danmark och vi har faktiskt en finlandssvensk flicka i skolan för närvarande.

Vi har utvalda skolor landet runt i Århus, Odense, Ålborg, Holstebro med flera städer där de kan gå i grundskolan och examineras med lärare även från balettskolan här. De som har talang och goda förutsättningar kan sedan få avsluta sin utbildning i Köpenhamn.

Jag började själv på balettskolan på sjuttitalet när jag var 9-10 år och då var vi totalt 56 barn, nu har vi med alla regionala skolor totalt cirka 150 elever.

Hur slussas dansarna över från skolan?
Förr var det så att vid 16 år blev man anställd som aspirant i baletten, men man fortsatte på skolan fram till examen. Nu är man aspirant från 16 till 19 år, men ingår inte i kompaniet. På det sättet får de faktiskt mer balett, mer modernt och mer karaktärsdans men också en gymnasial utbildning, vilket vi aldrig har haft här på teatern tidigare. Först tredje året som aspirant, då de har färre teorilektioner, deltar de i föreställningar med kompaniet. Jag sitter faktiskt och väntar på åtta flickor, som först ska avsluta sin skolgång.

Om vi behöver anlita barn i föreställningarna, så kommer de från balettskolan. Det är en mycket gammal tradition, liksom på Mariinskij, på Bolsjoj och Parisoperan. Till och med i Stockholm.

Finns det någon koreografutbildning i Köpenhamn?
Ja, de har en koreografilinje ute på Skolan för modern dans. Här på teatern har vi inte någon sådan utbildning, men både i skolan och under aspirantutbildningen försöker vi anordna en del kurser, seminarier och work shops där ungdomarna får en del koreografiska uppgifter, då kan man se om där finns en vilja och en talang för eget skapande.

Anders Jörlén
20 okt 2014