Innovativt, dansant, humoristiskt

STOCKHOLM: När Nederlands Dans Theater 2 gästar Dansens hus i Stockholm bjuds publiken på tre verk av koreograferna Alexander Ekman, Johan Inger och duon Paul Lightfoot och Sol León. Först ut är ”Postscript” koreograferad av de båda sistnämnda. Det är vackert, akrobatiskt och stilrent.

Dansarnas goda balettekniska färdigheter lyser starkt. Rörelserna är genomarbetade, precisa och linjerna fortsätter långt ut i periferin. Som åskådare vaggas man in i en känsla av lugn, där någon annan styr med säker och stabil hand. Vardagsstressen rinner av.

På vänstra väggen av det svartklädda inramade rummet lyser en lång vit remsa som för tankarna till mitt senaste optikerbesök. Det är omöjligt att se den uppradade texten på den bländande ljusstrimman. Snabbt får det sin förklaring när en violinist dyker upp och skriften används som ett notställ. Något senare tar en pianist över tolkningen av Philip Glas musik. Endast händerna och tangentbordet är ljussatta och befäster den sublima känslan.

Ljussättningen är harmonisk avskalad och kostymerna lyfter fram de vackra och eleganta klassiska rörelserna. Den första dansande trion bär endast ett par fladdrande byxor, männen som kvinnan. Överkropparnas nakenhet glöms snabbt bort när dansens stringens och strävan efter perfektion tar över.

Trots nakenheten i början bjuds vi på få överraskningar. Istället befästs de stereotypa könsrollerna där mannen fungerar som stöd för kvinnan och står för alla lyft. Dansarna avlöser varandra som på pärlband. Jämbördigheten i deras tolkning av materialet är dock slående. Ingen urskiljer sig från den andra och alla dansar med liknande kraft, energi och danstekniska färdigheter. 

Johans Ingers ”I New Then” bjuder upp till lekfull dans. Dansarna rör sig snabb och med glimten i ögat. Samspelet mellan ljusteknikern och händelserna på scenen bidrar till att ljusförändringarna sker med knapp märkbarhet. Användningen av van Morrisons musik  befäster den uppsluppna stämningen. Text och instrument illustreras via dansarnas kroppar.

Historien bärs framåt genom solon, duon, trios och hela gruppsekvenser. Genom interpretation lyfts variationsrika personligheter fram. Ibland fastnar en dansare i upprepande enformig rörelse och skratten låter inte vänta på sig. Som bruten ur en förtrollning vaknar dansare upp ifrån sina upprepningar och omfamnas av gruppen.

Mest skratt får dansaren som uppfinningsrikt använder rösten och med starkt kroppsspråk lyckas förmedla en hel historia med varierande känslouttryck. Dansglädje från både koreograf och dansarna lyser starkt genom verket och tillsammans förmedlar de humor och värme.   

Kvällens höjdpunkt är Alexander Ekmans ”Left Right Left Right”. Det är briljant. Ekman lyckas under det alltför korta verket att klämma in en mängd olika händelser och överraskningar utan att det blir rörigt.

Det är en lek med rörelser, ljud, ljus och tekniska moment. En ljusrigg hissas upp och ner flera gånger vilket skapar dynamiska effekter. Speglar visar sig ha flera användningsområden.

Från första stund är scenen fylld av stillastående gråklädda dansare som med intensiva blickar tittar ut över publikhavet. Längst bak skymtas en kvinna i röd lång klänning som långsamt skrider fram.

Hon för mina tankar till William Forsythes ”Artifact Suite”, där också en ensam kvinna tar sig över scenen i långsamt mak som en kontrast till det tempo som de andra dansarna har. Stillaståendet avbryts och ett organiserat kaos uppstår för att inom kort återgå till stillhet och stirrande.

Därefter följer en intensiv och fartfylld resa där musikstilar och tystnad blandas utan att uppfattas som korthuggna. Under komiska omständigheter får vi följa verket genom olika slags scenrum och mot slutet när en del mystik lättar exploderar skrattsalvorna bland publiken.

Mest fastnar jag för rullbandsdelen som är precis och oförutsägbar. Koreografin utmanar till snabba fötter och ibland bokstavligen forsar dansarna över marken. Jag går hem med känslan att varit med om något innovativt, dansant och humoristiskt.

Jenny Berkán 
24 sep 2014