Daphnis et Chloé: en sublim upplevelse

PARIS: När ridån går upp möts man av Daniel Burens svartvitrandiga signum på den jättelika ytan. därpå följer en, i mitt tycke, ganska fascinerande scenografisk uppvisning av olikfärgade kvadrater, romber och andra former.

Nästan som en konstutställning. Den svartvita randen återfinns i kanten på alla dessa former. Färgerna är också vackra utan att var påträngande.

Daniel Buren är en konceptuell konstnär född 1938 i Paris närhet. Han är välkänd i världen och de karakteristiska svartvita ränderna sägs vara inspirerade av tyget i gamla franska baldakiner.

Omärkligt smyger dansverket igång till extremt svagt ljud av den eminenta orkestern, sakta växer musiken i styrka.

Fram träder en värld av ungdomlig eufori, med vitklädda dansare som förefaller leva i något liknande Edens lustgård. Det är oavsett övriga åsikter otroligt vackert. Koreografin är luftburen, eterisk och lättflytande. Man upplever vårkänsla, allt är sublimt.

Koreografin av den tillträdande balettchefen Benjamin Millepied är neoklassisk, en koreografi som saknas och kan behövas i dagens dansvärld där klassiskt skolade dansare måste få möjlighet att använda sin teknik i ett modernare formspråk. Det går definitivt att ana en influens av Jiri Kylian.

Aurélie Dupont dansar huvudrollen absolut felfritt med oavbrutet flyt och fantastisk teknik, som man förväntar sig av en ”Danseuse Étoile” på Parisoperan.

Hennes moatjé Hervé Moreau gör detsamma men är ändå blek i sin utstrålning och lämnar mig ganska oberörd. De två utgjorde premiärlaget, men med Parisoperans kapacitet presenteras tre lag av toppdansare i huvudrollerna.

Den klassiska historien kan betecknas som banal, skriven av den grekiske författaren Longus på 200-talet före Kristus. I en mycket kort och förenklad sammanfattning händer ungefär följande:

Daphnis och Chloé är hittebarn i skogen och tas om hand av herdar. När de växer upp blir de förälskade i varandra men de är helt okunniga om kärlekens lekar och väsen. I äkta mening oskulder. Chloé blir invigd av en annan kvinna, Lycenion, vars man i sin tur slår lovar kring Daphnis utan att lyckas.

Ett band skurkar (i denna version pirater) rövar plötsligt bort Daphnis och det svartsjukedrama som kunnat inträffa kommer av sig. Rövarbandet besegras och de älskande kan återförenas, gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar.

Verket är nästan en timme långt, Ravels komposition är hans längsta och anses som en av hans bästa. Den innefattar även en kör. Som koreografin utvecklas, eller kanske inte utvecklas, utan snarare upprepas upplevs det tyvärr som aningen långt.

Ärligt sagt så var det flera i publiken som vaknade upp som ur en halvdvala, när dramatiken och musiken bröt den småsömniga stämningen. Den onda piraten och hans följe av virila män levererade en härligt kraftfull mansdans, klädda i svart.

Aftonens värsting var definitivt deras ledare Bryaxis, dansad av premiärdansören Francois Alu, som i några sanslösa solon späckade av spänst, kraft och virtuositet fick auditoriet att tappa andan och spärra upp ögonen extra.

När verket återgår till harmoni efter den utmaning som de älskande utsatts för så är allt som förut, framför allt saknas den laddning som borde blivit följden av vad de tu gått igenom. Deras kärlek borde ha mognat, passionen blivit mer vuxen och djupnat. Men det är som ingenting har utspelats i denna drömska värld.

Dansarna är fantastiska, scenografin vacker, musiken underbar och koreografin habil och utmärkt men det stora lyftet kommer inte. I slutet dyker kåren upp i knallgula och illgröna kostymer vilket effektivt bryter den eventuella förtrollningen. Varför? Vad är det med fransmännen och grälla färger helt plötsligt?

Det är ändå som helhet en mycket fin föreställning som med några nypor mer spänning och utveckling i allt det überbehagliga hade kunnat bli alldeles fantastisk.

Benjamin Millepied
Millepied har idigare skapat flera verk i USA för New York City Ballet där han också varit solist. I den franska pressen har han blivit hyllad, och ovationerna efter föreställningen var betydande. Naturligtvis finns enorma förväntningar på den blivande nya balettchefen. Benjamin Millepied tillträder som chef för Ballet de l´Opéra de Paris den 1 november 2014 då han efterträder Brigitte Lefèvre som nyligen tilldelades ett hederspris i Moskva.

Den franska pressen uppmärksammade också att flera halvsolister i ”Palais de Cristal” utmärkte sig och till och med överglänste solisterna ibland. Balettens ”ungdomar” bör få komma fram mer och inte vänta så länge på sina chanser, anses det. Det är ett tydligt budskap till Millepied att ändra en politik som tydligen rönt viss kritik och missnöje, och vars resultat nu visar sig på scenen.

En spännande afton är över och den jättestora, utsålda salongen i Theatre de Bastille töms snabbt. Nästa föreställning med andra lag dansare ges dagen därpå. 

Ballet de l'Opéra de Paris:
Daphnis et Chloé.
Koreografi: Benjamin Millepied,
Musik: Maurice Ravel,
Scenografi: Daniel Buren,
Kostym: Holly Hynes
Ljussättning: Madjid Hakimi

Marie Louise Waldenström
14 juli 2014