Mats Ek lyfter utvandring till en naturlig rörelse

STOCKHOLM: Mats Eks version för Dramaten av första delen av Vilhelm Möbergs epos, Utvandrarna, utmärks av den stil han utvecklat till mästerskap: egensinnig, med ofta drastiska, tokroliga inslag och mycket teaterdans, där han lyckas locka fram berättande dansscener med högt egenvärde ur icke danstränade medarbetare.

Kort sagt är Mats Eks teaterstil så personlig att den inte är typisk för något annat än honom själv. Berättelsen är typisk men regin och koreografin otypisk. Resultatet har blivit ett utsökt exempel på korsbefruktning. 

Runt sig har Mats Ek samlat en trogen skara medarbetare. För dramatiseringen ansvarar åter Irena Kraus. Hennes uppgift har här inte varit enkel Under första aktens två timmar måste hon hinna framställa unga förhoppningar som övergår i missväxt, fattigdom, misär och hopplöshet. Första akten har, kanske med nödvändighet, därför blivit något lång. 

Ett genialiskt inslag i föreställningen är scenografin: två flyttbara skärmar så stora att de vid behov kan täcka hela proscenieöppningen. Med hjälp av dem kan spelplatsen ändras sekundsnabbt. Scenografen heter Aida Chehrehgosha, dotter i en från Iran utvandrad familj. Vid behov fyller hon skärmarna med typiska bilder: ett grönskande fält, en åker förbannad av sten eller vågigt hav. Det är en styrka hos Mats Ek att också finna nya medarbetare. Chehrehgosha är utbildad fotograf. Här har hon, mig veterligt, fått sitt första uppdrag som scenograf. Resultatet är storartat.

Andra aktens resa med båt bjuder på flera överraskningar. Står man bredvid ett passagerarfartyg är det lätt att imponeras över hur högt det är. Här har Mats Ek funnit en metod att överföra effekten till teatern.

Med hjälp av skärmarna har också scener inifrån fartyget blivit levande. Berättelsen blir mer tydlig. Nya effekter skärper också åskådarens koncentration. Hörseln ställs också emellanåt på prov, som i den tyske besättningsmannens lustiga rotvälska. Man förstår i stort sett vad Carl Magnus Dellow menar, även om man inte anar vilka ord han yttrar. Jag tror bestämt att Dellow givit egna bidrag till textens utformande.

Skådespelarinsatserna imponerar över lag. Stina Ekblads Kristina och Rolf Lassgårds Karl Oskar leder ett lag på sexton skådespelare där många dessutom får briljera i Mats Eks rörelseregi. Han har en fantastisk förmåga att besätta roller. Till exempel spelas rollen som ett litet barn på fem år av långe Yvan Auzely. Det är inte blott teatermässigt trovärdigt - det framstår som rent naturligt i Mats Eks teatervärld. Där blir scenen det möjligas konst.

Niko Röhlcke har arrangerat musik och komponerat själv. Jag önskar att musiken ges ut på skiva och hela föreställningen en dag på dvd.

Många av bokens expressiva, välfunna scener har fått plats på Dramaten. Under åren har jag tyckt mig märka hos Mats Ek en alldeles särskild känsla för försoningens balsam. För mig var därför en höjdpunkt den scen där Kristina och sockenhoran Ulrika (Kristina Törnqvist) försonas.

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit är en höjdpunkt i den svenska 1900-talslitteraturen. Där lyckades han koncentrera hela den svenska emigrationsepoken genom att följa en familj och en grupp människor från en bygd i Småland. Bredden i berättelsen och styrkan i berättandet har fått romansviten att framstå som något typiskt.

Hur gick det då med drömmarnas rike? Från Dramaten går åskådaren med ett leende, förhoppningsvis också med en tanke eller två. Massutvandringen är för Sveriges del ett avslutat kapitel. Nu söker utsatta människor en fristad i vårt rika, vackra, fredliga land.

Och hur gick det för hundra år sedan?  Dåtidens extremister anklagade utvandrarna för att vara lata landsflyktingar i ett land som behövde sin arbetskraft.

Utvandringen tog sådana proportioner att det tillsattes en emigrationsutredning (1907-13). Den resulterade i 21 (!) volymer, där man bland annat underkände förslaget att införa lagstiftning mot utvandring. I stället förordades sociala och ekonomiska reformer som folkbildning, bättre bostäder, ekonomisk utveckling, allmän rösträtt och kamp mot klassamhället. En utmärkt grund för ett blivande folkhem.

Jag tror bestämt att utvandrarsviten skulle behöva läsas av fler människor. Framför allt av dem som tror på enkla lösningar.

Peter Bohlin
23 maj 2014