Artiklar från 2008 – till idag
Eun-Ji Ha som Belle och framför henne Silvia Kononen som Lilla Odjuret i Skönheten och odjuret. Foto Mirka Kleemola
HELSINGFORS: Efter höstens nypremiär på Törnrosa och fortsatt vintersäsong med succébaletten Snödrottningen har en ny sagobalett haft världspremiär. Nationalbaletten har satsat stort med sikte på barn och ny publik.
Därtill har den nybildade Ungdomsgruppen med framgång visat upp sig i Almisalen – Operans mindre scen – med eget program som visade både klassisk koreografi och modern dans.
Edita Raušerová och Michal Krčmář i Skönheten och odjuret. Foto Mirka Kleemola
Skönheten och odjuret
En kung förtrollas till Odjur. Han är ungkarl och saknar en kvinna. Å andra sidan kan en dam med uppriktig kärlek rädda kungen från trolldomen. Före detta dansaren vid Nationalbaletten Javier Torres har inspirerats av storyn och för Nationaloperan skapat sin andra helaftonsbalett.
Hans Törnrosa hade premiär 2008 i Helsingfors och 2011 i Tjeckien, och blev en succé. Nypremiär på operan var det på hösten 2013 och den drog åter fulla salar.
Man kan tänka om baletten Skönheten och odjuret på många olika vis. Den kan betraktas som en ren saga som visar människors karaktärsdrag, men man kommer också på andra tankar – om det etiska. Skall man fortfarande uppfostra och uppmuntra flickor att tänka på ett visst sätt: att uppgiften med livet skulle vara att främst satsa på andras trivsel och lycka, framför sin egen.
I detta fall – som så ofta – offrar sig en ung kvinna med tanke på familjen och dess framtid. En annan möjlighet skulle vara att leda flickors och unga kvinnors tankar och självständiga val i livet. Skönheten i denna balett väljer att lämna hemmet och träda in i det okända slottet med ett odjur som härskare. Odjuret har krävt att få en av faderns tre döttrar till gemål. De två andra är skräckslagna och flyr fältet.
Vi tar en titt på programhäftet; det listar upp scenerna i baletten. I sin tur dansas Förtrollningen – Köpmannen och rosen – Belle (Skönheten) tar farväl – Belle träffar odjuret – Belle och odjuret blir vänner – Belles far blir sjuk – Odjurets sorg – Belle återvänder – Förtrollningen bryts. Händelseförloppet är klart.
Allt detta har vi sett förut: vi får se systrar ganska lika dem i Askungen, vi får uppleva saker som en Alice i underlandet med alla fantasifulla djurfigurer, och kanske något bekant ur En Midsommarnattsdröm. Inget ont med det, igenkännandet kan kännas trevligt för en barnpublik.
Johanna Nuutinen, Ilja Bolotov, Evaldas Bielinis och Lucie Rákosníková i Skönheten . . . Foto Mirka Kleemola
Sagan skulle inte se ut som den gör utan Erika Turunens dräkter – denna dam kan trolla fram de mest fantasifulla skepnader man tänka kan. Torres låter en hel mängd figurer träda fram, i första akten är det nästan överflöd av alla älvor, gyllene jungfrur, krigare, amoriner m.m. Och så tre skulpturer och en kinesisk vas.
En mycket viktig person är Lilla Odjuret som genast blir en publikfavorit. Dess skepnad är otrolig, och som roll en möjlighet för en balettelev att dansa och framför allt tolka en roll både med dans och med kroppsspråk. Lilla Odjuret blir Belles första riktiga vän och bundsförvant.
I föreställningen som jag skriver om gjordes rollen trovärt av Oskari Karo men jag kan inte heller glömma hur långt Silvia Kononen, nyss fyllda 13, vid en repetition redan hunnit utveckla sin Lilla Odjuret och dess karaktär. Genomtänkt, varmt, engagerat till sista ögonblicket.
I titelrollerna som Belle och Kungen Alexander dansade Edita Rauserová och Michal Krčmář. De är tekniskt säkra och kompetenta och kan briljera med var sina färdigheter. Deras partnerskap är också fint att se, när det gäller dansen. Känslomässigt verkar de någon gång vara lite distanserade i de gemensamma duetterna.
En ballerina beundras dock av åskådarna: vid en frågestund på hösten efter Editas framträdande i Törnrosa sågs en flicka i festklänning ta sig fram till den prinsessklädda dansaren och lyfta upp armarna. Edita förstår budskapet, stiger upp från sin stol och lyfter henne i famn. Den samlade publiken tittar på – detta är Törnrosas liv efter föreställningen.
Då dansaren kommer fram till foajén efter föreställningen för att möta sin publik är verkligheten också på annat sätt synbar, fötterna är redan stoppade i stora lurviga tofflor för att värma upp fötterna och skydda de svidande tårna.
Andrea Laššáková & Thibault Monnier i Paquita. Foto Sakari Viika
Många trevliga scener finns det i Skönheten och odjuret, fantasifigurer avlöser varandra i fröjdefulla danser i den första akten. Drama blir det när människor möts, mellan Belle och Kungen samt de andra. Fadersfiguren har en central roll, denna gång spelad av Stanislav Belyaevskij, liksom de två systrarna Colette och Fanny (Anna Sariola och Lucie Rákosniková). Faderns öde är viktigt för Belle, hon älskar sin pappa.
I början av andra akten kunde man uppskatta Drömbilder med 22 dansare – detta nummer utgjorde den stora ”vita scenen” i baletten med njutbar dans. En ädelsten i sammanhanget.
Balettutbudet på Nationaloperan har på sistone riktat sig till barn och ny publik i större utsträckning än vanligt: på hösten sågs en kortversion av den traditionella Törnrosa med nya inslag och ett minskat antal féer, sedan fortsatte man med en mängd slutsålda föreställningar av Snödrottningen och till sist med världspremiären på Skönheten och odjuret.
Inget ont med denna politik ifall trogna balettvänner också får sina önskningar uppfyllda. Under året har dessa inte beaktats så väl och detta har förorsakat en del diskussion bland åskådarna.
Det gäller att visa även klassiker och andra tungviktare med jämna mellanrum då Operan är balettens huvudscen i landet – publikuppfostrare och framstående aktör i mångt och mycket.
Man kommer att tänka på hur fint vår södra granne i Tallinn klarar sin programpolitik: man kör jämt med klassiker vid sidan om nya abstrakta baletter. Svansjön återkommer årligen och därtill dansas annat – förra året och som bäst Bajadären.
Suvi Honkanen och Hasan Topcuoglu i Sur Le Fil. Foto Mirka Kleemola
Ungdomsgruppen och dess egen afton
Mycket positivt är att Operan kunnat grunda en grupp för unga dansare. För gångna säsongen sökte sig 1.200 dansare till den och 10 lyckliga togs in.
Finansieringen kommer från Jane och Aatos Erkkos fond och fortsatt verksamhet blir det under säsongen 2014-15, denna gång med 11 dansare varav 6 redan varit med detta år. Dansarna medverkar i Operans produktioner samt visar sig på egna aftnar.
Vilma Hyrkäs, Suvi Honkanen, Andrea Laššáková, Hanako Matsune, Susmita Meyer-Rochow, Thibault Monnier, Pauliina Pakarinen och Hasan Topcuoglu medverkade i den första aftonen med nio nummer, både klassiska och moderna. Premiären var den 8 maj i Almisalen – gruppens första och en mycket lyckad sådan.
Dansarna hade fått förstärkning av några äldre kollegor från Nationalbaletten – Antti Keinänen, Iga Krata, Timoteo Mock, Florian Modan, Annika Nieminen, Jevgenija Pleskova, Emrecan Tanis, Teemu Tainio och Frans Valkama ställde upp som dansare.
Teemu Tainio var även en rolig och saklig konferencier. Som repetitörer utöver ansvariga balettmästaren Tuuli Tuominen-Sandell hade dansarna Petia Ilieva, Jouka Valkama och Nicholas Ziegler ställt upp.
En vit scen ur klassikern Paquita introducerade gruppen för oss, damerna iklädda tutus och tåspetskor, de två herrarna i solistuppgifter som prinsar. Långe Thibault Monnier var en fin partner till sin ballerina Andrea Laššáková. Båda dansarna är på väg rakt uppåt i karriären. Hasan Topcuoglu märktes i elastiska hopp och med stark närvaro.
Thibault Monnier i På Norrbotten. Foto Sakari Viika
Det krävande numret Grand Pas Classique – adagio och coda – dansades därefter av Jevgenija Plešková och Florian Modan – de dansare som redan uppträtt kunde andas ut och byta kläder under tiden, för att fortsätta med Sur Le Fil (På tråden) – en modern skapelse av gruppens Thibault Monnier.
Även andra dansare – både från Nationalbaletten och ungdomsgruppen – verkade som koreografer i vissa nummer. Jouka Valkamas och Emrecan Tanis Päivä 351 (Dag 351) respektive Corridors är kompakta verk och passar sina dansare. I det förstnämnda sågs Annika Nieminen och Frans Valkama i deras succénummer till fartfylld tekno, känt från tidigare sammanhang, i sistnämnda Pauliina Pakarinen ur ungdomsgruppen.
Pas de deuxet ur Törnrosa (kor: Petipa) med Iga Krata och Timoteo Mock dansades med precision, en modern A Brief Case (En kort historia) (kor: Anna Sariola och Eemu Äikiö) med hela ungdomsgruppen och Mad Hope (Galna förhoppningar), också modern, dansades av dess koreograf Vilma Hyrkäs. Verken var passande placerade under kvällen, så att helheten blev levande och sammanhållen.
Ungdomsgruppen i På Norrbotten. Foto Sakari Viika
Ungdomsgruppens dansare avslutade sin kväll med ett stycke ur Mats Eks På Norrbotten. Trevligt att se hur väl dansarna hade fångat de olika rollkaraktärerna vilka man kunde trivas med, såväl de nordiska dansarna med infödd inblick i bondekulturen på dessa breddgrader som dansare med rötter längre bortifrån. Veli-Pekka Peltokallio och Pompea Santoro som gästande repetitörer hade gjort ett fint jobb.
En av dansarna i gruppen, Hanako Matsune, visar förutom färdigheter i dansen, redan en speciell mognad och tolkningsförmåga. Hon är också äldst, får jag höra vid samtal med balettchefen Kenneth Greve.
Därtill strålar vissa dansare lite mer i sina uppgifter, drar blicken till sig. Susmita Meyer-Rochow med sin mjukt kvinnliga närvaro, Hasan Topcuoglu med sann glädje och fin kontakt med publiken. Suvi Honkanen – som vann första pris för seniorer i Falun 2011 – strålar på scenen.
Anita Jokela
11 maj 2014
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision