Klassiskt och nyskapande modernt i Oslo

OSLO: Ingrid Lorentzen är konstnärlig chef för den norska Nasjonalballetten sedan hösten 2012, men det här spelåret är det första som hon har kunnat bestämma helt själv.

Dansportalen träffade henne i foajén till det populära operahuset i Oslo för ett samtal om hennes mål och drömmar.

Säsongen började med ett stort Fokinprogram där dagens nyskapare inom koreografin fick ta sig an några av de verk som skapades av Fokin, Stravinskij, Nijinskij och de andra som var revolutionerande för 100 år sedan.

Jag såg bara att inom den idén kunde vi få plats med mycket, säger Ingid Lorentzen. Jag ville lyfta upp ny koreografi på stora scenen. Vi har gjort nya verk tidigare, men oftast på lilla scenen och med korta repetitionstider, så jag ville ge chans till nya koreografer och ge dem rejäl repetitionstid.

Man har bara en chans att göra en öppningsföreställning. Det var också att ta en kalkylerad risk att använda den fantastiska musik som redan fanns, något av den bästa balettmusiken någonsin. Musiken är en klar inspiration och jag tänkte att det skulle bli intresant att till exempel se Ina Christel Johannesen arbeta med Rimskij Korsakov – ett intressant möte.

Det hjälper också publiken att ge riktiga handlingsbaletter som Liam Scarletts Eldfågeln – kan vi göra sådana idag, tänkte jag. Jag undrade också om publiken skulle acceptera att vi gör baletter med prinsar och prinsessor idag – och skulle vi klara av det?.

Men Fantasy-boomen är ju så framgångsrik. Jag satt en dag i salongen och tänkte på hur kvällen skulle tas emot och det var just det jag tänkte – det här är ju ren Fantasy! Det hade jag inte tänkt på förrän jag såg det på scenen, i studion ger det ett helt annat intryck. Jag kom att tänka på TV-serien Game of Thrones och skrev om det i programmet och det blev citerat av Financial Times kritiker, vilket jag tyckte var morsomt!

Liam Scarlett ska också göra ett till verk här. Jag såg hans verk när jag just hade tillträtt och den rätta känslan fanns där med det samma – då var det bara att köra på.

Han var redan engagerad för att göra något på lilla scenen, men när jag såg hans Asphodel Meadows i Londontänkte jag: den måste upp på stora scenen. Jag frågade honom om han ville göra något ur Eldfågeln dessförinnan. Han sa att 'det var märkligt, jag har suttit och lyssnat på den musiken under flygturen hit och blev genast tänd på den'. Ja, så fick han göra Eldfågeln också.

Nu blir det alltså två verk här av honom – det är väldigt fint att få arbeta med samma koreograf så snart igen. Man får lära känna hans sätt att arbeta bättre. Vi måste ju utveckla klassisk dans. Det finns mycken fantastisk samtida koreografi, men de som lyckas att använda den klassiska tekniken och utveckla den måste vi ta väl hand om. Och han kan verkligen det.

Programmet det här spelåret är ju väldigt varierat och ni har många gästande grupper, har det alltid varit så i det nya Operahuset?
Det har det faktiskt, det nya i år är att vi har blivit fast spelplats för våra två huskoreografer, Jo Strømgren och Alan Lucien Øyen, som också har var sitt eget kompani. Det startade egentligen med idén att vi ville tala om att om man vill se dem, så ska man komma hit. Vårt hus är också deras hem. Och så får vi arbeta med dem på Operan. Den här säsongen gör de ju Orfeus respektive Petrusjka. Men det viktigaste är helheten – att de faktiskt hör hemma här och likaså deras kompanier.

Jo Strømgren kommer hit med sitt kompani i fem olika verk: Society, Strømgren för barn med The Kitchen, och så har han en Munchföreställning med dockor för vuxna och ett polskt gästspel med hans koreografi. Nu har han också gjort regi och koreografi till operan Orfeus.

Alan Øyen gör samtidigt ett teaterstycke på lilla scenen: sin egen kommentar till Orfeusmyten, Det är fem timmar långt i tre akter med levande orkester och massor av kulisser –  ett riktigt överflödighetshorn säger vi. Det är ett slags 'sit-com' med skådespelare och dansare som agerar. De möter en verklig person, Lisa Reynolds, som berättar sin hsistoria och så våxer den samman med Orefeusmyten. Det blir många lager.

Glucks Orfeus och Eurydike är också första gången operaensemblen och baletten samarbetar på likas villkor. Jag och chefen för operaverksamheten, Per Boye Hansen, är överens om att vi skall utöka detta samarbete.

Hur lång mandattid har du fått och hur ser planeringen ut?
Fem år har jag fått på mig nu. Vi har den klassiska repertoaren som ligger kvar och det är jag tacksam för, den är vår grundval. Till Champs Elysées Teatern i Paris i höst reser vi med ett Kyliän-program.

Kylian-repertoaren och verken av Litghtfoot och Leon (från Nederlands Dans Theater) är vi mycket angelägna att behålla. Vi har också Crankos Onegin på programmet nästan samtidigt som i Stockholm, – det vore intressant om vi kunde byta solister med varandra och få se andra dansare med våra egna kompanier.

Jag har väldigt god kontakt med Johannes Öhman, han är ett stort stöd för mig. Vi pratar ofta med varandra och utbyter råd och erfarenheter – medan barnen skriker i bakgrunden hemma hos oss båda. Jag kom ju direkt från att vara solist i baletten här till chefsjobbet, så jag hade ingen egen erfarenhet av att leda ett kompani.

Vilken är din dröm för Nasjonalbaletten?
Jag vill gärna behålla en stor del av den modernare repertoaren och fortsätta bygga på den med nya signaturverk, som ingen annan har. Vi har varit bra på den typen av verk och blivit kända för det. Det vore dumt av mig att bryta nu och kasta bort den goodwill det har gett oss.

Vi har 17 baletter av Kyliàn i repertoaren, så tillsammans med klassikerna och det helt nya blir det de tre grundstenar jag vill bygga repertoaren på. 

Vi har 59 dansare i kåren, men många är sjuklediga eller har mammaledigt, så vi har en hel del vikarier och extra anställda. Det är hundra roller i Fokinprogrammet och samtidigt är baletten med i Orfeus, så det vill till att fylla alla platser.

Mina drömmar för den närmaste tiden är att vi ska få fler av de där signaturbaletterna i repertoaren som man förknippar med Nasjonalbaletten – som det var med Stormen och Glen Tetley på åttitalet. Och så är det en dröm att vi ska få komma ut mera, vi har inte dansat utomlands sedan 1999, då vi var på Sadler's Wells i London..

Nu besökte vi Mikhailovskijteatern i S:t Petersburg i höstas och så blir det Paris till hösten så det är på gång. Jag vill också fortsätta samarbetet med det fria moderna danslivet  i Norge och den samtida kulturen. Vi har ett stort ansvar där – att inte isolera oss från det övriga kulturlivet.

Men vi har resurserna att göra det exceptionella och det skall vi också göra, annars är det ingen annan som gör det! Därför kan Alexander Ekman få 200 kvadratmeter vatten på scenen i sin A Swan Lake i vår! Och för att nu tala om klassikerna: några dagar efter Alexanders balett ger vi den traditionella Svansjön i Ann-Marie Holmes iscensättning.

Operahuset har blivit en stor succé, förstår jag
JA! På de fem år som gått sedan operahuset invigdes har det varit över 10 miljoner besökare här, som kommit för att se och besöka Operan – i ett land med 5 miljoner invånare! Det har blivit Norges största turistattraktion – större än Wigeland och Monch, konstaterar Ingrid stolt!

Anders Jörlén
14 feb 2014