Danssamarbete Sverige – Sydafrika premierat

STOCKHOLM: Festivalen Dans <3 Stockholm var både innehållsrik och överraskande. Konstnärsnämndens Birgit Cullberg-stipendium på 100 000 kronor delades ut till koreografen Malin Elgán. Där utdelades också stipendiet Framtidens dansare, som instiftades av Dansens Hus till minne av Jan Zetterberg, som bland mycket annat i svensk dansvärld var grundare till Dansens Hus och dess förste chef.

Årets stipendium tilldelades ett hyperintressant samarbetsprojekt. Fyra dansöser från Sverige och fyra från Sydafrika har samarbetat i Sydafrika och Sverige. Syftet har i första hand varit kunskapsutbyte och "cooperative dialogue".

Dans <3 Stockholm, International Contemporary Dance Festival, initierades av Dansens Hus. Både huset och Eva Broberg, festivalens konstnärliga ledare, har all anledning att vara nöjda med koncept och genomförande.

Det blev en innehållsrik festival:
5 dagar, 12 spelplatser och ett bibliotek, över 30 programpunkter. 

Under invigningen presenterades också en ny danstidskrift: den sobert designade Koreografisk Journal. Redaktörer är Rebecca Chentinell och Marie Fahlin. Grundvalen är tydligt uttryckt: texter skrivs av verksamma inom det koreografiska fältet. Journalen är fri från kalendarier, annonser och annan reklam. Tidskriften publiceras av Koreografiska Konstitutet och ges ut två gånger per år.

Temat för första numret är kritik. Koreografiska Konstitutet presenteras bland annat med orden "arbetar långsiktigt för konstnärlig utveckling inom och för koreografi som konstområde". Dansportalen önskar det nya projektet hjärtligen Lycka till!

Några av föreställningarna
Jag hade möjlighet att se blott ett fåtal av festivalens föreställningar. Den gladaste och mest lättillgängliga var för mig The Old Testament according to The Loose Collective. Detta kollektiv hör hemma i Österrike.

Föreställningen var musikalisk, textrik och dynamisk, därtill mycket skrattretande. Unikt var att åskådaren efteråt, läsandes programhäftet, skrattade ännu mer. I de tryckta texterna gavs nämligen upplysningar om gruppens arbetsmetod (snillrik och högst användbar!) och förklaringar till moment som under framförandet kunde framstå som kryptiska.

Sju personer i det internationella kollektivet framförde stycket. En av dem är svensk: Alexander Gottfarb. Ensemblen turnerar flitigt internationellt. Det är lätt att förstå de publika framgångarna.

Ett lustigt verk var Sacre av den franske koreografen David Wampach. Två figurer (koreografen och partnern Tamar Shelef) i trikåer med huvor och primitivistiska rörelsemönster ackompanjerade sig själva med apliknande stöt- och suckljud plus stampningar av olika kroppsdelar i staccattoartade takter.

Programbladets "nya perspektiv på Stravinskijs Våroffer"? O ja! Särskilt som musiken hördes enbart i det mäktiga avslutande ackordet. Förmodligen ett av jubileumsårets mest originella inslag. Skandalsuccén till urpremiär ägde rum 1913.

Verk som manar till eftertanke
Inget framförande var ointressant. Några manade mig mer till eftertanke än till omedelbar entusaism. Ett sådant var Siena, av och med katalanska gruppen La Veronal, med Marcos Morau som konstnärlig ledare.

Blickfång på fonden var en jätteversion av Tizians Venus från Urbino. Originalet hänger i Uffizierna i Florens. Kopplingen till Siena framstod där som mindre tydlig. Ett par duetter i föreställningen var intressanta, men jag undrar hur mycket den som inte närmare känner till Siena fick ut av scenkonstverket.

I Mapping the Wind, av den engelska koreografen Alexandra Waierstall, hade nio fläktar stor betydelse. Något danssolo var både snabbt och dynamiskt, annars bar många rörelser karaktären av långsamma förflyttningar med ordentligt återhållen dynamik. Jag hade svårt att koncentrera mig och kan bara ge en liknelse av rörelsestilen: som akvarell med mycket vatten.

Weld
Den konstnärsdrivna plattformen Weld startades 2006 av dansaren och koreografen Anna Koch. Tidigare i år presenterades Weld Company, med sex dansare. Med enkla regler ("No talking. No props.") är avsikten att fokusera på rörelsen. En annan uttalad avsikt är att återupptäcka och omvärdera idén om hur ett danskompani fungerar.

Jag såg ett framförande: Sediments of an Ordinary Mind, av den österrikiske koreografen, fil. dr. Michael Kliën. Publik på alla sidor i Welds lokal på Norrttullsgatan, dansare i enklast möjliga kostymering: mjuka långbyxor och mjuka överdelar, ungefär som till ett träningspass.

Koncentrationen på dansare och rörelse är konsekvent och berömvärd. Dock var koreografin för mig en rejäl besvikelse. Under långa stycken undrade jag när fritt improviserande övergick i koreografi.

Ett inspirerande inslag i festivalen var vad man kallade curatortexter. Några skribenter hade ombetts att författa personliga reflektioner på en A 4 över verk eller koreografer.

Dansforskaren Cecilia Malmström Olsson formulerar i sin text ambitionerna bakom Weld Company: bland annat att "tillsammans göra en djuplodande kritisk och metodisk läsning av kunskapsöverföring" och "nå djupare insikter i vad de facto kosntituterar en överföring".

Denna överföring har i scendansen traditioner som redan sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Jag väntar med spänning på resultaten av dessa höga ambitioner.

Samarbete Sverige-Sydafrika
Dansens Huschefen Virve Sutinen medverkade nyligen vid ett seminarium i Sydafrika. Från Europa kom i stort sett bara män, i Sydafrika såg hon en enda kvinna bland mängder av män. Därför bjöd Virve Sutinen damen till Norden och bad henne ta med sig en kvinnlig koreograf.

Fortsättningen av det projektet blev ett högeligen berömvärt samarbetsinitiativ. Fyra sydafrikanska och fyra svenska dansöser arbetade tillsammans i två perioder under hösten. I Johannesburg passade man på under en Dance Umbrella Festival där, och i Stockholm nu under Dance <3 Stockholm.

I en öppen presentation under festivalen fick åskådaren se konkreta exempel på arbetsmetoderna och ta del av de insikter om likheter och skillnader som dansöserna tillägnat sig under arbete och utbyte av erfarenheter.

Just utbytet är en grundpelare i projektet. Ett arbete på låmg sikt, med andra ord. Här verkar det bestämt som att man kommer att förändra både verkligheten och framtiden!

Projektet leds av dansösen och koreografen Lulu Mlangeni från Vuyani Dance Theatre i Johannesburg och Katja Seitajoki, projektkoordinator på Dansens Hus. Arbetet dokumenteras på film. Trots att nu syftet inte var att skapa en föreställning ser det nu ut som om detta kan bli ett resultat. Tänk om det kunde bli en film också, eller en bok, eller båda! 

Vernissage
Dansmuseet hade upplåtit den stora hallen (som kanske kunde få ett namn) till dansare från Cullbergbaletten och fem koreografer för ett öppet projekt. Vernissagen visade sig innebära idérika, muntliga presentationer av ett samarbete som kom att pågå under två veckor. Jag lyssnade på två stycken, som sinsemellan var mycket olika.

Nittonhundratalet var en utgångspunkt, Birgit Cullberg (som med sitt långa liv, 1908-99, täckte in praktiskt taget hela seklet) en annan. En glad överraskning var den Cullbergstad man hade börjat bygga på golvet i hallen. Dessutom inbjöds besökare att skapa egna bidrag till staden, med hjälp av bland annat pepparkaksdeg, som kunde gräddas, sammanfogas med kristyr, utsmyckas och kommenteras med texter.

Jag blev därför kvar under ett par timmar, under glatt småprat med dansare och koreografer. Det finns så många sätt att vara kreativ inom dansen, utöver att dansa och koreografera. Här märktes en särskild glädje över att få tid att upptäcka sådana.

Mängder av nya dansböcker
På Carina Ari Biblioteket samtalade danskritikerna Margareta Sörenson från Expressen och Örjan Abrahamsson från Dagens Nyheter om svenska dansböcker som utkommit sedan år 2000. Det visade sig vara ett stort antal, uppemot tvåhundra! Undertecknad är f. n. anställd på biblioteket. Därför utdelas inget omdöme om arrangemanget. Av de närvarandes intresse att döma torde dock detta kunna återkomma i någon form.

Motivering till Konstnärsnämndens Cullbergstipendium:
"Malin Elgán fick en skräddarsydd utbildning på Danshögskolan med bred konstnärlig praktik. Hon skapar genom dramaturgens öga en ny ingång för koreografiska processer i nära samarbete med sina utövare. Hennes koreografi blandar, mixar och tiltar teaterns begrepp med rörelse på ett oförutsägbart sätt, där hon hittar det intressanta i mellanrummen. Elgáns tilltal är humoristiskt och publikt men på inget sätt ”happy to please”. Fokus ligger inte i det uppenbara, hon vrider blick och perspektiv åt ett annat håll för att närma sig sitt tema. Alltid detaljrikt, alltid meningsproducerande."

Deltagande institutioner:
Dansens Hus, Weld, Danscentrum Stockholm, Arkitektur och Designcentrum, Dansmuseet, SITE, Dramaten, MDT, Carina Ari-biblioteket, Kulturhudset/Stadsteatern, Bonniers konsthall. Kungliga Operan.

Festivalen tilldelas stöd av:
Modul Dance, EU Culture, Institut Français, Intpa Österrike, Konstnärsnämnden, Kulturrådet, Stockholms stad

Peter Bohlin
12 dec 2013