Premiärdansare firade 50 år på scenen med nytt dansverk

HELSINGFORS: En ljuvlig Karin Månsdotter (Anneke Lönnroth) sitter i mitten av scenen; hon är skör och skön. Gestalten är som ett stilleben, den ljusgrönaktiga dräktens plisserade fåll formar en ring runt dansaren. En blomma färdig att plockas.

Orkestern finns på vänstersidan av scenen, en musikant traskar långsamt förbi rampen till sin plats och spelar samtidigt – det är flöjtspelaren med ett eget solo. Denna början är som skapt för att föra publiken in i berättelsen som skall utan avbrott vara i en dryg timmes tid. Denna stämning, den skapar känsla för epoken.  

Ett verk behöver inte alltid vara fullt av teknisk briljans för att imponera. Detta dansverk av Aku Ahjolinna är charmerande på grund av sin stämning, karaktär och uppläggning och också på grund av valda dansare och musiker.

I Åbo ligger Karin Månsdotter begravd – hon som kom från enkla förhållanden och trots det blev maka åt Kung Erik och 1567 drottning av Sverige för en kort tid. Hennes liv var fullt av oväntade händelser, mycket lycka och kanske ännu mer sorg och motgångar. Hon födde fyra barn av vilka två levde och blev vuxna. Av denna intressanta historia ville Aku Ahjolinna skapa en dansberättelse. 

Anneke Lönnroth gör Karin Måndotters roll med utstrålning, känsla och gediget kunnande. Hennes dans har ett flöde och hon var solistdansaren som på Nationaloperan även gjorde en oförglömlig Tatjana i baletten Onegin. Bland annat. Anneke berättar för Dansportalen att hon helt gick känslomässigt in i Karins roll och att detta dansprojekt blev en större upplevelse än vad hon först tänkt.

Denna gång och här har hon som partner Jarkko Lehmus i Kung Eriks roll, en stark dansare med bakgrund i modern dans. Denna sak inverkade också hur koreografin och samarbetet mellan aktörerna blev ett positivt sådant, fick vi höra av henne. Inga tåspetsskor i detta pars dans. Den är mjuk och präglad av yttersta känslighet hela verket igenom.

För att framhålla det andra parets, Hertig Johans och Katarina Jagellonicas roller, dansar sistnämnda (Anastasia Dunets) med tåspetsskor. Uppvuxen vid ett hov kan Katarina etiketten och är insatt i intrigerna och maktutövningen som gäller för att nå egna mål. Anastasia Dunets från Nationalbaletten är utbildad i S:t Petersburg på Vaganovainstitutet och kan sitt drama, i ansiktet syns varje tankebyte hos rollkaraktären.

Hertig Johans roll dansas av Jarkko Niininen, också han med solistkarriär från operan. Hans utstuderade linjer matchar med partnerns: de är ett stiligt par, Anastasia och Jarkko. De dansar preciserat och tolkar sina roller på det sättet att de ingalunda hamnar i skymundan av verkets första par. 

Musikern Elina Mustonen är ledaren för sin renässansorkester, och hon har också valt musiken till baletten. Den är från 1600-talet och attraherar en del av oss starkt. Här både spelar och dansar Elina med – allt med kunnande, känsla och glans. Hon är hovdamen som attraherar Erik finnan Karin är där. Hon dansar hovdans med Erik: i bakgrunden ses bondflickan Karin som smygtittar och imiterar.

Elinas hovdam stegar fram även senare och tar hand om Karins och Eriks förstfödda barn. Vältänkt och passar in i dramat. Bakom alla händelser är librettot av Annina Enckell. Kostymerna skapade Carmela Wager, och ljusinsättningen gjordes av Timo Alhanen. Arbetsgruppen lyckades och det blev en drama

Jubilaren och verkets koreograf Aku Ahjolinna själv då: i dramat är han berättaren, som i början för oss in i händelserna, han är biskopen och vigselförrättaren, och krönaren, och hans rollfigur följer förändringarna i hovlivet. När det behövs vänder denna gestalt kappan.

Akus ståtliga gestalt har setts vid operan sedan 60-talet. Han dansade som solist och gjorde en del fina och även exotiska rolltolkningar, bl.a. som kanen Girei i baletten Fontänen i Batshisarai, och i klassikern Svansjön prins Sigfried. Efter pensioneringen vid operan började han med att skapa koreografier för teatrar och balettskolor. Aku – en ståtlig balettdansare med en lång solistkarriär på Finlands Nationalopera, och efteråt som koreograf redan i ett par årtionden.

Aku berättar för oss att han är extra attraherad av den levande orkestern och ville placera den på scenen. Han upplevde att detta arbete blev en enorm utmaning, att få allt i balans men han kunde efteråt vara nöjd, allt gick fint. Han fick välkommen och bra hjälp av repetitören Kirsi Aromaa, hon med bakgrund från en del stiligt dansade ballerinaroller vid Nationalbaletten. 

Aku Ahjolinna och gruppen hoppas att föreställningen kunde även ges t.ex. i Åbo slott där Karin Månsdotter ligger begravd. Vi som lyssnar på honom efter den sista föreställningen tycker detsamma, en annan publik skulle också få uppleva detta förkroppsligad  – en glimt till Svenska Riketd historia, gemensam för Sverige och Finland.

Karin Månsdotter sågs tre gånger på Aleksandersteatern, och vissa av oss såg mer än bara en föreställning. Teatern i sin tur är huset där Operan fanns i årtionden före det nya huset blev färdligt 1993. Det var i detta hus som Aku Ahjolinna uppträdde under sin aktiva dansarkarriär. 

Jubileumsföreställningen hade en extra programpunkt; Tero Saarinen ville hedra sin balettlärare med att själv uppträda, och genom detta blev föreställningen extra festlig. Tero fick börja med sin Man in a room koreograferad av Carolyn Carlson. I slutet av det fina numret målade han på en duk. När han kompletterade linjerna kunde vi se budskapet: AKU.

Ett tal följde, ett informationsrikt och elegant sådant, passande till evenemanget. Därefter en extra paus, publiken skulle få vänta på Karin Månsdotter längre fram. När föreställningen väl är över är applåderna långa och det blir stående ovationer för Aku Ahjolinna, man hedrar hela hans karriär.

Anita Jokela
3 dec 2013