Två Våroffer: Obönhörlig koncentration, Lyrisk fantasi

STOCKHOLM: En orättvis betraktelse.

Hur jämför man en koala och en känguru? En wombat och en numbat? Man kan börja med att placera dem bredvid varandra.

Och hur jämför man två verk som har som gemensam nämnare att de skapades till Stravinskijs Våroffer och sammanfördes i ett program på Dansens Hus?

Här kommer Dansportalens orättvisa betraktelse.
Aftonen börjar med uruppförandet av Jeanette Langerts Våroffer. Efter examen från mimlinjen 1989 och koreografutbildningen på Danshögskolan 2006 har hon de senaste åren skapat ungefär ett koreografiskt verk per år, med Bente Lykke Møller som ständig medarbetare för scenografi och kostym. 2011 var ett lyckosamt år för Jeanette Langert: då tilldelades hon tre stora stipendier, bland annat Birgit Cullberg-stipendiet.

Våroffer börjar med att en stor pendel svänger från taket. Den stannar snabbt. På golvet under den ligger en man på mage med fötterna mot publiken.

Urpremiären av Våroffer för hundra år sedan blev en av scenkonstens stora skandalsuccéer. Nuförtiden är det inte lätt att chockera, inte att vara nyskapande heller, men koreografen överraskar. Hennes verk börjar i lång tystnad. Mannen lyfter på baken, högre och högre, och sträcker ut benen i vid vinkel. Detta på en scen ovanliga, för att inte säga unika, perspektivet på manligheten varieras med smärre vridningar.

Med musikens början reser sig mannen och överraskningarna fortsätter. Basfråga: Hur ska en ensam dansare kunna motsvara eller ta upp kampen med musiken? Koreografen har här valt koncentrationens väg: enskilda kroppsdelar.

Dan Langeborg är beundransvärd i sitt långa solo. Han har fantastiska fötter som han kan sträcka så att de börjar likna frågetecken. Med armarna ofta sträckta högt ovanför huvudet står han i långa sekvenser på ett ben och låter det andra ensamt arbeta. Det koreografiska hantverket antar här en undersökande karaktär, som under ett förstoringsglas. De muskulösa benen är onekligen ett intressant blickfång.

I en för verket unik sekvens intar Langeborg en benposition med drag av en vågrät klammer. Med små, små fotrörelser förflyttar han klammern i en kvartscirkel bort från från scenens mitt, under pendeln, där han annars befinner sig under praktiskt hela verket. Koncentrationen på valda scendelar är lika stor som den på valda kroppsdelar.

Tillbaka under pendeln fattar mannens händer tag i pendeln som visar sig bestå av en cirkel som hänger i en stav. Den geometriska formen återkommer i några av tauteringarna på mannens kropp. Hans kostym inskränker sig till små underbenkläder och ett litet, vitt höftskynke. Han balanserar högt på tå, i korta moment hänger han i pendelns hängande cirkel.

Till sprängkraften i musikens avslutning börjar mannen röra sig framåt på scenen, med myrsmå steg. Men då rör sig övriga delar kroppen desto mer. I en konstant tilltagande frenesi, till en början som bubblande av vårsav, till slut skakar och skälver mannen, driven som av övermänsklig kraft. Slutet? Tystnad, stillhet – men mannen dör inte. Han står upp.

Snö
Efter utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm började Pontus Lidberg dansa med Kungliga baletten 1996. Redan 2000 presenterade han sin första koreografi på en workshop. Han framstod omedelbart som ett stort löfte. Alla förhoppningar har infriats. Numera är han internationellt verksam och har haft storartade framgångar, framför allt i USA, där han vunnit priser för både koreografier och dansfilmer. Han framstår som frenetiskt verksam och har överösts med utmärkelser och arbetsstipendier. Snö uruppfördes för en knapp månad sedan på Norrlandsoperan i Umeå, där Lidberg 2010 skapade verket Warriors.

I Snö har koreografen till ett av 1900-talets mest explosiva musikverk gjort ett val som nog måste betecknas som modigt: att skapa rörelser som kontrasterar mot musiken. Rörelsesekvenserna är långa och svepande, och de innehåller många vändningar och snurrar. Hans lyriska fantasi är mycket stor. Styckets titel syftar på scenografin. Snön faller vackert, med något avbrott av snöstorm. Där vinner naturens krafter.

I verket medverkar en dam och tre herrar – koreografen själv är en av dem – och en docka. Med en stil som uppenbarligen påverkats av japansk dockteater och scenkonst manipulerar dansarna denna docka. Iklädda ansiktstäckande masker har de ansvar för enskilda kroppsdelar i dockan som visar sig ha ungefär samma leder som en människa. Dockans rörelsemönster är också förträffligt genomarbetat.

I vissa scener uppträder dansarna i ljusa ansiktsmasker, i vissa bär de ingen mask alls. Det finns storartade enskildheter i Snö, men jag undrar vart dramaturgin tog vägen, eller helheten. Detta spel med masker avslutas med en demaskering. En överraskning, visst. En överraskande stillsam sådan.

Betraktelsen
En man ville genomföra ett objektivt prov. Han ställde upp en sköldpadda, en orm, en bofink och en hund framför ett träd, tog fram sitt protokoll och sade: "Den som klättrar snabbast upp i trädet är bäst."

Här gäller jämförelsen då, i mina ögon, koncentration eller kontraster.

Jag tycker bestämt det ser ut som att Jeanette Langert har nått sitt mål. Koncentrationen framstår som obönhörlig, konsekvent till maximum. Koreografin lyckas på samma gång vara både avskalad och dynamisk. Dessutom finns det en logik i början och slut. Scenografin verkar genomförd ända ner i mannens kroppsmålningar.

Jag tycker samtidigt att det verkar som om Pontus Lidberg har nått målet för sitt modiga, eller kanske till och med våghalsiga projekt: att skapa kontraster till musiken. Hans svepande, jag frestas nästan säga mjuka sekvenser är mycket tilltalande. Men jag undrar som sagt hur det gick med berättandet.

I ett avseende är min bedömning tveklös. Dan Langeborg är en storartad artist som ensam i 40 minuter brottas med den storslagna musiken och behärskar hela spelplatsen. Han är utbildad vid Svenska balettskolan i Stockholm och Balettakademin i Göteborg. Sedan 2007 är han dansare i GöteborgsOperans balettkompani. Innan han kom dit dansade han i två år med Nytt Dansk Danse Teater, där han medverkade i verk av Tim Rushton, Jens Bjerregaard och Martin Tulinius. Mannen med de fantastiska fötterna: Jag drömmer om att se honom hoppa.

Anmärkning
Tystnad på en scen är ett ömtåligt redskap. Det är inte acceptabelt att tystnad i en teaterbyggnad saboteras av patrullerade stenhårda klackar. Nån jävla ordning skall det vara också i ett teaterhus.

Peter Bohlin
19 okt 2013