Nadja Sellrup: att dansa med kameran inpå livet

STOCKHOLM: TV-serien Livet på Operan har blivit en succé. 300 000 tittare för tredje avsnittet, två avsnitt återstår. Under cirka fem månader vårsäsongen 2012 följde ett team från Strix Television olika grupper inom den stora teatern, som har cirka 600 anställda och sysselsätter totalt cirka 1000 personer under året.

Som tittare får man följa dansare, sångsolister, körsångare, kostymmakare, scentekniker, musiker, ja alla personalgrupperna. Det är unikt att få en så heltäckande bild av arbetet som ligger bakom de färdiga produktioner som publiken får möta från premiären och framåt.

Serien skildrar arbetet bakom ett antal nyuppsättningar på Kungliga Operan. Bland dem baletterna Törnrosa, Giselle och Mats Eks Julia och Romeo, två stora klassiker som står på repertoaren och en nytolkad klassiker. På operasidan är det Turandot och Peter Grimes som hittills varit föremål för reportagen.

En av de dansare som förekommer genomgående i serien är premiärdansaren Nadja Sellrup. som Dansportalen träffat.

Nadja, hur var det att hela tiden ha en kamera i släptåg?
Det var litet blandat, ibland tyckte man att dom jagade en hela tiden, andra tider höll dom på med annat, så jag såg dom inte på någon vecka eller mer.  Det är också en avvägning hur privat man ska vara.

Vi har ju sagt OK till att bli filmade, men ibland kändes det lite för nära inpå, när de vill fråga om allt in i minsta detalj. Jag har ju mitt eget sätt att arbeta och kanske små egenheter, som man vill behålla för sig själv.

I efterhand kan jag tycka att det är kul att se – det är ganska nyttigt att se sig litet utifrån. När det sen ska visas på TV är det en annan sak. Nu har dom ju filmat mycket mer än det som visas i TV. Det lär finnas material till två hela långfilmer.

Filmarna har ju inte så stor kännedom om hur vi arbetar, de kommer ju från filmvärlden. Själv måste man tänka efter när man ska svara på frågor som man inte brukar få. Det är ganska nyttigt att tänka: hur gör vi i det ena fallet eller det andra – och varför gör vi just så?

Det är ganska självbejakande och man får nya tankar om vad som fungerar: 'det där var bra, det ska jag tänka på nästa gång'. Man lär sig att tänka mer aktivt på det man gör. Det har varit litet självanalytiskt också.

Det fanns tillfällen då det filmades under pågårnde föreställning och man kom ut i kulissen svettig och flämtande efter andan och fick en kamera rätt i ansiktet. Då hände det någon gång att jag satte upp handen och sa: Backa! Man behöver ju hämta sig för att gå in på scenen minuten efteråt.

Det kunde också bli litet stressigt ibland i balettsalen, när vi arbetade med Makarova där till exempel.

Man har ju kallat henne för demonkoreograf, stämmer det?
Gjorde dom det? Det har jag missat. Hon är ju väldigt krävande och hon kan vara ganska rak i sina kommentarer. Hon är ju uppvuxen i den ryska skolan och har alltid ställt stora krav på sig själv, men när jag kände att hon kanske vaknat på fel sida, bestämde jag att jag inte skulle låta mig påverkas utan jobba på och göra mitt bästa.

Hon var ändå rätt lugn när det gällde mig och jag höll tillbaka och sa till exempel: hur vill ni att jag ska göra då? Hon kände nog också att jag visste vad jag gjorde och inte tog åt mig av det negativa. Det gällde kanske också för henne att leva upp till sitt rykte. Rykten sprids ju alltid om de stora stjärnorna och det gäller att leva upp till dem ibland

Du arbetade ju också med Törnrosa som inledde TV-serien. Där jobbade du med Marcia Haydée, en annan stor stjärna och koreograf. Hur var det?
Det var väldigt stor skillnad. Det var intressant att arbeta med dem båda under samma säsong. Mer olika kan man nog inte vara som individer.

Marcia gick in med en helt annan stil. Båda har en stor kärlek till konsten och vill få ut det bästa av dansarna med helt olika metoder.

Vem som var bättre av dem kan jag inte svara på. Olika människor reagerar olika på hur de behandlas, en del kanske behöver en spark i baken, en annan en klapp på axeln.

Det är så kul att få chansen att jobba med dessa stora konstnärer innan de försvinner från konstarten. Jag ville vara så öppen och flexibel som möjligt och få ut det bästa av situationen.

Marcia kunde vara mycket uppmuntrande och gav mig stora friheter med tolkningen. Jag sa att det var första gången jag gjorde den rollen och kunde hon inte säga litet mer hur det skulle vara. "But it's all good, just go on" svarade hon, men det är ju litet läskigt att få det ansvaret, samtidigt som det är fantastiskt att få så stor frihet.

Då fick man lita på att hon var uppriktig, för det är svårt att bara lita på sitt eget omdöme. Man ser sig ju inte utifrån som hon.

Makarova var faktiskt likadan. Hon sa till exempel: 'Du är så pass erfaren att du vet hur du ska göra, dansa det du känner är bäst för dig. Nu ska du bara dansa!' Så jag fick faktiskt frihet att forma rollen själv.

Hur har baletten i övrigt reagerat på den här TV-satsningen, har det varit mycken irritation eller är alla nöjda?
De flesta är nog väldigt nöjda med hur vi har porträtterats. Man tycker det är kul att folk får se vilken seriös arbetsplats det är här på Operan. Man kan nog förvånas över hur hårt och fysiskt arbetet är. Sedan får vi se hur det hela sammanfattas i sista avsnittet om ett par veckor. Ibland kan man tycka att man klippt bort för mycket och det blir litet avhugget. Men när alla ska skildras måste det kanske bli så.

Vilka har då gjort den här serien?
Dansportalen ringde Strix television och talade med redaktören Julia Malmvall som berättar att Strix utvecklingsavdelning haft idén till programmet i ungefär tre år.

Julia Malmvall säger vidare: "Producenten Camilla Ramel Laubscher och alla medarbetare är glada över den generösa inställningen från Operan och den goda tillgänglighet de fått till operahuset. Filmade gjorde vi i etapper under perioden januari till maj 2012."

Julia berättar också att så gott som alla som arbetat med projektet numera är riktiga operafantaster.

Anders Jörlén
17 sep 2013