Nurejev hedras 20 år efter hans död

Maina Gielgud minns
Veckorna efter föreställningen fick jag chansen att träffa Maina Gielgud, som arbetade med Nurejev vid flera tillfällen. Gielgud var en riktig internationell ballerina och är fortfarande en globetrotter.

Hon var chef för Ausralian Ballet och Den Kongelige Ballet i Köpenhamn bland annat och har arbetat som frilansartist sedan 1999. Hon var premiärdansare vid Festival Ballet, nu English National Ballet, och har haft en nära anknytning till kompaniet och iscensatt baletter samt varit coach för premiärdansarna.

2012 satte Maina Gielud upp Don Quijote för Boston Ballet och Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer för National Ballet off Canada.

Vilket är ditt starkaste minne av Nurejev?
Hans ansikte – och hans sinne för humor. Han kunde göra de mest fasansfulla anmärkningar och skämt och sedan bara brista ut i skratt. Han hade så spjuveraktiga ögon och använde dem så effektfullt när han dansade – då det erfordrades.

Detta var mycket tydligt i sättet han dansade Basilio på i sin iscensättning av Don Quijote fär Australian Ballet. Om man ser den gamla filmen (med Lucette Aldous) kan man se hela hans spjuveraktighet där.

Han var så full av motsättningar: en överdådig dansare med ett sinne för humor. Det älskade jag. Han arbetade hårt och levde hårt. Man måste ha oerhörd uthållighet för att leva så men han var i sanning häpnadsväckande.

Vilket var enligt din mening Nurejevs största bidrag till dansen?
Han var förvisso en av dem som betydde mycket för att överbrygga den idiotiska gränsen mellan så kallad modern eller samtida dans och den klassiska, vilken inte heller jag kan finna mig i.

Han sökte sig till och arbetade med många betydande moderna koreografer?
Ja, han arbetade med Maurice Béjart och i Amerika med Martha Graham och Paul Taylor. Och se sedan på vad han lämnat efter till oss: Han höjde ribban, för de manliga dansarna förstås, men även för de kvinnliga. De som dansar i hans versioner av klassikerna, Gud så de måste skärpa sig!

Varje gång jag ska iscensätta något av hans verk så tänker jag 'tack så mycket Rudi', för om man inte arbetar mycket hårt, klarar man inte att utföra det han begär.

Han hade ryktet om sig att vara temperamentsfull och explosiv. Skulle du säga att det var rättvist?
Nåväl, han godtog inte dumbommar. När jag gjorde Törnrosa med honom hade vi en och en halv dag för att repetera och det var första gången jag dansade den helaftonsbaletten.

Jag hade anlänt från Béjartbaletten och gästspelade med Rosella Hightowers kompani från Marseille. Föreställningarna var i Barcelona på en väldigt sluttande scen.

Vi träffades i den lilla studion en trappa ned, arbetade med pas de deuxet tillsammans och därefter hade vi generalrepetitionen. Men han kunde inte varit trevligare och han var så hjälpsam. det var en underbar upplevelse och efteråt gick vi och åt middag på Las Ramblas. Det var där han lärde mig hur man 'moppar' en stek. Den var inte så fettfri som han bett om, så han tryckte servetten mot köttet och sög upp fettet, en vana som jag genast kopierade.

Förra året satte du upp Maurice Béjarts Songs of a Wayfarer för nationalbaletten i Kanada. Du har ett nära samarbete med det kompaniet?
Ja, jag var med när Maurice koreograferade den för Nurejev och Paolo Bortoluzzi. Jag såg varenda repetition. Det är en balett som är väldigt speciell, så underbar att göra för männen som framför den. De säger alla att upplevelsen verkligen är ett mirakel och att den förändrar dem.

När du väljer dansare, vilka kvaliteter söker du finna?
Teknik förstås, men framför allt personligheterna och att de fungerar ihop. Liksom vid ett pas de deux mellan en man och en kvinna, måste man få det rätta förhållandet.

Det är en fängslande balett då den, liksom många av Maurices baletter, lämnar öppet för olika tolkningar. Faktum är att han kunde tala om den på olika sätt vid olika perioder av sitt liv. Det är en balett som byter skepnad.

Mannen i blått är den som är mer lyrisk och romantisk och mannen i rött måste vara mer dominerande och kraftfull. Det är de huvudsakliga karaktärerna, men den är verkligen mycket klassisk.

Det är bokstavligen dans non stop i 18 minuter så det krävs mycket kraft och man tar också ut sig fullständigt. Man kan göra den i alla åldrar och då har den olika relevans.
Maggie Foyer
16 aug 2013