Julia & Romeo av Mats Ek:
Vi tror på deras kärlek, på kraften, leken och lyckan

STOCKHOLM: Det är Julias perspektiv som lyfts fram i nytolkningen av Shakespeares klassiker. Mats Ek låter sin publik reflektera kring företeelser som makt och uppror, de små mot de stora. Shakespeares bärande konflikt med den unga oskyddade förälskelsen i en brutal miljö finns där liksom kärlek, hat och svartsjuka. Vem kan vinna?

Mats Eks konstnärliga språk är som alltid både abstrakt och berättande. En spontan känsla infinner sig vid urpremiären av Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm; verket känns väldigt Mats Ek, nästan lite ”gamla Cullberg”.

I programbladet står att läsa Mats Eks egen kommentar till risken att bli alltför rörelsetypisk: ”Jag försöker ständigt, mer eller mindre lyckat, att sparka mig bort ifrån det som ser ut som Mats Ek och öppna mig inför det som är verkets egen röst, att bli dess tjänare.” Denna intention går som en båge genom Julia & Romeo och lyckas efter viss tvekan till slut nå oanade höjder i styckets huvudtema; kärlekens överlägsna kraft.

Den förbjudna men oemotståndliga kärleken gör denna Julia, virtuost tolkad i både teknisk och uttrycksfull briljans av en strålande Mariko Kida i kortklippt hår och gul klänning, till en ung, kvinnlig rebell. En liten men stark och lekfull tonåring som vet att hon inte får, men som med stor aptit på livet gör som hon vill ändå. Julia gör uppror mot överheten, familjen, som vill gifta bort henne med ett bra parti enligt patriarkal konvention.

Vi befinner oss i en stad i uppror. Stadens furste, rörande dansad av den nu 70-årige Niklas Ek, tvingas gripa in. Romeos gäng driver omkring på stadens gator och halkar in på familjen Capulets pompösa vårfest. Där möter Romeo Julia och ömsesidig kärlek uppstår. Ett möte uppmärksammat endast av amman och Tybalt, familjens stridslystna ungtupp. Julia ger sig hän åt sin kompromisslösa kärlek till Romeo som skänker henne kraft, livsglädje och mod.

Det är egentligen först när detta sker, när kärlekens kraft som tydligt tema visar sig i Julias och Romeos finstämda pas de deux mot slutet av första akten, som verklig nerv och känsla infinner sig i föreställningen. Innerligheten mellan de unga älskande är så ömsint tolkad av Mariko Kida och Anthony Lomuljo, dansen så lätt och direkt i sitt uttryck, att resten av historien bleknar något och nästan känns lite otymplig.

Jérome Marchand som Romeos kompis och vapendragare Mercutio gör dock många härliga krumsprång som kollektivets svarta får och med stor charm och exakt komik skapar han också behållning i första akten.

Koreografin i andra akten har generellt mer av liv och lust över sig. Tonen sätts direkt i inledningen med den 58-åriga Ana Laguna i toppform i rollen som amman; komisk, dramatisk och framför allt dansant. Amman skojar fräckt med de unga männen i Romeos gäng innan hon, iförd gul cykelhjälm, helt sonika skjutsar Romeo tillbaka till Julia på en segway. Amman står för den mänskliga värmen. Hon är den till vilken Julia anförtror sig, den som ser ungdomarnas kärlek och den enda som vågar ifrågasätta Julias pappa.

I andra akten utspelas maktkamp och sönderslitande gatustrider. Våld föder våld och Romeo och kompisen Benvolio, charmerande skickligt dansad av Hokuto Kodama, hämnas i vilt raseri bäste vännen Mercutios död genom att slå ihjäl rivalen Tybalt. Marie Lindqvist i rollen som mamman, uttrycker övertygande och med stor konstnärlig integritet sin förtvivlan över Tybalts död, en återhållen sorg som gränsar till vansinne.

Dramatiken är stor som sig bör men det som dröjer sig kvar och gör den här uppsättningen till något alldeles extra är helt klart karaktärerna Julia och Romeo. I andra aktens långa pas de deux med de unga älskande, känslosamt sårbara i estetiskt enkla underkläder, lyfter hela föreställningen till en ny dimension och man frågar sig om kärlek på scen någonsin uttryckts så vackert, ärligt och med så stor närhet.