Jonas Kåges hustru Denorah Dobson är också dansare till professionen och numera balettpedagog. Hon är också masterclass-lärare för Stora Daldansen.

Dansportalen träffade Jonas Kåge direkt efter finalen på balettävlingen i Falun.

Jonas Kåge är du nöjd?
Ja, jag tycker att det har gått jättebra, det är alltid nervöst, det är ju en tävling och man vet aldrig hur det ska gå, men det gick jättebra och alla gjorde väldigt bra ifrån sig.

Vad har varit mest körigt?
Det är ju en ganska stor organisation det här, man tänker inte alltid på det. Jag har ju tagit över här efter Sirkka-Liisa Forslund, det är mitt andra år i år, och vi har en ny crew och det är mycket som ska komma på plats, Det är gästartister som ska inbjudas och komma hit, och blir någon sjuk, som i år, då måste man hitta ersättare. Det är ständiga överraskningar, men det får man ta. Har man jobbat inom teatern så vet man ju hur det är. Det blir litet brandkårsutryckningar ibland.

Du har varit balettchef i många år och på flera ställen så du har erfarenheter.
Ja, det är aldrig en lugn stund, men det har varit väldigt spännande måste jag säga. Det är mycket pyssel med alla deltagarna. Deras musik och vad dom ska dansa och så vidare – det är full rulle.
Men vi är glada att vi kan bibehålla Sirkka-Liisa Forslunds vision och fullfölja den tanke de hade. Vi jobbar vidare och varje år kanske hittar på någon liten ändring eller ny vinkel som kan göra upplevelsen starkare.

Vad är ditt bästa minne från det här året?
Jag skulle vilja säga så här: man träffar ju många nya människor, kollegor, ledare, lärare och coacher som kommer hit och vi har sammanträden över gränserna, mellan Norden och de Baltiska staterna där vi får pratas vid och ha en dialog tillsammans. Vi tar upp litet av varje på bordet, vad vi kan göra bättre, men också prat i allmänhet om dans, balett och annat och borta från våra hembaser. Det är alltid mycket givande.

Hur är kontakterna med de baltiska staterna? Lettland och Litauen som inte var med i år till exempel.
De var inte med i år, men det brukar komma deltagare från båda de länderna.

Vad är det som har fått dig att ta över det här arbetet, vilken är drivkraften?
Jag bor här i Dalarna, utanför Rättvik, och när Sirkka-Liisa sorgligt nog gick bort, så frågade man om jag var intresserad av att ta över i framtiden, och jag tänkte att det är en logisk tanke. Jag har tittat på tävlingarna under många år och då tänkt att: man kanske kunde göra vissa saker litet annorlunda här och där, men det viktigaste är att tävlingen får fortleva. Nu koncentrerar vi oss bara på Nordic Baltic-tävlingen, men sedan kanske vi kan titta på ett större festivalbegrepp litet framöver.

Hur länge är du bunden framöver?
Det är bara i år, vi har inga långa kontrakt här –  men jag fortsätter. Nu börjar man få de rätta kontakterna och jag har börjat få litet idéer om hur man kanske kan lyfta ribban litet grand, nå litet högre kvalitéer här och där. Det år intressant även om det är mycket jobb, jag har en hel del annat som jag gör också.

Har du några nyheter klara inför nästa år?
Nja, jag funderar på själva juryarbetet och vad som ska dansas, Man kan nog rensa upp det där och få litet effektivare juryarbete med hänseende till vad som dansas så att man klart kan avgöra deltagarnas kapacitet. Också för dansarna själva, så att de får arbeta med verk som är gedigna – det är väldigt viktigt. Några större utsvävningar blir det nog inte den närmaste tiden, men just de här kvalitetsfrågorna är viktiga. Då kan tävlingen få högre status och bli mer omtalad – och då kanske många tänker att den tävlingen borde jag nog delta i.

Är du med i planeringen av Daldansen utöver själva tävlingen?
Det är en del av den ursprungliga festivaltanken – att man anordnar en professionell föreställning i samband med tävlingen. Den är ju ingen egentlig balettföreställning och då vill man ge publiken en ytterligare upplevelse med en riktig dansföreställning – i år är det Norrdans som framträder i Falun på söndagen den 12 maj.