Maguy Marin för första gången på Dansens Hus

STOCKHOLM: Compagnie Maguy Marin har aldrig tidigare gästat Dansens Hus. Att få det internationellt erkända verket Salves till Stockholm är en lyckträff.

Det intensiva kollaget av bilder, rörelser, rytmer och ljud beskrivs som en rasande politisk uppgörelse och är ett praktexempel på europeisk, samtida koreografi. Ett sprakande mörkt stycke som knappast lämnar någon oberörd.

Det börjar helt stilla i publikens sorl, salongen fortfarande upplyst. En man uppenbarar sig på den lika ljusa scenen, han tycks följa en osynlig tråd. Han drar och synar koncentrerat den tunna men faktiska tråden. Kallar sedan upp en person ur publiken. En efter en reser sig sex dansare som suttit utspridda i salongen. Även de följer tråden som blir allt längre; de tvinnar, drar, mäter och förlänger, lyfter, lägger ner. Allt under allvarsam tystnad. Mörkret faller.

Ett antal gamla filmprojektorer står på sidorna i det gråmörka scenrummet och ljudet av dessa som knäpps på och av ackompanjerar de korta, blixtljussatta bildtablåer som utgör stommen i det dansteatraliska berättandet. Det är ett ödesmättat soundtrack som löper genom stycket och som förstärker känslan av att via bilder resa i historien.

Salves är en pågående flykt i natten, ett kollage av sekvenser som i högt tempo berör och kommenterar konst, historia och politiska rörelser. Projektorernas knastrande surr följs successivt åt av agiterande röster ur ett dunkelt historiskt Europa. Flygsirener ljuder, en avlägset porlande bäck, en skällande hund; illusioner av normalitet, tidlöshet, ett malande lugn före stormen.

Det är krig. Motståndsrörelsen befinner sig i konstant rörelse. Mellan- och efterkrigsstämning tar vid, framåtanda och kamp, revolution, Picasso och Elvis. Mörker. Flykt. Gömställen. Populärkultur. Flyktighet.

Rörelserna avlöser varandra i ett uppskruvat tempo och en hos dansarna aldrig sviktande närvaro. Salves är ett bra exempel på samtida koreografi, där den som ville skulle kunna ropa ”var är (dans-)dansen?” Här vore den diskussionen befriande överflödig.

Dansarnas exakthet i rörelse, form och uttryck gör att man inte behöver tvivla på att detta är just ett dansspråk, trots dess totala avsaknad av ekvilibristiskt uppvisningsbehov.

Salves är koreografens verk mer än dansarnas triumf och det är ingen nackdel. Konstverket talar. Ingen briljerar, alla är till för den uttrycksfullt späckade helheten.

Det är ett intimt konstverk, det hetsiga tempot till trots. Här finns ett samlat lugn bakom varje explosiv tablå, utrymme för ett fritt andetag inför all associativ symbolik.

Skärvor av krossat porslin och trasiga statyer som vassa fragment ur konsthistorien blir symboler för människans framfart genom tiderna.

Stämningen är olycksbådande och det mullrar hotfullt även om humoristiska ögonblick inte saknas. Det fladdrande skenet av ficklampor skapar ett oroligt ljus, skuggorna är långa.

Människor tar hand om varandra och omhändertas, matar och matas, bygger upp och raserar. Bord dukas och dukas av i rasande fart, alltid någon som tappar något, något som går sönder, något som behöver lagas. Skärvor från olika tider, olika liv.

De schablonartade, historiska referenserna är förföriskt vackra och effektfullt återgivna i sin publikfriande förenkling och sitt projicerade sken. Den tunna, genomskinliga tråden som löper genom stycket är skör men verklig. Den binder samman liv och epoker liksom människorna med sina stumma ansikten och utlämnade kroppar knyts till varandra i både litenhet och mod. Tråden blir allt längre samtidigt som allt rasar samman bit för bit.