Ingen dans utan ande, säger Virpi Pahkinen

STOCKHOLM: Virpi Pahkinen är en av Nordens mest originella – och konsekventa – koreografer och dansare och bär likt en geografiskt och genremässigt svårplacerad gudinna sin starka scennärvaro med mystisk grace.

I verket Scarabé, vars namn enligt koreografen har en transformativ innebörd, får vi tillsammans med Virpi Pahkinen och dansaren Oskar Landström träda in i ett märkligt universum av spindelgrottor, fyrarmade avgudabilder, ormar och pilgrimsfalkar.

Föreställningen börjar med film. Böljande svart tyg, en dold kropp, kalejdoskopliknande rauschenbergformationer i svartvitt. Virpi Pahkinen avtäcker sig själv på filmduken, lämnar sitt ansikte kvar.

Sedan sitter hon plötsligt där på scenen. Som en svart spindelkvinna träder hon fram ur mörkret, vecklar in och ut sig själv, presenterar scarabén. Hennes blick urgammal, ensam och skarp. Kompromisslös från ruta ett.

Koncentrationen på Dansens hus Stora scen ger inledningsvis ett näst intill andligt intryck, eller som Virpi Pahkinen själv skriver i sin nyutkomna, självbiografiska bok Ormbäraren: ”Ingen dans utan ande.”

Det finns ett stilla, möjligen eftertänksamt allvar i Pahkinens uppsättning, en känsla också förstärkt i musiken. Det blåser, viner, vibrerar i rytmer och svävar i translikt lugn. Musiken till Scarabé är specialskriven av musiker från Japan, Ecuador, Sverige, Norge och Guinea.

Scarabé ger uttryck för ett slags harmoniskt ifrågasättande, meditativa poser och solon varvas med duetter som andas yin och yang. Dock lämnar stycket som helhet en vag känsla av att något fattas. Dansen är förvisso uttalad och tillåts ta tid och plats, den uppfyller rum men skapar också tomrum. På gott och ont.

Vigheten, något av Pahkinens bomärke, och sättet hon använder sin fysiska förmåga koreografiskt, bidrar till det sinnliga uttrycket men riskerar också att skapa alltför tydliga yoga- och meditationsassociationer. Mer dansant upptäckarlusta finns i partierna dansade av Oskar Landström som med munkrakat huvud och breda axlar passar fint som ung partner till Pahkinens mognare kvinnogestalt.

I en duett med buddhistisk touch skapar närheten mellan de båda dansarna en intressant och parallellt pågående distans som blir till en visuell helhet av samspelande linjer.

Färgschemat i kostym och ljus går från sobert svart till vinrött och guldockra, något som åter gör de asiatiska referenserna lite väl starka och en aning begränsande.