Tre toppkoreografer på Nationaloperan

När en afton med dessa namn står på programmet går platserna åt i rask takt. Den aktuella föreställningen har även lockat en hel del ny publik till huset vid Tölöviken.

Den ryskfödda koreografen som invandrade till USA skapade över 400 koreografier, oftast utan något budskap. Själva dansen, dess rörelser och artisterna har huvudrollen, så också här.

Man bara beundrar det påhittiga rörelsespråket, utfört av de skickliga dansarna i sina slanka kroppar.

Damerna bär enkla svarta kostymer, dock med lite lyx i de breda blänkande gördlarna, och örhängen. Männen är klädda i svarta trikåer och vita tröjor.

Historien bakom ligger i att när det skulle beslutas om scenografin för hans verk lär Forsythe – efter att ha lyssnat på andras storslagna planer – ha sagt att vi sätter bara dit något ”in the middle, somewhat elevated” – något till mitten och lite högre upp.

Själva verket är hypnotiskt och man dras genast med – musiken är tekno och metall, med sprakande, sprättande och rasslande element, och därefter är också dansen – så det förslår.

Dansarna, de år oerhört skickliga. De är på gränsen till det omöjliga i snabbhet, rörelserna känns som om de bara skulle växa sig spontant utifrån kropparna. Fötterna skär i luften i rask takt, det är spänning mellan individerna – precis i allt. En ypperlig klassisk balettteknik måste man ha för att kunna dansa igenom en så här utmanande koreografi, ultramodern och snabb i tempot.

Jag vill lyfta fram alla dansare, i spetsen denna gång Eun-Ji Ha och Andrew Bowman, vidare Nikolas Koskivirta, Maki Nakagawa, Edita Rausêrova, Samuli Poutanen, Kailey Kaba och Claire Voss. När de kommer och tackar publiken ser man tydligt hur hårt det varit: de måste alla längta efter en dusch.

Kenneth Greve, balettchefen som valt ut detta verk till repertoaren, säger i sin tur att dansarnas kroppar i detta verk formar skulpturer. Det gör ju dansen som bäst ofta, av dessa stilleben som följer efter varandra i en koreografi blir det en levande helhet – det vill säga dans.

Musiken är vacker och fungerar utmärkt, den stöttar det som händer på scenen. Det är en inspelning av bland annat Vivaldi och Pergolesi. Sistnämndas Stabat Mater spelas i början när ridån går upp, efter det att vi sett dansarna i slutet av pausen lite tidigare improvisera i stil med det kommande, och i slutet.

Brist på fantasi kunde man tycka. om man inte visste att här är det viljan att visa lite mer av den kvinnliga kroppen som gäller.

I början har en del av damerna en enhetlig dräkt – och man kommer osökt på tanken att det kunde ha varit två olika verk, åtminstone så som verket sågs denna gång.

Trots att vissa gemensamma teman utvecklas och tankarna där bakom. Det finns roliga element t ex då ett dam-herr-par turvis ser ut att rasta en hund – sin partner som färdas bredvid ägaren på alla fyra.

Bella Figura som hade sitt uruppförande 1995, har genom åren förändrats, och en eller två av de versioner jag tidigare sett hade kanske mera stil, utan att så starkt framhålla en viss – eller två om ni vill – dansare och deras figurer.

Bland publiken kunde man efteråt höra en och annan intressant kommentar, alla inte så förstående för det senast sedda. I en del av vissa unga damers kommentarer kunde man instämma. Det är kvinnobilden i samhället, jämställdheten mellan de två könen och exploateringen av kvinnokroppen som nämns.