Allvar och lättsamhet samsas hos Kungliga Baletten

STOCKHOLM: Kungliga Balettens första premiär under vårsäsongen omfattar två dansverk av koreograferna Emanuel Gat och Johan Inger på stora scenen. De skiljs åt av en paus då dansaren och koreografen Rachel Tess framför ett solo i teaterns guldfoajé.

Israelen Emanuel Gats Time Themes dansas av fyra män och beledsagas av två sånger av Franz Schubert framförda av en manskvartett. Scenrummet är inramat av svart, kostymerna är enkla vardagskläder och belysningen sparsam.

Time Themes är skapat direkt för Kungliga Baletten, Emanuel Gat vill inte reproducera ett verk från teater till teater. Även om han skulle sätta upp det igen någon annanstans blir det ingen kopia, utan han skapar då verket på nytt för nya dansare som lämnar egna avtryck.

Gat väljer att låta dans och musik löpa parallellt men oberoende av varandra. Tysta moment förekommer även. Schubertsångerna Wehmut (Vemod) och Grab und Mond (Grav och måne) ger en ganska tung grundstämning och den dämpade belysningen – där man ibland har svårt att urskilja dansarna eller sångarna på scenen – bidrar till allvaret. Samtidigt är det ett spännande möte mellan klassisk musik från artonhundratalet och samtida dans.

"För mig är det själva processen som är det väsentliga – att arbeta tillsammans med dansarna och se vart det leder. På så sätt blir verket aldrig en upprepning av vad någon tidigare gjort. Dansarna formar verket varje gång och det blir aldrig slentrian" berättar Emanuel Gat. "Och verket blir aldrig 'färdigt' utan lever sitt eget liv".

Emanuel Gat har förstås sin egen utgångspunkt för verket, men aldrig ett uttänkt mål för hur det ska se ut, det arbetas fram under repetitionsarbetet: "Jag har alltid flera idéer i huvudet, skapar hela tiden. Vad som kommer ut bestäms under arbetets gång, beroende på situationen för tillfället."

"Vi började arbeta i form av en workshop innan själva repetitionerna. Ursprungligen var det avsett att bli en duo med två olika par som skulle alternera från kväll till kväll. Men efter ett tag blev det litet oklart vem som skulle dansa vad och vilka som var lag ett eller lag två. Då beslöt vi att slå ihop paren till en kvartett och ibland dansar nu två dansare samma rörelsemotiv och ibland alla fyra var för sig." fortsätter han.

Titeln I new then är en lek med ord som avser både då och på nytt. Det kan kanske också ses som en syftning på Johan Ingers återkomst till Kungliga Operan, där han började sin karriär som dansare under fem år. Det är också första gången som ett av hans verk ges där – men han har ju också arbetat med Cullbergbaletten under mellantiden.

Musiken består av sånger av rocklegenden Van Morrison som ger en rytmisk och positiv känsla och koreografin innehåller många underfundigheter och skämtsamma uttryck. De nio dansarna, fyra kvinnor och fem män tar vara på alla möjligheter att fylla rörelserna med liv och känslor och lämnar publiken i en positiv och upprymd stämning.

Trängsel i Guldfoajén
Rachel Tess, som tidigare dansat bland annat på Göteborgsoperan, har arbetat med en beställning från Cullbergbaletten och går samtidigt en utbildning vid Dans- och Cirkushögskolan.

Hon har tagit fasta på lokalen där hennes solo It's not that red, skulle framföras – den tungt gyllenglänsande stora foajén, som hon kontrasterar med inslag från sitt stora intresse för naturen, bland annat i form av en rad grova vedklampar som placerats ut på parkettgolvet.

Meningen är att publiken ska kunna röra sig runt i salen under dansen, men då gäller det att man inte klumpar ihop sig innanför entrédörrarna så att de flesta hamnar utanför, vilket hände mig och många andra på premiärkvällen. Även Rachel använder musik av Schubert – Forellkvintetten, komponerad 1817.

Programmet ges ytterligare sex gånger: 23 februari samt 6, 7, 9 och 14 mars.
Anders Jörlén
22 feb 2013