Israel Galvan är linjernas och rytmernas häxmästare

STOCKHOLM: Han är känd som en egensinnig uttolkare av flamencons ursprung och prisad som en av Spaniens främsta flamencodansare. Israel Galvan har sitt alldeles säregna sätt att både dansa och agera och använder kreativt och musikaliskt hela sin kropp.

Galvan blir ett intressant exempel på Dansens Hus uttalade vilja att i vårens programval undersöka och framhäva dansarens betydelse i och för den nutida moderna dansen inom vitt skilda genrer.

Flamenco är annars kanske inte vad vi i första hand förknippar med nutida dans. Snarare är kulturarv och tradition begrepp som ligger nära till hands när vi ska beskriva denna konstform.

I Israel Galvans föreställning La Curva hackas dock förutsägbara mönster och former sönder och ett helt annorlunda dansspråk framträder. Det låter och lockar, utmanar och andas med hela det lekfullt intensiva spektrum av ljus, ljud, humor och framför allt dansteknisk briljans som Galvan använder sig av för att reflektera över det liv han så personligt dedikerat dansen.

Föreställningen är som ett collage. Scenrummet är naket in på bara betongväggen med staplar av stolar som genom den drygt timslånga förställningen då och då rasar i golvet. Ett enkelt bord som både spelas och dansas på och vid vilket sångerskan Inés Bacán helt enkelt sitter föreställningen igenom tillsammans med rytmkonstnären Bobote, och så flygeln där frijazzpianisten Sylvie Courvoisier härjar i konstnärligt återhållen men ekvilibristisk frihet.

Galvans val av medartister i förställningen är klockrent. Inés Bacáns djupa stämma ges stort utrymme, som en urmoder som respektingivande påminner om flamencons rötter.

Bobote tillför, förutom imponerande rytmkonst, ett slags märkbar värme där jaleons funktion redovisas som uppskattande sparringpartner och mänsklig länk mellan artister och publik.

Frijazzpianisten Sylvie Courvoisier bidrar starkt till föreställningens konstnärliga höjd där flamencon förvånansvärt väl gifter sig med pianot och Courvoisier tycks röra sig obehindrat mellan genrerna, jazz, klassiskt och spanskt. När hon reser sig upp, böjer sig fram och bokstavligen spelar på strängarna i flygelns innanmäte, finns referensen till flamencogitarren otvivelaktigt där och konceptet fungerar väl just utan gitarren med det experimentella pianosoundet som uppfriskande tillskott.

Konstarterna tycks finna glädje och elastisk harmoni i varandra när pianomusiken bjuder på mer klassiska slingor samtidigt som flamencosången naket djupnar och dansen och fotarbetet intensifieras.   

Stundvis känns föreställningen lite pretentiös men känslan landar ändå i ett ”jamen varför inte”? Israel Galvan har modet, men också kunskapen och därför mandatet, att gå långt i leken med flamencons ganska hårda, ibland stela konventioner. Han överträder oskrivna lagar och gränser och synliggör dem. Det är en fröjd att se.

Och när Galvan, som en svart ängel, med vitt mjöl på och över det ovanligt begåvat uppmickade scengolvet, skapar illusionen av såväl snö, vind, dimma och damm, som drivor av droger och vårt dagliga bröd, och sedan bokstavligen kliver ner och in i traditionens trumma, pulveriserar han de maner flamencon annars så ofta dras med.

Han blir som en märklig predikant för en tro på mixen av tradition och nutida egensinne som framtidens konst, oavsett kulturell bakgrund.

Israel Galvan är en linjernas och rytmernas häxmästare som ger fysisk form åt det pågående livet här, nu och sedan. En humoristisk lek på blodigt allvar. Som abstrakt konst. Fast så ovanligt konkret.

Anna Lafvas
13 feb 2013