Dansens stjärnor:

Daniil Simkin gästar Kungliga Baletten

STOCKHOLM: Världsstjärnan Daniil Simkin gästar för första gången Kungliga Baletten. Han var inbjuden för att dansa i Don Quijote, men då repertoaren ändrats blir det nu som Prinsen i Törnrosa han framträder.

Operans Balettklubb hade bjudit in Daniil Simkin tillsammans med hans partner som Aurora, Nathalie Nordquist, samt föreställningens dirigent Maestro Graham Bond. Här följer ett referat av samtalet med dem.

Daniil Simkin, det är andra gången du är i Sverige och första gången i Stockholm. Du deltog tidigare i en gala på Göteborgsoperan, också då på inbjudan av Johannes Öhman. Ursprungligen var det meningen att du nu skulle dansa i Don Quijote, ett av dina största glansnummer, men i stället blir det Törnrosa. Var det ett problem för dig?
Ja det är litet annorlunda, som ni kanske förstår. Det är faktiskt första gången jag dansar hela Törnrosa. Det är en utmaning, med litet andra förutsättningar än i Don Quijote.

Men du har dansat andra prinsroller och klassiska huvudroller?
Ja, i somras dansade jag Svansjön med American Ballet Theatre (ABT). Jag har dansat Solor i La Bayadère och hittills har jag gjort tre versioner av Nötknäpparen.

Den internationella repertoaren med andra ord. Och du dansar hela världen runt!
Jo, jag håller mig sysselsatt!

Du är född i Sibirien.
"Ja jag är född i Novosibirsk, där vintern är ganska lik den i Sverige – men det kommer jag inte ihåg. Jag var bara två år när jag lämnade Sibirien och Ryssland. Mina föräldrar flyttade till Wiesbaden nära Frankfurt i Tyskland. Där stannade jag i sexton år, och min mamma undervisade mig i dans. Hon gav mig lektioner två timmar om dagen."

Båda dina föräldrar är dansare?
"Ja jag kommer från en balettfamilj, min mor utbildades i Novosibirsk och min far vid Akademien i Moskva och båda är nu balettlärare. Vi brukar säga att vi hade en väldigt speciell skola: en elev, en lärare och en koreograf – min far koreograferade på den tiden."

Jag har läst att du är glad över att ha gått i en 'normal' skola vid sidan av dansutbildningen.
"Ja jag känner mig priviligierad, Båda mina föräldrar flyttades i tidig ålder hemifrån till ett dansinstitut med inackordering och från tioårsåldern handlade allting om dans. De ville att jag skulle få ett vidare perspektiv och vara öppen för omvärlden och få ett normalt liv.

Det var inte planerat att jag skull göra hela min utbildning för min mor, men tiden gick och vi fortsatte mer eller mindre automatiskt – och efter 10 år var jag dansare.

De ville också att jag skulle ha möjligheten att själv bestämma om jag ville bli professionell dansare eller ägna mig åt något annat. Om man inte redan har lärt grunderna i dansen när man är 18 år har man inte det valet. Man kan inte bli dansare om man börjar först så sent."

Din "dansarexamen" fick du genom att delta i balettävlingar?
Ja, tekniskt sett är jag inte dansare, jag har inget slutbetyg eller diplom som bevisar att jag är dansare.

Nåja, nio guldmedaljer i internationella balettävlingar är väl bevis nog!
"Vi såg nog på tävlingarna mer som ett sätt att få uppträda på scenen. Det fanns inte så många möjligheter när man inte var ansluten till en teater eller officiell skola. Det var också mål som jag kund sträva emot. Jag lärde mig olika variationer och solon, som jag hela tiden försökte att förbättra och utvecklas i som dansare.

Det betydde mycket för mig. Det gav mig också tillfälle att träffa jämnåriga i dansvärlden. Av mina kamrater i skolan var det inte någon annan som brydde sig om dans."

Var fick du din första anställning?
"Jag började vid Staatsoper i Wien när jag var 18 och stannade där i två år. Det var en bra start, vi dansade en stor traditionell repertoar – och man talade tyska.

Det var inte heller svårt för mina föräldrar att komma och hälsa på. Det är inte så långt från Wiesbaden till Wien, det var ju första gången jag flyttade hemifrån.

Det var också ett steg upp ifrån Wiesbaden, Wien är en stor stad med ett stort balettkompani."

Fortsatte du att tävla?
"Nej då slutade jag. Tävlingarna var mer för att sätta upp mål och nå mer erfarenhet och bli en bättre dansare. Man tävlar mest med sig själv – för att nå vidare. Att vinna var inte huvudsaken."

Hur var det att anpassa sig till en stor ensemble?
"Det betyder att man får nya perspektiv och man är en del i en större grupp – man måste lära sig att verka i en social gemenskap."

Hur gick det till när du lämnade Wien?
"Jag deltog i en gala i New York och ABT:s chef Kevin McKenzie såg mig och erbjöd mig ett solistkontrakt – och jag accepterade och började där i oktober 2008."

Och nu kan vi gratulera dig till att nyligen blivit utnämnd till premiärdansare där!
Tack!

Var det svårt att få dansa större roller där, det är ju ett stort kompani med mängder av solister?
"Ja. det är väl svårt överallt, men jag hade turen att få ett solistkontrakt och det innebar att jag fick många chanser att uppträda. Vi dansar mycket och vi turnerar mycket så vi står ofta på scenen. Det har gått bra."

Hur många gånger står du på scenen med ABT under ett år?
"Det är svårt att säga vi har en huvudsäsong på Metropolitan i åtta veckor varje vår i maj-juli, vilket blir ett sextiotal föreställningar, och som premiärdansare gör man två till tre föreställningar i veckan. Vi har fem till sex lag för de stora klassikerna.

Sedan turnerar vi vår och höst och har en två veckors säsong i New York under hösten."

Nathalie, gör du också Törnrosa för första gången.
"Nej jag dansade den i den förra uppsättningen för ca tio år sedan."

Den här uppsättningen är väl ganska annorlunda.
Ja, till en viss del. Den här uppsättningen fokuserar ganska mycket på den onda fén Carabosse, men när det gäller prinsessan Aurora så är dansen mer eller mindre identisk med den gamla. Carabosse gör helt ny koreografi men även prinsen har fått mer att dansa – fast jag gör samma steg som förut."

Minns man det mesta när man gjort en roll för så länge sedan?
"Ja det beror litet på. På något sätt sitter stegen i kroppsminnet. Den här rollen är ju också mycket baserad på basal klassisk teknik i motsats till Svansjön som bygger litet mer på känslor och med flytande armrörelser till exempel. Auroras roll har en mer bestämd form."

Graham Bond, det här är väl inte din första Törnrosa?
"Nej! – Min första gjorde jag på sjuttitalet, det var i Rudolf Nureyevs version, sedan har det blivit ett tiotal andra versioner."

Ville du bli dirigent redan som ung?
"Nej, jag gick på Royal College of Music och man kan inte studera dirigering genast, så jag studerade musikteori och instrument och jag hade allra minst tänkt bli balettdirgent. Det finns ingen utbildning till balettdirigent utom möjligen i Ryssland. Jag tänkte bli operadirigent och arbeta med instudering för sångare. Så blev jag erbjuden att dirigera för ett balettkompani och nu har det pågått i fyrtiotre år."

Arbetar du med  konserter och opera också?
"Jag gör en hel del opera, i Danmark till exempel, men inte här. Här är jag placerad i ett fack."

"Det är för att vi tycker så mycket om dig", inflikar Nathalie.

Men du har varit här ganska många gånger nu.
"Ja jag kom första gången 2002 tror jag, då gjorde vi Onegin och sedan åkte vi på turné till Caligari i Italien med Nötknäpparen – där alla blev sjuka, vilken röra!"

Har du någon favoritkompositör?
Många! – Men ingen av dem skrev balettmusik!

Inte ens Tjajkovskij?
Jo, han är en mycket, mycket bra kompositör.