Dansens plats i den politiska debatten

STOCKHOLM: Ambitionerna bakom konferensen "Weaving Politics" på Dansens Hus i Stockholm 14-16 december kan sammanfattas som en föresats att skriva in dansen och dansskapandet i samtidens såväl intellektuella som politiska debatt.

Konferensens fyra huvudteman var Att läsa, Att skriva, Humanism och Rättigheter.  

Under två och en halv intensiva dagar presenterades timslånga anföranden av 16 noggrant utvalda, internationella specialister inom olika områden. Dessutom ingick paneler och samtal.

Den största stjärnan var mångsidiga Julia Kristeva, bulgarisk-fransk filosof, sociolog, feminist, psykoanalytiker, kulturteoretiker med mera.

Kristevas anförande var också en av konferensens absoluta höjdpunkter. En huvudpunkt i anförandet var hennes "Tio principer för en humanism för det 21:a århundradet".

Dessa presenterade hon för första gången på en konferens i Assisi 2011. Dit hade påven, Benedictus XVI, inbjudit företrädare för olika världsreligioner, plus en delegation ateister/humanister, som leddes av Kristeva.

De tio principerna, framhöll hon, är inte att betrakta som budord, utan som tio betraktelser för att skapa samverkansorgan människor emellan (min översättning av "10 invitations à penser des passerelles entre nous").

Den första principen slutar så här (i min översättning):
Vi kan inte avglobalisera världen idag, men vi måste etablera ett nytt internationellt regelverk för att utöva kontroll över och fastställa normer för finansvärlden och den globala ekonomin och vi måste, till slut, skapa en värlsdsomspännande instans byggd på gemensam, solidarisk etik.  
Läs mer Länk till annan webbplats.  

Kristeva framhöll dansen som ett alternativt språk, som i bästa fall kan leda till att människor börjar fundera i stället för att omedelbart kritisera varandra, och värre.

Kristevas klarhet, beläsenhet och intellektuella skärpa har styrkan att omvända pessimister. Hur reagerade då påven? Han tackade för synpunkterna från "människor som inte kunnat mottaga trons gåva, men som ändå söker sannningar".

Den största koreografiska stjärnan var William Forsythe, som sedan 2005 leder The Forsythe Company i Frankfurt am Main.

En prima överraskning var
hans samarbetsparther Kendall Thomas, juridikprofessor som bland annat startat "Center for the Study of Law and Culture" vid Columbia University i New York. En av hans specialiteter är "Human rights".
:

Thomas talade med insikt och hängivenhet om i synnerhet FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och han gjorde det på ett sätt som om det för honom var avgörande att varenda åhörare förstod vad han menade. När jag senare tackade honom för hans tydlighet svarade han att hans ämnen är så viktiga att han inte ser någon mening med att lägga sig till med en akademisk jargong. "Jag talar så att min mormor skulle förstått."

Thomas uttryckte sin förvåning över att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som antogs 1948, nuförtiden är så pass okända. De fanns för utdelning vid den koreografiska installation som Forsythe och Kendall skapat tillsammans, och som framfördes i anslutning till konferensen.

Installationen visade sig vara mer verbal än koreografisk. FN:s deklaration är uppdelad i 30 paragrafer, i Norra Latins aula hade man därför ställt upp 30 bord. Vid vart och ett diskuterades eller behandlades på annat sätt en paragraf. Det bord vid vilket Forsythe stod handlade om familjen. Forsythe framhöll bland annat att vissa delar av deklarationen med tiden blivit inaktuella. Till exempel kan kärnfamiljen numera se annorlunda ut än vad man utgått från 1948.  

För mig var framför allt tre anföranden särskilt intressanta. Felicia McCarren, professor i franska vid Tulane University i New Orleans, talade om kulturpolitik i fransk hip hop, och särskilt om en dansös från Cambodja som hamnat i Belgien och där skapat en metod för att korsa klassisk hovdans med hip hop.

Susanne Franco, vid universitetet i Salerno, Italien, talade om dansen i postkolonin Kenya, med särskilt fokus på en stark kvinna som blandat dans och radikala monologer.