Festlig familjeföreställning avslutar jubileumsåret

HELSINGFORS: Den nya julbaletten Snödrottningen (Fi: Lumikuningatar) efter Hans Christian Andersens berättelse har gjort stor succé – ett Spektakel i bästa form och anda.

Finlands nationalbalett har i år firat sitt 90-årsjubileum. Som en avslutning på året ville man komma med något riktigt festligt för hela familjen – och där lyckades man över förväntningarna.

Balettens konstnärlige ledare Kenneth Greve hade i sin barndom blivit förtjust i Hans Christian Andersens saga om Snödrottningen, placerad i Finland, och ville nu i egenskap av koreograf ge uttryck för sin fantasi och ge form åt en ny julbalett. Det blev en skapelse i bästa anda, något lite av finsk folklore, en del Disney, och en del Kenneth.

Greve har turen att ha en stab som är mycket bra på att samarbeta och skapa sceniska underverk – så det är till att gratulera, förutom honom, också Erika Turunen för hennes fantastiska dräkter, och för scenografin gjord tillsammans med Mikki Kunttu, som i sin tur även ansvarat för en ytterst lyckad ljussättning. Den verkningsfulla maskeringen var skapad av Pekka Helynen.

Musiken av Tuomas Kantelinen och händelserna på scenen var synkroniserade på bästa sätt. Kantelinen är känd för musik till filmer, och här samarbetade han med koreografen Greve. Musiken var inspelad av Operans orkester, och trots att levande ackompanjemang alltid är att föredra, blev stämningen fin.

Det blev den redan från allra första början då Mormor, dvs. berättaren, trädde fram till rampen och välkomnade publiken direkt in till sagovärlden, klädd i en dräkt - inte så vanlig heller hos dagens äldre. Projektionerna var en viktig del av helheten, än sågs vyer från äldre Helsingfors med sina byggnader och statyer, än vyer skapade för denna berättelse.

En dramaturgisk rådgivare – Raija-Sinikka Rantala – hade anlitats, och detta bidrog till att flödet av allting gick i en jämn takt – ett bevis på det var att barnpublikens intresse hölls hela tiden riktat mot scenen, och ibland till gestalterna som rörde sig även framför bänkraderna.

Barnen i publiken hade under pausen tilldelats självlysande trollspön, och från berättarens mun hördes den strikta regeln: dessa får och bör man använda när hon uttryckligen ger en signal för det.

Om någon i förväg skulle tända sitt spö, skulle det förlora sin förtrollning och inte mera fungera i en nödsituation, till exempel då Kaj skulle befrias från fångenskapen hos Snödrottningen – en figur som ingalunda var trevlig.

De centrala figurerna, förutom Snödrottningen med sina Snöflingor och Mormor, var Gerda och Kaj – på finska Kerttu och Kai – deras familjer, en 'lappsejt', en trollkarl, vättarna med en puckelryggig vätte i spetsen, och en mängd balettelever som barn.

Berättelsen kan man läsa i sagoboken, här visades den med betoning på valda ställen. Till exempel bastuscenen där vättarna dansar – de är många och trevliga, trots sina kanske lite skrämmande skepnader. Häxorna har en mycket central roll i denna balett och deras sätt att sträcka sina armar och fingrar är mycket 'häxaktigt'. Klokt nog hade Operan rekommenderat en åldersgräns från 6 år och uppåt.

Rolltolkningarna
I tisdags sågs balettskoleleverna Erika Pastel och Konsta Roos som Lill-Gerda och Lill-Kaj, och dansarna Eun-Ji Ha och Samuli Poutanen som de unga Kerttu och Kai. Erika och Konsta gjorde sitt och klarade sig fint i sina roller, liksom även alla andra uppträdande unga och barn, och nu när föreställningen spelats i några veckor har allt kommit på sin plats. Vissa av balettskoleleverna är redan ganska 'färdiga' och på god väg till dansaryrket, och jag räknar åtminstone tre vars föräldrar på sin tid valt att bli dansare.

Eun-Ji Ha – en ljuvlig och sofistikerad Gerda, med artisteri i finslipad stil, skör och vacker; dansen är av bästa kvalité, ren och lätt, och benens och armarnas linjer som de vara skall. Mai Komori i Snödrottningens roll överraskar med sitt intensiva och säkra grepp om rollen, hon själv på väg uppåt i sin dansarkarriär.

Tiina Myllymäki är elegant och övertygande, denna gång i rollen som Lappsejten, klädd till en början i en dräkt imiterande lappfolkets nationaldräkt och senare i vitt, i enlighet med alla aktörerna i detta isiga rike. Tiina alternerar i titelrollen med bl.a. Eun-Ji Ha. Det behövs flera lag då föreställningarna av Snödrottningen är många, och vissa dagar ges baletten två gånger.

Samuli Poutanens Kaj – en finsk pojke i bästa bemärkelse, sympatisk – och ädel, såsom föreställarens gestalt och rolltolkning. För sin insats i denna roll och för prestationerna tidigare under hösten belönades en mycket överraskad Samuli av balettchefen efter applåderna, och utnämndes till stjärndansare. Ytterligare applåder för honom.

Repetitörerna har gjort ett gott arbete, raderna håller linjen och helhetsbilden är disciplinerad. Ansvarig balettmästare är Ingrid Nemecková.

Baletten Snödrottningen
Denna pjäs med balett som uttrycksform har en stor mängd artister på scenen. De kommer turvis och scenerna avlöser varandra. Några höjdpunkter bör nämnas förutom duetterna av Eun-Ji Ha och Samuli Poutanen samt Snödrottningens insatser, till exempel den inledande scenen med Kerttu och Kai och deras familjer i stillbilder.