Artiklar från 2008 – till idag
Helena Franzén. Fotograf J Franzén
STOCKHOLM: Helena Franzén har jobbat som dansare och koreograf i 25 år och hennes verk andas och utstrålar fysisk poesi. Förra året erhöll hon svenska teaterkritikers förenings danspris och 2014 sätter hon upp ett eget verk för Kungliga Operan i Stockholm.
Följ med på ett genomdrag av I´m not looking back och möt Helena Franzén i ett personligt samtal om dansens och rörelsens kraft.
Jag glömmer snart att det är en repetition jag bevistar. Stämningen i Danscentrums stora studio är tät och koncentrerad, dansarna värmer upp, steg och fraser gås igenom och sedan sätter koreografen Helena Franzén igång genomdraget av I´m not looking back.
Verket som hade premiär på Dansens Hus 2010 är ute på ny turné i landet och inför föreställningen på Dieselverkstaden finslipar gruppen på Danscentrum dagen innan.
”Man vill komma in i materialet och få kontakt igen” förklarar Helena Franzén. ”Varje scen är ny och kräver rumslig anpassning, det blir alltid små justeringar.” Hon understryker att just detta blir intressant, att verket utvecklas. ”Dans är så levande, det är ett nytt nu, en ny liveupplevelse varje gång.”
Helena Franzén är en av Sveriges mest spännande dansskapare och är sedan länge etablerad i Skandinavien både som koreograf och dansare. Hon kommer ursprungligen från Staffanstorp i Skåne där hon som barn höll på med friidrott.
”Jag började inte dansa förrän på gymnasiet” berättar hon, ”då började jag med jazzbalett och det passade mig perfekt.” Helena säger att hennes förhållandevis sena upptäckt av dansen var bra, att det gjort att lusten och rörelsen hela tiden kommit från henne själv istället för från någon annan.
På vinst och förlust sökte hon till Balettakademien i Stockholm – och kom in. ”Jag blev chockad” skrattar hon. Det dröjde inte länge förrän Helena insåg att hon var på rätt väg. Det var dansare hon skulle bli.
I’m Not Looking Back, här med Cilla Olsen och Moa Westerlund (2010). Fotograf Carl Thorborg
I I´m not looking back är Helena med själv tillsammans med fyra dansare. Något som ofta är fallet i de egna uppsättningarna, hon kallar sig för dansande koreograf. ”Fast just den här gången var det inte meningen, jag har faktiskt hoppat in” berättar hon, ”på grund av livets omständigheter …”
Att både dansa och koreografera är en del av hennes konstnärliga identitet.”Det är viktigt för mig att befinna mig innanför verket och inte utanför.” Som dansare har hon jobbat med ”alla stora”. Mest betydde Margaretha Åsberg, som också var huvudansvarig lärare när Helena vidareutbildade sig till koreograf på Danshögskolan på 1990-talet.
Annika Hyvärinen tar de första stegen i I´m not looking back. Hon rör sig långsamt, som på en linje, bakifrån och framåt, tillbaka igen. Musiken skapar ett drömskt ljudlandskap och snart färdas även Aleksandra Sende och Moa Westerlund där, tillsammans i en inåtvänd duo. Närvaron är stark, trots att den på något sätt är bortvänd, rörelsespråket skulpturalt. Vad ser de? Där nere, där inne? Vilken yta, vilket djup, förhåller de sig till? När beatet efter hand kommer igång snurrar de sig ut ur sig själva och följs samtidigt åt, till ett badrumslikt sound där vinden viner och röster ekar.
Så dansar Katarina Eriksson ett soloparti med en säregen skärpa. Helena iakttar allt och följer varje rörelse, markerar med sin egen kropp. Sedan ger hon sig in i stycket tillsammans med Katarina i ett egensinnigt upplöst linjespråk.
Alla fem dansarna, kvinnorna, intar med ens rummet och golvytan fylls, svämmar nästan över av rörelse, energi, in- och utfall. Musiken både samspelar och kontrasterar och stärker det moderna men samtidigt tidlösa perspektivet där det stundtals anas nästan antika formreferenser. Det finns ett slags hemlighetsfull renhet i rörelserna och en musikalisk spänning.
Musiken är specialskriven av soulpoppoeten Jenny Wilson, ett samarbete som Helena initierade efter att ha lyssnat mycket på Jennys album Hardships (2009). ”Jag var helt tagen av Jennys musik så jag ringde henne och frågade om hon skulle vilja skriva musiken till mitt nya verk.” Det ville hon.
Hardships betyder umbäranden, något som dessvärre kännetecknade arbetet. Jenny Wilson insjuknade i cancer under arbetet med I´m not looking back.
”Det var fruktansvärt” minns Helena, ”det blev en väldigt känslig och stark arbetsprocess som svetsade samman gruppen …”
Moa Westerlund, Katarina Eriksson, Cilla Olsen och Gunilla Hammar i I'm Not Looking Back. Fotograf Carl Thorborg
Påverkade detta dig koreografiskt?
”Säkert omedvetet, Jenny hade bröstcancer och vi var ju alla kvinnor … Det kan hända oss alla, när som helst.” Men Helena jobbar inte medvetet med kvinnliga eller manliga teman. ”Nej det där står mig upp i halsen! Jag jobbar med de bästa dansarna som passar min stil och de råkar vara kvinnor. Det råder för övrigt torka på manliga dansare ...”
Jenny Wilsons musik, här i samarbete med producenten Daniel Fagerström, känns formgjuten för Helena Franzéns koreografi. Den växlar stycket igenom mellan taktfasta beatsekvenser och mer abstrakta ljudrum, i eller ur puls. Både musiken, koreografin och dansarna själva tycks ha ett centrum som allt strålar ut ifrån. Det är återhållet och explosivt, symmetriskt och asymmetriskt och varje gestaltning upplevs som mycket individuell trots att fraser går igen, trots den ibland nästan meditativa repetitionen.
Det sker förskjutningar inom det distinkta formspråket och det är tydligt att individualiteten ska framträda. Ingenting tycks lämnat åt slumpen.
”Jag väljer mina dansare just för deras personligheter, olika åldrar och erfarenheter” förklarar Helena. ”Jag jobbar med abstrakt dans och inte med idékoncept som är trenden just nu.” Hon verkar inte vara alltigenom imponerad av det fenomenet. ”Jag vill att det fysiska och musikaliska ska tala för sig självt, jag tror på rörelsens egen kraft!”
Inte heller gillar hon att dans så ofta är så ensidigt förknippad med ungdom. Åldersspannet i hennes grupp rör sig mellan 26 och 50 år. ”Det blir ett mycket rikare uttryck på det viset, jag vill ha det så. Och jag vill visa att dans är ålderslös!” Hon talar om att kunna förlita sig på dansare som förmår artikulera hennes dansspråk. ”Jag tycker om det specifika.”
Hur ser din arbetsprocess ut?
”Från tanke till faktisk produktion tar det mig ungefär ett år att göra en helaftonsbalett med 60 minuters koreografi. Jag tillbringar två månader ensam i studion, först i tystnad, sedan med musiker. Jag använder ofta specialskriven musik, vilket förvisso förlänger men också fördjupar arbetet. På så vis skapas en rörelsebank som dansarna möter och vi börjar umgås med materialet. Därefter väljer vi ut fraser och fördjupar oss. Det är jag som sätter helheten men när vi väl börjar bli varma i kläderna finns det viss frihet för dansarna att laborera. Då får vi fram ett kvalitativt destillat.”
Genomdraget på Danscentrum är klart och Helena går igenom detaljer med dansarna, putsar på tempon, steg och rumsliga avstånd. Hon korrigerar konstruktivt och ger mycket feedback. ”Jag tycker om din fokusering där men kan du göra lite mindre med bröstkorgen? Ja, där, just det!”
Det diskuteras initierat huruvida en specifik rörelse ska förtydligas genom att göras större eller mindre. ”Den ska vara ganska torr …”
I´m not looking back är redo att än en gång dansas, levas, andas, på ännu en scen. Och Helena Franzén är redo att fortsätta inspirera och utmana sin publik. ”Så! Det bli mer subtilt!”
I'm Not Looking Back
Musik av Jenny Wilson och Daniel Fagge Fagerström
Dansare: Annika Hyvärinen, Aleksandra Sende, Moa Westerlund, Katarina Eriksson och Helena Franzén.
Turné: 24 okt Vara Konserthus, 31 okt Norrbottensteatern, Luleå, 13 nov Regionteater Väst, Borås, 15 nov Västerås Konserthus, 20 nov Dieselverkstan, Stockholm, 28 nov Halmstad teater, 30 nov Helsingborgs stadsteater
Anna Lafvas
20 nov 2012
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision