Helsingfors: Två ballerinor som imponerar

Nästa evenemang var ett gästspel av Boston Ballet 8–9 september och därefter kommer en premiär på Le Corsaire den 21 september, följd av Manon 26 oktober och urpremiären på Kenneth Greves Snödrottningen den 23 november på stora scenen. I den mindre Almisalen ges det dans i mindre format som I Love NYKY, Danskamp och annat.

Den mäktiga musiken av Sergej Prokofjev dundrar extra starkt vid öppningen av tredje scenbilden och en del av musikerna är tvungna att skydda sina öron då kollegernas instrument låter som starkast. Publiken blir varnad om att något hemskt håller på att hända, igen. Lik har det blivit redan tidigare i de två första akterna då släkterna Montagues och Capulets medlemmar blivit dödade på gatorna.

Fäktningsscenerna är stora och imponerande och de har gjorts med omsorg: dansarnas rollgestalter är trovärdiga i sin kamp om seger eller livet. Många lik blir det i denna balett, och nu skall det unga paret också gå sin öde till mötes. Scenbilderna är imponerande och starka.

Det blir som vi alla vet. Romeo nås inte av budskapet att Julia bara sover i sin grav dit han tagit sig i smyg. Han tar sitt liv med en kniv i all förtvivlan, och lite senare då Julia vaknat på sin stenbädd gör hon detsamma när hon blir varse om vad som hänt med Romeo. Dramatik och hjärtskärande scener att leva igenom med de skickliga dansarna och publiken omkring.

John Cranko skapade detta verk 1962 för ett kompani som då inte stod på högsta internationella nivå. Det handlade om Stuttgartbaletten, som senare skulle bli ett mycket bra kompani och är världsberömd sedan länge. Därför innehåller baletten många folkliga och karaktärselement samt sällskapsdans i renässansstil och gymnastiska inslag. Bara rollfiguren Julia samt brudtärnorna, som intet ont anande kommer med blommor till hennes sovrum, har tåspetsskor. Men de saknas inte, baletten är fin och kompakt, och full av drama.

En ballerina som ihärdigt arbetat sig fram är finska Anu Viheriäranta, numera även hon första solist vid Nationalbaletten i Nederländerna. Idag är hela världen arbetsfält för alla inom dansvärlden och de bästa dansarna kan välja var de vill dansa.

Eftersom utbudet av dansare är stort, är konkurrensen enorm om platserna i etablerade kompanier som Finska Nationalbaletten och Kungliga baletten i Stockholm.

Som en följd är dessa inte mera ”nationella” i den traditionella meningen. Det betyder att de inhemska dansarna i varje land måste vara tillräckligt goda och kompetenta för att få engagemang – varje hus och varje balettchef vill bjuda publiken det bästa möjliga och det har publiken också rätt att kräva.

I konsten finns det inga kompromisser.