Orlando Paladino, vitaliserad operaregi

Vad är HIP inom barockoperan? Drottningholmsteaterns konstnärlige ledare Mark Tatlow och den belgiska regissören Sigrid T'Hooft presenterade begreppet vid en introduktion till säsongens nya uppsättning av Joseph Haydns opera Orlando paladino.

Det visade sig att begreppet står för en vitaliserande kraft inom operaregin. Samtidigt stöder det sig på källforskning. Ur detta spännande koncept finns uppenbarligen både mycket inspiration att hämta och många hårda fakta att förhålla sig till. Dansportalen var närvarande vid presentationen och fick även ett samtal med Sigrid T'Hooft.

De musiker som på 1950-talet började spela äldre tiders musik på tidstrogna instrument betraktades i bästa fall som excentriker. På 1970-talet var dock en "early music-rörelse" i full gång och idag är genren en självklarhet.

Inom dansen var Mary Skeapings Then fångne Cupido på Drottningholmsteatern 1956 ett pionjärarbete i och med att en 1600-talsbalett för första gången i modern tid framfördes i historiska stilarter. Verket blev också inledningen på en lång Drottningholmsserie baletter och harlekinader i dansstilar som föregick tåspetstekniken.

Det verkar däremot som om operaregin inte riktigt hängt med i denna utveckling. Nu håller det dock på att ske en förändring i detta avseende. I introduktionen till framförandet av Joseph Haydns Orlando Paladino under Drottningholmsteaterns sensommarsäsong presenterade dirigenten och konstnärlige ledaren Mark Tatlow och regissören Sigrid T'Hooft det konstnärliga konceptet bakom iscensättningen: "HIP" eller "historically informed performance".

Detta är numera en internationellt acepterad term, som ungefär innebär regi enligt källforskning. Numera vet man en hel del om framförandepraxis i operor från slutet av 1700-talet - Orlando Paladino hade urpremiär 1782.

Sigrid T'Hooft, född i Belgien, började som dansös, studerade musikvetenskap och inriktade sig senare på tidig dans, commedia dell'arte och historisk skådespelarteknik. Hon är forskare, koreograf och pedagog och arbetar sedan några år också som regissör av barockopera. Med det sistnämnda fyller hon en funktion som inte fanns på 1700-talet.

Sigrid T'Hooft om HIP
Seklets scenpraxis var i flera avseenden fastlagd. När allt scenljus kom från sidan fick de agerande själva uppsöka välbelysta platser på scenen. I en duett vände sig båda medverkande framåt mot publiken. I stället betydde en utsträckt arm att en sång eller fras var riktad mot medspelaren.

Konventioner lärde sig scenkonstnärer av kolleger, från publicerade traktater och av angränsande konstarter.

I deklamation ingick också en rörelselära, och av modellers poser i tidens målarateljéer fanns uppenbarligen mycket att lära.

Scenspråket var internationellt, vilket förstås underlättade turnerandet. Det verkar heller inte ha funnits några större skillnader mellan skådespelares och sångares rörelsemönster.

Däremot var skillnaden stor mellan genrerna. I tragedi följde man noga konventionerna, i komedi gjorde man allt för att bryta dem. Av den anledningen måste också komiker vara mycket väl insatta i tragedins scenspråk. För komedin fanns parallellt en stark egen tradition inom commedia dell'arte.

Orlando Paladino hade urpremiär på den 1768 nybyggda operan i Esterháza-palatset, hos furst Nikolaus Esterházy (kallad Den praktälskande). Där var Haydn anställd som kapellmästare under nära 30 år. På operan gavs upp till 150 framföranden per säsong!

I palatsets bevarade, utomordentligt rika arkiv finns utförliga uppgifter om medverkande och repetitionsförhållanden, därtill noggrann dokumentation av kostymer, scenografi och rekvisita. Sådana uppgifter har kommit till användning i Drottningholmsteaterns uppsättning.

Vid ett senare samtal med regissören fick Dansportalen tillfälle att ställa några frågor.

Hur fungerade samarbetet med scenografen Stephan Dietrich?
"Vi har tidigare samverkat vid uppsättningar av barockoperor, men det var med Orlando Paladino som jag första gången gav honom uppgiften att så detaljerat som möjligt följa anvisningarna från dokumenten. Det gjorde han också.

Ett par scenografiska exempel: På grund av att det i dokumenten beskrivs så, fladdrar fjärilar i ett par scener på Drottningholm, och därför har den i operan medverkande hästen fått originalets rörlighet i både huvud och svans, och till och med antalet bjällror är autentiskt."

Hur fick du tillträde till Esterházas slottsarkiv?
"Vid en konferens för några år sedan höll jag ett anförande som slutade med att jag talade för behovet av en slitstark, tålig, nybyggd tetater i barockstil, där man i en autentisk miljö kunde spela barockopera med prövande av tidens konventioner och där man kunde experimentera sig fram som på ett laboratorium, utan att behöva ta hänsyn till en originalteaters bräcklighet.

Efter anförandet blev jag uppmuntrad av ett par åhörare som började: 'Du är precis en så'n som vi behöver!'

Det visade sig vara entusiaster som just höll på med att utarbeta ett förslag med målet att återuppbygga Esterháza-operan, som förstörts i en brand i slutet av 1700-talet. Tack vare de innehållsrika arkiven finns nämligen alla ritningar bevarade!

Vårt samtal ledde till att jag 2005 var med om att grunda "International Opera Foundation Esterháza". Stiftelsen har tre huvudmål: Att återuppbygga operahuset och där framföra 1700-talsoperor i en stil trogen mot originalen; Att återuppliva den repertoar om nästan hundra operor som framfördes i detta operahus; Att etablera en internationell operaakademi för forskning och utbildning."

Fantastiskt! Du har en livsuppgift!
"Ja, här finns mycket att ta itu med. Att agitera, till att börja med. Men än så länge är Drottningholmsteatern den perfekta scenen för att tillämpa HIP."  

Hur började då denna långa resa? Hur blev du intresserad av barockens rörelsekonventioner?
"Jag började som dansös, och senare som musikolog lärde jag mig arkivforskning och att finna källmaterial. Så intresset för rörelsemönster har funnits från början, och sedan har jag gått vidare. Jag har läst, letat och forskat. Och andra forskar också: Dene Barnett gav 1987 ut The Art of Gesture: The Practises and Principles of 18th Century Acting. Den är en guldgruva."

Precis just den boken prisade Ivo Cramér, vår specialist på historisk scendans, när jag intervjuade honom för snart 20 år sedan!
"Jag förstår det: den är ett verk att inspireras av."