Balettdagarna i Hamburg den 17 juni till 1 juli var fullmatade som vanligt. Det är ett under att Hamburgbaletten orkar med dessa maratonveckor varje år – åtta helaftonsprogram på totalt tio föreställningar plus en galaföreställning på dryga fem timmar. Däremellan gavs en föreställning med balettskolan och gästspel av San Francisco Ballet.

Festivalen inleddes med premiär på Renku, en föreställning i koreografi av två av balettens dansare Yuka Oishi och Orkan Dunn. Yuka Oishi är från Osaka i Japan där hon var elev vid Ohya Ballet Institute för att sedan avsluta utbildningen i Hamburg. Hon anställdes som dansare 2002 och utnämndes till solist 2010.

Orkan Dann är från Celle, inte långt från Hamburg, och medlem i ensemblen sedan 2003. Båda har koreograferat tidigare men det är första gången de får framföra ett verk i repertoaren och med premiär under balettdagarna.

Renku är en form av japansk diktning som består av flera sammanflätade poem av olika författare. Det är ett samarbete där det gäller att finna länkar från vers till vers men samtidigt skapa spänning mellan olika stämningar och en homogen helhet.

Begreppet har utgjort inspirationskälla för koreograferna som arbetat tillsammans och med ett gemensamt tema och koreograferat växelvis. Man kan inte alltid se skarvarna mellan deras arbeten även om man kan uppfatta olika stilar i koreografin.

Ett genomgående tema för årets balettdagar var dialog, i Renku avseende dialogen mellan koreograferna och även mellan de ingående musikstyckena. Kompositioner av Schubert (Flickan och Döden) och Schnittke (Klaverkvintett respektive Sonat för violoncell och piano) avlöser varandra och kvällen avslutas med musik av Philip Glass (Violinkonsert nr 2).

"Vi har i en liknande syn på dans men vi lägger betoning på olika saker" säger Orkan Dann. Yuka Oioshi berättar att "vi har arbetat med en färgskala av rött, vitt och svart och ljusare scener växlar med mörkare." Om växlingen mellan Schubert och Schnittke säger Orkan: "Vi ville få in ett element av disonnans i Schuberts musik". De stiliga kostymerna har skapats av den prisbelönade designern Michael Court.

Huvudrollerna gjordes av Silvia Azzoni, Lloyd Riggins, Hélène Bouchet, Carsten Jung, Patricia Tichy och Edvin Revazov, alla utmärkta dansare, särskilt imponerade veteranen Riggins med sin snabbhet och säkra baletteknik.

Lloyd Riggins gjorde flera starka framträdanden under de två veckorna, som till exempel i rollen som diktaren (H C Andersen) i Den lilla sjöjungfrun och som Gustav Mahler i Purgatorio.

I Die Kleine Meerjungfrau hade Riggins sällskap av tre solister från San Francisco Ballet: den underbara Yuan Yuan Tan (Sjöjungfrun), Tiit Helimets (Prinsen), Sarah van Patten (Prinsessan) och Davit Karapetyan (Havshäxan). San Franciscobaletten har givit Neumeiers balett på hemmascenen och den finns inspelad på DVD med dessa fyra solister.

Gästspelskompani för året var alltså denna ensemble som gav en balettafton med fyra verk: 7 for Eight av konstnärlige ledaren Helgi Tomasson, RAKU av Yuri Possokhov och två verk av engelskfödde Christopher Wheeldon, Continuum och Within the Golden Hour. Ensemblen består av en rad mycket starka och goda dansare, men programmet hade ett övermått av pas de deux och solon som gjorde att det kändes långt.

Mest avvikande var Possokhovs RAKU, en berättelse om att älska och skiljas, om längtan och svartsjuka och om våldsamhet och sorg, allt i en stil byggd på japansk NO-teater och med musik av San Franciscooperans kontrabasist Shinju Eshima. En estetisk upplevelse!

Andra verk under balettveckorna var En midsommarnattsdröm (Hamburgbalettens signaturbalett som nu gavs för 280:e gången), Mahlers tredje symfoni, Kameliadamen och Chopin Dances med Jerome Robbins sköna Dances at a Gathering och underhållande The Concert. Slutklämmen blev förstås den överdådiga Nijinskijgalan.

Temat var också här dialog – närmare bestämt hemliga dialoger. Här fick alla Hamburgbalettens dansare visa upp sig i avsnitt ur Spring and Fall (med avslutningsklassen i balettskolan), Måsen, En askungesaga, Nötknäpparen, En midsommarnattsdröm, Döden i Venedig, Liliom och som avslutning Shall We Dance? där hela baletten, ledd av favoriterna Silvia Azzoni och Alexandre Riabko, showade till sprittande Gershwintoner.

Även denna kväll fick vi njuta av gästsolister: från baletten i Shanghai kom Ji Pingping och Wu Husheng som dansade A Sigh of Love (En suck av kärlek) av franske koreografen Bertrand d'At – mycket vackert. Maria Kochetkova och Joan Boada från San Francisco framförde Ghosts, ett pas de deux av Christopher Wheeldon.

John Neumeier hade gjort Chopin Dialogue, ett pas de deux särskilt för Mariinskijbalettens Diana Vishneva som hon nu dansade med Hamburgs Thiago Bordin. För Hamburgs egen prima ballerina Anna Polikarpova hade han gjort Carmen, ett dansdrama om kvinnan och döden till musik ur Sjtjedrins Carmenbearbetning. Dramatiskt uttrycksfullt och varmt kvinnligt i samspel med Annas egen makes, Ivan  Urban, kraftfulla dödsgestalt.

Ett annat mycket starkt pas de deux till musik av Händel var Helgi Tomassons Chaconne for Piano and Two Dancers, de förnäma dansarna var Vanessa Zahorian och Davit Karapetyan från San Franciscobaletten.

Med lyskraft från S:t Petersburg glänste ballerinan Uljana Lopatkina och hennes partner Danila Korsuntsev i pas de deux ur George Balanchines Diamonds, en av de tre delarna i helaftonen Jewels (som för övrigt kan ses i sin helhet på TV-kanalen Mezzo just i dagarna).

Avslutningsvis vill jag uttrycka min beundran för alla solister och ensembledansare  i Hamburgbaletten (52 dansare plus 6 aspiranter och elevskolan), för Hamburgs Filharmoniker, Hamburgs Symfoniker, NDR Big Band samt sångare och instrumentalsolister, som tillsammans utfört ännu ett stordåd. Att John Neumeier fick ta emot applådstormar varje kväll är självklart, han är älskad om inte avgudad!
Anders Jörlén
9 juli 2012