I ett förträffligt initiativ arrangerades i anslutning till Drottningholmsteatens framförande av Francesco Cavallis Jason & Medea en internationell konferens om verket. Arrangemanget var resultatet av ett samarbete mellan Drottningholms Slottsteater och "Nordic Network for Early Opera".

Jason och Medea (originaltitel Giasone), med urpremiär i Veendig 1649, var 1600-talets mest spelade opera med hela 29 uppsättningar under seklet. Blott tillsammans med Cavalli (1602-76) kan man följa operagenrens utveckling i Venedig, från ett tämligen nytt medium till brett uppskattad konstform.

T.v. Deda Cristina Colonna leder ensemblen La terza prattica, som
arbetar med musik, teater och dans med autentiskt källmaterial som utgångs-
punkter. Foto La terza prattica

I konferensen deltog fem framstående kännare av Cavalli och tidig opera. Två exempel: Drottningholmsteaterns konstnärlige ledare Mark Tatlow talade om det omfattande arbetet med musiken inför nypremiären. Den italienske musikologen Dinko Fabris gav i ett anförande om musikalisk praxis underhållande smakprov ur nypremiärer av Cavalliverk från 1952 och framåt.

Det ur danssynpunkt mest intressanta anförandet hölls dock av uppsättningens regissör. Deda Cristina Colonna från Italien visade sig vara ursprungligen klassisk dansös, med examen i barock- och renässansdans från Sorbonne i Paris. Hon var bl. a. solist och koreograf vid berömda New York Baroque Dance Company och vidareutbildade sig senare inom scenkonsten och kom att arbeta som skådespelerska, regissör och pedagog, bl. a. i ämnena dans, gestik och scenpraxis.

Colonnas anförande hade rubriken "I can't do this opera!". Där talade hon initierat och detaljrikt om ambitionerna med och svårigheterna i att överföra en venetiansk opera till modern publik.

Här finns nämligen stora informationsproblem. Ett par exempel på konventioner: En venetiansk opera från tiden skulle sluta lyckligt - klart originellt för ämnet Medea och Jason. I en venetiansk opera uppskattades högeligen att sångare uppträdde i dubbelroller, helst då bjärt kontrasterande sådana. (Ett särskilt anförande om detta ämne hölls av den danske musikvetaren Magnus Tessing Schneider.)

En venetiansk opera innehöll också generellt betydligt mindre dans än en fransk barockopera. I Giasone förekom dock baletter i slutet av första akten (spiriti – ungefär demoner) och i slutet av andra (sjömän), möjligen också på ett tredje ställe. [Originalet hade tre akter. På Drottningholm hade man komprimerat till två, i långtgående ansträngningar för att reducera speltiden till tre timmar.]

Ytterligare en svårighet med dessa baletter är att musiken till dem inte är bevarad! Man kan bara spekulera om anledningarna till detta. Möjligen var den musiken inte ens komponerad av Cavalli utan hämtad från annat håll. Känt är dock att de komiska inslagen i venetiansk opera vid denna tid var betydande.