Den till sägnernas Indien placerade baletten Bajadären är tillbaka på Nationaloperan. Verket är en klassiker, och speciellt den andra akten – Skuggornas rike – är berömd och älskad hos balettens vänner.

Nationalbalettens disciplinerade corps de ballet dansar unisont och professionellt denna akt igenom där en olycklig och drogpåverkad Solor drömmer om sin älskade Nikiya. Hon i sin tur har blivit dödad av ett ormbett, och skulden för detta bar Solors blivande hustru, Gamzatti, svartsjuk på rivalen.

Baletten Bajadären är värd dess renommé och kan rekommenderas åt alla. Nationaloperans stora scen inrymmer dekoren som ska föra åskådaren till sagan, det finns rikligt av intressanta vändningar i berättelsen, stora scener och enstaka soli med fin dans med solister och grupper.

Minna Tervamäki som dansare
Denna vår pensioneras flera dansare på Nationaloperan. Ledande ballerinan Minna Tervamäki, den första som balettchefen Kenneth Greve nominerat till danseuse etoile, är en av dem. Hon har gjort sin karriär vid Nationaloperan (med början 1986) och dansat de centrala rollerna.

Publiken minns henne som en vacker Odette/Odile i Svansjön – och här tänker jag på italienarnas motsvarande "bella" i den vida meningen, den krävande titelrollen i Giselle samt rollen som en härskarivrig Myrtha, en alldeles underbar Tatjana i Eugen Onegin, och mycket mer.

Även om Minna Tervamäki nu har slutat sin aktiva karriär på Nationaloperan fortsätter hon att dansa i egna produktioner. Därtill fortsätter hon med att göra egna koreografier, och kommande är Dansmats på operan som har sin premiär 4 maj i Almisalen.

Minna Tervamäkis Nikiya
Minna Tervamäki ritade med sin gedigna dans samt mimik ett trovärdig porträtt av tempeldansörskan Nikiya. Speciellt märktes den vighet och smidighet hon kom med bland annat i sina cambres bakåt - ryggen böjlig och armarna ackompanjerande rörelsen.

Minnas dansstil har genom hela karriären varit lugn och sansad, detta i den bästa meningen, något som ofta kan ses hos vissa ryska ballerinor. Här kom jag att tänka på Uljana Lopatkina, och på den coola attityden och koncentrationen som tränger in till publiken.

Samtidigt varm och närvarande var Minnas Nikiya, och glad i sin kärlek till Solor.

En sofistikerad Nikiya här, och den personliga habitus i de varierande rollerna – både när hon gestaltat en vit roll i klassikerna som när hon dansat något annat med en artist från ett annat dansgenre. Jag minns hennes och Robert Sher-Machherndls gemensamma afton på Savoyteatern och hennes och Kaari Martins flamencoinspirerade kväll på samma scen något senare: det har varit experiment med något annat.

Minnas konst och flödande dans uppskattas och ivriga fans i publiken finns det mycket av – det syntes på hennes sista föreställning och på artistträffet strax efteråt – artisten ville bemöta sin publik och besvara deras frågor. Det blev en ganska utdragen tillställning jämfört med liknande av tidigare, många ville ha också autograf.

Minna själv skulle flyga tidigt på nästa morgon till Paris för att öva för nästa projekt, ingen vila för en dam i bästa skick!

Andra solister i Bajadären
Minna Tervamäkis partner i Bajadären, Michal Krcmár visade i Solors roll åter sitt kunnande. Den här dansaren är atletisk och har en bra teknik, och speciellt hans hopp i de egna soli väcker entusiasm hos publiken. Michel är och lyser på scenen som en grannens pojke som alla önskar till sin svärson – en säker och trovärd prinsgestalt och partner åt sina damer. I Bajadären är dessa damer två, förutom Nikiya också Gamzatti.  

Barbora Kohoutková gjorde en trovärdig Gamzatti. Hon är den säkra ballerinan från de stora scenerna, här gällde det att vara självständig, elak och kylig. Hon är som den maktlystna bruden beredd att satsa allt för att behålla sin position som blivande hustru. Dansstegen var utstuderade, det som vi var vana att se i tiderna då Barbora dansade permanent i Helsingfors i början av sin internationella och framgångsrika karriär.

Gästande artister bidrar till att öka kunskaperna i en grupp och ge inblick både till dansarna och publiken om något som inte syns på hemmaplan – och vice versa.

Vissa artister i Nationalbaletten har under året visat sig i mycket positiv utveckling. Jag tar som exempel Linda Haakana vars dansarkaraktär och mognad numera syns i de enstaka solistiska rollerna. Det finns även andra i Nationalbaletten vars utveckling man intresserad följer med.

Någon gång kommer man på tanken att det skulle vara viktigt att en dansare får sina chanser i rätt tid, inte för sent och inte heller för tidigt. I fråga om detta har balettchefer och andra ett stort ansvar.  

I titelrollen i Bajadären ses i kommande föreställningar till den 27 april även Salla Eerola, Maria Baranova och  Eun-Ji Ha som Solor Jaakko Eerola, Michal Krcmár och Nicholas Ziegler, som Gamzatti Maki Nakagawa, Barbora Kohoutková och Petia Ilieva. Bronsguden dansas av Frans Valkama, Johan Pakkanen och Nikolas Koskivirta.
Anita Jokela
24 apr 2012