På inbjudan av Savcor Ballet har Flamencogruppen Compañia Suite Española besökt Finlandiahuset. Högklassisk estradkonst såg den publik som på lördagen satt och tittade på föreställningen Flamenco al Desnudo - naken flamenco.

Kvällen innan hade St. Michelborna fått chansen, organisationen Savcor Ballet hör hemma i staden och har redan länge importerat fin danskonst till Östra Finland, och för några år tillbaka även till bl.a. Helsingfors.

Flamenco har genom århundraden stegvis och på olika håll vuxit fram på den iberiska halvön, i Spanien. Dess ursprung känner man inte riktigt till, men ingredienser finns från många olika kulturer. Det är något som uppstått bland folket, ur dess historia; dess upplevelser, känslor och berättelser. Den nakna flamencon – den utan dessa finesser och det artisteri som numera ofta ses på scen – det var det som Compañia Suite Española skulle komma med.

Kompaniet och dess 10 dansare samt orkestern – två gitarrer, en violoncell, en flöjt och slaginstrument – uppträdde utan paus. När det är frågan om flamenco är lösningen bra. Man bygger upp stämningen stegvis, dansarna och orkestern avlöser varandra så att de som gjort sitt hinner dra andan ibland.

Flamenco kan vara väldigt krävande: inte minst fysiken sätts på spel då t.ex. en mycket kunnig Ricardo Castro drar igenom sitt största solo – fotarbetet är fenomenalt. Han börjar dansen på golvet, han stampar på det med fötterna och det blir så småningom väldigt intensivt.

På scenen finns även en stol och ett bord; de är där inte bara för att någon kunde sätta sig och luta sina armbågar på något; Castro bestiger dem båda turvis och fortsätter att stampa med fötterna i häftigt tempo. Åskådarna håller andan och bara ser på, beundrar fötternas skicklighet och hoppas på det bästa – att möblerna håller ihop! Det ser ut som om Castro med sin vilja kunde trampa sönder trämaterialet om han så önskade – han har alla världens krafter i besittning.

Mjuka rörelser blir det ofta i soli när första damen i gruppen Rosario Castro inträder på scenen; hon är en varelse vars armar och fingrar ut i fingertopparna sjunger i takt med dansen. Inlevelsen är stark och man delar automatiskt upplevelserna som kan tänkas ligga bakom uttrycken på ansiktet – det är frågan om skådespel lika mycket som om dans i den här föreställningen.

En av danserna hette Llora mi Alma, llora de Dolor, det är frågan om gråt vid själens sorg – vilket även blir synligt.

Åven Jose Romero, den andre manlige solisten i denna grupp, samt sångsolisten Naike Ponce – en kvinna med hjärtskärande röst - utmärkte sig vid utförandet av sina soli.

Där Ricardo Castro var den etablerade seniordansaren kunde Jose Romero med sin eleganta stil visa en något ungdomligare gestalt i stil med den övriga gruppen, och ändå var det här ingalunda frågan om några riktigt unga dansare.

Flamencons fördel är att man kan dansa den och uppträda vid fyllda 50, visa en viss mognad, komma med trovärdiga berättelser på scenen. Åldern blir en bisak och en fördel.

Gruppen som helhet bidrog till en lyckad kväll. Före oss har t ex publiken vid Mariinskijteatern i St. Petersburg fått uppleva detsamma; och såsom nu i Helsingfors hade åskådarna applåderat så länge att det blev en liten encore, lite dans till efter allting.