Artiklar från 2008 – till idag
I skrivande stund har 32 000 biljetter sålts. Redan har verket vunnit en ung publik, något som scendansen brukar skrika efter, liksom scenkonsten i största allmänhet.
Antalet medverkande är, med tanke på all action, uppseendeväckande lågt: 10 stycken. Allt talar för att verket kommer att bli en publiksuccé både under eventuella Sverigeturnéer och vid internationell lansering.
Vad är en kritiker?
Det ligger en alldeles särskild glädje i att befinna sig mitt i en högljutt jublande, ung åskådarskara. Då kan det bli lätt att genast känna sig några år yngre. Jag lät mig också förföras av många enskildheter i verket.
Låt mig ta tre goda exempel. Trollkarlen presenteras med fyndig multimediajonglering. Till den musik som i den klassiska baletten spelas till en av de tekniska höjdpunkterna, de 32 fouettéerna (piruetter med benvisp), utför en man i hög, svart hatt ungefär lika många snurrar stående på huvudet i sin hatt. Till de fyra småsvanarnas musik (ett annat favortiställe i balettten) dansar här fyra killar liggandes på rygg.
Men vad hände här på slutet? Killen får tag i en pistol, ett skott smäller av, en figur dör, andra förändras. Tre svanar tar av sig de vita pälsar de fått av hallicken, lämnar tillbaka dem och går vidare. Men en av huvudpersonerna står plötsligt mest still.
Tydligen har han också förändrats – men metoden att med stillhet framställa förändring är inte riskfri. Ett kritiskt öga kan börja fundera på om koreografin just där inte hunnit bli färdig.
(Ett vanligt svar på frågan ovan Vad är en kritiker? är: En person som försöker förklara för publiken varför de inte borde ha haft så roligt som de hade.)
Något om originalet
Baletten Svansjön har gjort sig förtjänt av att bli en klassiker. Musiken är fantastisk, kampen mellan gott och ont rymmer fördjupningar som för dansare kan bli föremål för tolkningar och bearbetningar under ett helt artistliv. För en åskådare kan jämförelser mellan olika dansares framföranden och olika versioner av baletten tjäna som underlag för funderingar under ett åskådarliv.
Två exempel bland många i detta välkonstruerade libretto: när prinsen träffar den vita svanen (Odette) är ballerinans uppgift att finna en trovärdig balans mellan fågelhamnen och de kvarvarande mänskliga egenskaper som fängslar prinsen.
Som den svarta svanen (Odile) måste hon träffa en annan balanspunkt: hon måste göra det trovärdigt att hon är trollkarlens dotter som är ute efter att förleda prinsen att bryta sitt trohetslöfte till Odette samtidigt som det måste framstå att prinsen är övertgad om att hon är Odette klädd i svart. Hon får alltså inte vara hur ensidigt stark som helst.
Balettens slut har sedan urpremiären 1877 varit en stridsfråga. Då var slutet "olyckligt": prinsen och svanen dör. Då uteblev succén (även om orsakerna därtill förmodligen var fler). Det var först när baletten återupptogs 1895 som baletten, i koreografi av Petipa och Lev Ivanov, blev en av de stora, klassiska.
Det finns i huvudsak två sorters slut: antingen besegrar prinsen trollkarlen eller också vinner ondskan. Intressanta biversioner är till exempel att prinsen vinner och svanen återfår sin mänskliga gestalt – ibland har då baletten börjat med flickans förtrollning till svan. Trollkarlen kan också drunkna i vågorna tillsammans med paret. Eller också kan det älskande paret efter döden förenas på andra sidan i en så kallad apoteos (i överförd bemärkelse: en scen där de avlidnas själar överförs till gudarna/himmelen).
Av bland annat dessa skäl är Svansjön för mig en levande klassiker som förmodligen kommer att fascinera mig till döddagar. Jag skulle önska att några av de unga åskådare som nu jublar åt Rydmans Svansjön, en dag när behovet av fördjupning gör sig påmint, kommer att se också originalet. Då tror jag att de får en upplevelse för livet.
Peter Bohlin
14 dec 2011
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision