Wim Wenders hade länge planerat en film om Pina Bausch. Arbetet hade börjat när hon hastigt avled sommaren 2009. Det blev en annan film än den planerade. Den är mycket välgjord, till dispositionen föredömligt enkel.

Nu visas filmen i Sverige. De städer som i första hand tar upp filmen år Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Norrköping, Västerås, Kristianstad, Halmstad, Lund, Uppsala och Örebro. Från den 28 oktober tillkommer Borås och Kalmar. De flesta visar filmen i 3D-teknik.

Vad längtar vi efter? Varifrån kommer denna längtan?
Pina Bausch skapade en form av dansteater där människans lott skärskådades på ett mycket direkt sätt. Ofta med ord, ofta med koncentrerade scener. Ibland med humor, ibland med sorg, ofta med både och. Vissa scener kunde fungera som en uppmaning till människor att inte ge upp.

Exempel ur hennes film Die Klage der Kaiserin (Kejsarinnans klagan) 1990: En man försöker bära ett jättestort skåp på sin rygg, nerför en grässlänt. Han kämpar för att hålla balansen men tappar den. Men om och om igen försöker han på nytt.

Uttalanden av ensemblemedlemmar varvas med scener ur fyra av hennes verk: Café Müller (med stolarna), Våroffer (på jord), Kontakthof (på fyrkantigt golv) och Fullmåne (med vatten och en jättestor sten). Några scener har flyttats ut till staden Wuppertal, ensemblens hemstad från starten 1973.

Pina Bauschs metod var till det yttre enkel
Hon ställde frågor till dansarna, de svarade, med ord eller handlingar. Vid ett tillfälle bad hon dansarna göra något som de var stolta över. Lutz Förster framförde Gershwins The Man I Love med teckenspråk han lärt sig. Det blev en scen i ett verk. Frågor som ofta återkom var "Vad längtar vi efter? Varifrån kommer denna längtan?"

Många dansare stannade hos Pina Bausch längre än vanligt i en dansensemble. Nazareth Panadero började som 24-åring och upptäckte när hon blev 40 att nya möjligheter då öppnades för hennes funktion som artist. Redan åskådaren kom i många verk mycket nära individerna på scenen. Ofta fick publiken också reda på dansarnas namn.  Givetvis blev samarbetet i Wuppertal Tanztheater också osedvanligt intimt. Det framstår därför som typiskt när en dansare säger i filmen: "Det var som om Pina fanns i oss, eller vi var en del av henne."

En beklaglig brist i filmen är frånvaron av namnskyltar, som kunde varit diskreta. Det borde ha varit tekniskt enkelt. Det hade också artisterna förtjänat.

Pina Bausch lät gärna djur medverka. När ett tema var mat (Palermo, Palermo, 1991) kom en glad hund in och åt upp en serverad pizza. I andra verk kunde det plötsligt dyka upp en stor krokodil (konstgjord, fantastisk), eller en flodhäst (lika fantastisk). Flodhästen dyker upp i filmen.