SU-EN – Flit och framgångar  

SU-EN har varit mycket flitigt verksam. Stora föreställningar har hon givit med "SU-EN company productions". Soloverk har haft inriktning mot body art och performance. Hon har ingått i olika former av samarbeten, turnerat i över femton länder, skapat filmer och barnföreställningen Sprätt hönskabaret.

SU-EN: Vad är nu det nya verket?
"Rapture betyder hänryckning. Temat är skördetid. Det är anledningen till att det förekommer så mycket vete i scenbilden. Vetet är nyskördat hos mina grannar i Almunge och har gestaltats av min scenografimedarbetare, blomsterkonstnären Junichi Kakizaki, som verkat i Sverige flera gånger redan.

Dramaturgin är hämtad från tarantismen. Det är en form av rituell folktro med rötter i Medelhavsområdet. Enligt traditionen måste en person som blivit biten av tarantula-spindeln genomgå en dansritual, som kunde vara mycket lång, upp till nio dagar, med avbrott för mat och vila.

Processens faser är Bett, Förgiftning, Kris, Bot och Återhämtning. Där har jag funnit konstnärlig inspiration: en kropp som har blivit besatt behöver dansa sig igenom en kris. Där har jag också hittat en källa till fysisk hejdlöshet, och jag kallar verket En hyllning till kroppens vansinne."

Hur undervisar man i butoh? Hur undervisar du?
"Det finns som sagt ett lärlingssystem och det finns en metod, och den utvecklas organiskt, tillsammans med föreställningar som växer fram."

Hur kom det sig att du började med butoh?
"Det är en lång historia. Min favoritlärare i skolan var sånglärarinnan. Hon skulle flytta till Japan och behövde en barnflicka. Så jag hamnade i Japan, och blev fascinerad av den fysiska disciplin som förekommer överallt. Jag har alltid varit intresserad av konst och scenkonst. Det första jag började träna var stridskonster.

Men: I en fullsmockad tunnelbanevagn kom jag i kontakt med Gilles Kennedy [förnamnet uttalas som engelska Jillz], en engelska som skrev om butoh i engelskspråkiga tidningar i Japan. Hon drog mig med på en butoh-föreställning, och där upptäckte jag att det var precis vad jag sökt. Tillfälligheter? Ja, man kan ju tro på det om man vill."

Hur gick det med språket? Japanskan har många nivåer.
"Jag tog lektioner, så jag hade en grund. Det var bra, ty jag hamnade i en miljö där man inte talade något annan språk. Det visde sig att man i butoh-kretsar använder ett tämligen direkt språk, och det lärde jag mig.

Jag studerade också den traditionella dansstilen jiuta-mai. Där är artighetsnivån sublim, så det språket fick jag också lära mig. Men jag bara talar."

Hur är det att verka som butoh-artist i Sverige, jämfört med andra länder?
"Något mycket konkret är de ekonomiska förutsättningarna. SU-EN butoh company förordas för närvarande till treårigt produktionsbidrag från kulturrådet. Det är en himmelsvid skillnad mot kollegor i andra länder, som ibland måste ha både två och tre jobb för att överleva.

Dessutom är jag mycket glad för samarbetet med Uppsala kulturnämnd och Uppsala konstmuseum i den internationella performancefestival som arrangeras vartannat år sedan 2006. Festivalen heter Friktioner, och där är jag "curator", som det heter. Verk har framförts på många originella platser i Uppsala."

Hur hittade du din bas i Sverige?
Min pappa, författaren och skådespelaren Allan Åkerlund, hjälpte mig att leta efter lämplig plats. Vi tittade på många objekt, men när jag fick se den f. d. skolan i i skogen utanför Almunge blev det kärlek vid första ögonkastet.

Det var jättemycket jobb med huset det första året, och vi fick fortsätta i ca tio år, men nu finns allting där: Bostad, studio, kontor, ateljé och förråd, samt plats för elever och entusiaster. Sådana hittar också fram från andra länder."

Luscious (= ung Ljuvligt) är det verk som renderade SU-EN Uchimura-priset, se bild ovan.

Svensk bok om butoh
Mer om metod i butoh skriver SU-EN i boken Butoh - Kroppen och världen, Body and the world, 2003. Undertecknads favoritstycke återfinns på sidan 64. Det börjar "Ytterst är butoh en omstörtande verksamhet" och slutar "Genom butoh kan livet självt återvinnas".