Så fort jag kommer in i Nybohovs festlokal inser jag att det är en perfekt plats för en dystopisk supé. Lokalen är just så depressiv som bara kollektivlokaler i flerfamiljs- hus kan vara. Den skulle kunna beskrivas som en korsning mellan en konsumrestaurang och en personalmatsal, ett ställe helt befriat från något som skulle kunna associeras med ordet ’fest’.

I motsats till lokalen och de foton av katastrofer som täcker väggarna är performancen så professionellt genomförd att till och med jag, trots att jag lätt blir äckelmagad, kunde förmå mig att provsmaka det mesta efteråt.

Vid ett tillfälle spred sig visserligen en soptunnestank genom lokalen. Men när doften visade sig komma från lika eleganta som delikata surströmmingssnittar (som verkligen inte smakade som de luktade) förändrades känslan av äckel till en känsla av välbehag.

Dessutom försvann doften i samma stund som burken och spadet avlägsnades.

Därigenom blev performancen en träffsäker bild av hur vi (åskådarna) via olika medier får oss serverade en rentvättad och tillrättalagd bild av de katastrofer som drabbar andra delar av planeten. Oavsett om det handlar om sammanstörtande skyskrapor, översvämningar eller svältande barn. En bild som, mycket lätt får den verkliga händelsen att anta en fiktionsliknande karaktär. vilket gör att vi medvetet eller omedvetet kan distansera oss från de fruktansvärda händelserna. På så sätt blir katastrofen (trots livebilder i realtid) lika overklig som utspelade den sig i en film.

En insikt som ytterligare förstärktes när man efter stormen Irene kunde höra kommentarer i media som andades besvikelse snarare än lättnad när den inte innebar den stora katastrof som man väntat i New York.