Bland sommarens utbud har jag valt ut några som på olika sätt, ibland oväntade, speglar och ifrågasätter verkligheten och vår syn på den: DV8 på Dansens Hus och Eleanor Coppola på Fotografiska.

Eva Meyer-Keller & Sybille Müller: Cooking Catastrophes.
I Cooking Catastrophes (26/8, Nybohovs festlokal) frammanar Eva Meyer-Keller & Sybille Müller med hjälp av professionella kockar en vision av den kris som hotar jordens ekologiska systen. Med tanke på det massiva intresset för matlagning är det helt logiskt med en performance genomförd av matlagare. Det vill säga inte ett geggande med livsmedel på mer eller mindre äckliga sätt utan tillagning av ätbara rätter.

DV8: Can we talk about this?
I efterhand kan man säga att sommarens upplopp i England (be)visade att frågan Can we talk about this? (förhandsvisning 22/6, Dansens Hus) är mycket mer än en smart vald titel. Frågan, som är namnet på DV8 nya föreställning, är ett uttryck för en verklighet som skapar allt större problem. Inte bara i England, eller bara i relation till etniska minoriteter.

Motståndet mot att tala om olika problem, är en fråga som berör det nationella såväl som det individuella. Frågorna, som är så komplicerade att många anser att man inte ens bör tala om dem är många och finns överallt.

Vad gäller föreställningen som behandlade frågor om hur man skall bemöta de etniska minoriteterna i England var den, trots att det var en förhandsvisning, just så perfekt som man förväntar sig från DV8, ett av världens ledande danskompanier.

Utifrån ett dokumentärt material bestående av intervjuer har Lloyd Newson tillsammans med kompaniet skapat korta laddade scener som belyser komplexiteten i att som människa befinna sig i skärningspunkten mellan olika kulturer och synsätt. Till exempel att vara queer i en fundamentalistisk religiös grupp. Utsökt tolkad av de skickliga dansarna och i en lika enkel som effektiv scenografi blev varje scen en personlig fråga till publiken.

Eleanor Coppola: Circle of Memory
En som inte tvekar att tala om det som berört henne djupare än något annat, hennes 22-årige sons död i en olycka, är Eleanor Coppola (21/8, Fotografiska). Installationen Circle of Memory är uppbyggd av halmbalar där besökarna kan sätta fast små noteslappar med meddelanden. I utställningens inre, som efterliknar en forntida gånggrift, finns en gång som mynnar ut i en cirkelrund inre kammare.

Inne i kammaren kan man sätta sig ner på en av halmbalar uppbyggd sittplats och därifrån betrakta en stråle av vit sand som under de månader installationen befunnit sig på plats har skapat ett spetsigt sandberg. Suggestivt på gränsen till esoteriskt blev det när jag genom den semitransparanta skärm som avgränsade ingången från rummet såg diffusa gestalter närma sig samtidigt som lösryckta röster svävade genom luften.

Under min vistelse i minnescirkeln insåg jag behovet av platser där sinnet stimuleras att röra sig. Sådana platser finns det rätt ont om i dagens samhälle där antingen kroppen själv rör sig eller via ögonen är upptagen av andras rörelser. Det är endast när stillheten dominerar en plats som sinnet/minnet provoceras till rörelse, en rörelse i riktning in mot den inre verkligheten.

Lena Andrén
23 september 2011