Fyra dansgästspel av sinsemellan mycket olika karaktär under augusti och september i Stockholm gav anledning till några reflexioner. Tre av dem framkallade synpunkter på informationen kring gästande ensembler, två av dem gav upphov till funderingar på spelplatser lämpliga för dans. När kan t. ex. projektet Gasklockan i Hjorthagen bli verklighet?

De gästande ensemblerna kom från Frankrike, Danmark, Ryssland och Tyskland. Med franska barockdansgruppen l'Éventail fick Drottningholm ett gästspel perfekt anpassat till slottsteatern och med fyllig presentation i programbiken (se vidare tidigare artiklar på dansportalen). I augusti var det också dansmånad i Vitabergsparken – om än nerbantad i år.

Välkommet från Danmark
Cullbergbaletten drabbades av vädrets makter och en föreställning fick inställas, en avbrytas. Dansk Danseteater hade däremot tur med vädret – det blev en underbar kväll som gav stor behållning. Gruppens ledare Tim Rushton hade satt ihop en föreställning med åtta uttdrag ur deras repertoar, bland annat ur hans egna verk Love Songs och Men in Coats samt ur Sugar Water #3 av Stephen Shropshire.

Musiken utgjordes av Philip Glass The Hours, Works for percussion av Andy Pape samt improvisationer och jazzstandards (All of Me, My Funny Valentine) med Caroline Hendersons band.

Sammanställningen av de olika inslagen var så väl genomtänkt att man upplevde den som ett sammanhängande verk utan långa övergångar och obekväma växlingar i musik och stämningar. Jazzigt, sensuellt, humoristiskt och mycket väl framfört av de fjorton skickliga dansarna.

Ett informationsblad eller åtninstone en muntlig presentation hade varit på plats, så de tusentals besökarna fått veta mer om vad de såg. I den internationella ensemblen ingår fyra svenskar. Det hade väl också varit roligt att framhålla?

Ryska Statsbaletten
Truppen, som leds av den tidigare premiärdansaren på Bolsjojteatern Vjatjeslav Gordejev, har målet att verka som turnerande ambassadörer för rysk balettkonst. Dansarna kommer från olika delar av det väldiga landet. Ensemblen toppas av solister från Bolsjojbaletten,

I Sverige framträdde ensemblen i Stockholm och Malmö Arena med baletterna Giselle och Svansjön i traditionella uppsättningar av Gordejev. Det är visserligen lovvärt av arrangerande Konsertbolaget i Malmö att vilja bjuda på klassisk balett med ryska dansare. Däremot kan de praktiska arrangemangen kritiseras.

Dans i kyrkan
I Stockholm hade man valt att gästa Filadelfiakyrkan vid Rörstrandsgatan, arkitekten Birger Jonsons främsta skapelse. Kyrkan är stor, den rymmer cirka två tusen åskådare och används emellanåt som konsertlokal.

Nu hade man åstadkommit en scen som visserligen var bred men för klassisk balett alldeles för grund, Dessutom var det omöjligt för en stor del av publiken att se scengolvet och dansarnas fötter – nog så viktigt när det gäller klassisk dans.

Dagen efter sista föreställningen på Filadelfiakyrkan dansade Ryska Statsbaletten i jättelika Malmö Arena. Kraven på dansarnas anpassningsförmåga är stora, nu som förr i tiden!

Giselle
Att under de givna förhållandena ge en inspirerad och fullödig tolkning av verk som fordrar känslighet och romantisk stämning är svårt. Giselle dansades av den ledande solisten vid Bolsjoj Nina Kaptsova med förstesolisten Artem Ovtjarenko som partner – båda med god teknik och bra karaktär. De finare nyanserna och den rätta fraseringen fick man dock tänka sig.

Den relativt lätta scenografin kändes hopträngd och dansarna fick göra sig smala vid in och utpassering. De stora linjerna i koreografin fick anpassas i sidled i stället för på djupet. Ljussättningen gav en hel del att önska och informationen till publiken var mycket bristfällig.

På kassadisken fanns en maskinskriven lapp – som försvann under kvällen – med solisternas namn. Ingenting om produktionen, balettens innehåll eller truppen fanns att finna. Det fick bli via internet efter hemkomsten, dock även där rätt mager information.

Fina prestationer gjorde även Vladimir Minejev i rollen som Hilarion (här kallad Hans) och Irina Ablitsova som Myrtha, viliernas drottning. S:t Petersburgs Sinfonietta leddes av Vladimir Rylov – ett plus för att man bjöd på levande musik! (A.J.)

Svansjön
För första gången i svensk danshistoria gavs Svansjön på två scener i Stockholm samma kväll – på Kungliga Operan och i Filadelfiakyrkan.

Den ryska var en på flera sätt glad överraskning, trots den grunda scenen. Denna version var nerkortad till två timslånga akter med ca 20 minuters paus. Framför allt mimscenerna var strukna. Resultatet blev att det dansades mest hela tiden.

Huvudrollsinnehavarna var desamma som i Giselle. Nina Kaptsova var utmärkt som den svarta svanen. Fouettéer och piruetter var snabba och säkra (många dubbla, även av fouettéerna), och hon fick elak triumf att lysa ur sitt vackra ansikte. Artem Ovtjarenko är en ståtlig yngre dansör med vackra linjer.

Att tillägna sig konsten att snabbt etablera karaktärer som ungdomlig vilsenhet respektive skygghet som övergår i kärlek, det kan vara livsuppgifter i den klassiska baletten. Båda dansarna framstod som klart intressanta. Kaptsova hade den tacksammare uppgiften.  

Narren var en dansroll med en energisk dansör. Trollkarlen Rothbart detsamma. Båda dessa roller kan annars vara slätstrukna intill det fatala. Kåren gjorde ett energiskt och ungdomligt intryck.

Det var också roligt att se nya nationaldanser. Den spanska hade flyttats till Rothbarts och den svarta svanens entré. Därmed fick den dansen en funktion, med temperamentsfull dans i svart och glitter.

Ordet "sinfonietta" fick mig att vänta en mindre orkester. Det jag såg från min åskådarplats var också drygt 20 musiker. Orkestern lät dock uppseendeväckande fylligt. När jag i pausen tittade efter upptäckte jag att man gömt en stor del av orkestern vid sidan av scenen. Jag tror antalet musiker var ca 50.

Kort sagt: Heder åt medverkande artister, både dansare och musiker. Publiken var också påtagligt entusiastisk.

Information
Vid ingången frågade jag biljettrivaren om rollista. Svar: "Det finns ingen." Nu låg på biljettdisken några meter in i lokalen enkla A4:or med kort rollista. Vid närmare påseende stod det två namn på Narren och tre på Rothbart. Jag frågade vem som dansade i kvällens föreställning och fick svaret att det gjorde båda två resp. alla tre, vilket förstås var något av en överraskning.

Före föreställningens början gavs några korta upplysningar i högtalare, bl.a. om att S:t Petersburgs sinfonietta dirigerades av Vladimir Rylov (som gjorde ett utmärkt arbete). Där hade man enkelt kunna upplysa om vilka som dansade i denna föreställning. Men nej.

I pausen hittade jag en hjälpsam tekniker som lovade att försöka ta reda på vilka som faktiskt dansade. Han lyckades nu inte, men det fanns vid biljettdisken ett (1) exemplar av programhäftet från balettens turné i England i våras. Jag fick tillstånd att bläddra. Där fanns bl. a. vackra bilder av huvudrollsinnehavarna. Slutbetyg om informationen: Mer än lovligt bristfällig.

Av internet att döma tror jag att narren dansades av Konstantin Teljatnikov och Rothbart av Maxim Fomin, men jag är inte säker. (P.B.)

Dans på Slottet
Varje sommar ges sedan ett fyrtital år en serie konserter i Rikssalen på Stockholms slott under ledning av dirigenten Mats Liljefors. Någon gång förekommer även dans. I år hade man bjudit in Dortmund Ballett från Tyskland som gav en föreställning inspirerad av Shakespeares Hamlet.

Gruppens ledare, koreografen Xin Peng Wang hade gjort ett koncentrat av handlingen kretsande kring Hamlet, hans mor, styvfadern och Ofelia. Dessutom medverkade sex dansare som tre vålnader och tre skådespelare.

Platsen var utomordentligt väl vald när man tänker på inramningen med den pampiga slottssalen och i fonden drottning Kristinas glittrande silvertron som symbol för den makt man strider om. Musiken av Arvo Pärt gav skärpa åt scenerna.

Koreografin, byggd på klassisk grund, var dramatiskt intensiv men okoncentrerad, med en del upprepningar och verket var alltför långt. Av de tio fina dansarna kan Mark Radjapov som Hamlet, Jelena Ana Stupar
 som Ofelia och Monica Fotescu-Uta
 som modern framhållas.

Men – även här var det svårt för publiken att se scengolvet, som var väl tilltaget, och vad som hände där. Mest såg man huvudena på de framförsittande – om man inte satt vid en sidovägg och kunde resa sig upp..

Föreställningen hade annonserats som Shakespeares värld i dans. Tydligen hade programmet ändrats i sista stund, vilket förstås var olyckligt, Nu angavs titeln The Man Who Didn't Decide: HAMLET i det programblad som delades ut. Där kallades verkets scener Ärlighet, Vånda, Moder, Kärlek, Evighet o.s.v. Rubriker som dessa framstår, med undantag för Moder, som märkligt diffusa. På internet kunde man finna en utförligare scenbeskrivning som bättre förklarade handlingens gång,

Sammanfattning
I Stockholm är det numera väl beställt med spelplatser för nutida dans, med Dansens Hus och MDT i spetsen. Undertecknade emotser med glädje och förväntan fler gästspel också av balett. Men då begär vi att artisterna skall ha rimliga scener att dansa på, och att åskådarna ska ha rimliga möjligheter att se hur de dansar.

Vi tycker inte heller att det vore en orimlighet att begära att publiken ska få reda på vilka som dansar, samt vilka som är koreografer och kompositörer, och i förekommande fall dirigenter, scenografer m.m.

Man kan göra det enkelt: Några upplysningar i högtalare, t.ex. I musikgrupper brukar man vara noga med att vid lämpliga tillfällen presentera de medverkande. Vi tycker allt att dansare och andra medverkande borde ha rätt till samma sorts uppmärksamhet.

Anders Jörlén och Peter Bohlin
19 september 2011