Xavier Le Roy om experimentell dans

Hans personlighet är fängslande, han rör sig med energi och mening, han visar engagemang och närvaro. I en koreografisk gestaltning av en dirigent spelade han på publiken så att det var en fröjd att uppleva. Dessutom visade han sig intresserad av att möta sin publik.

Vid ett tillfälle spelade fyra gitarrister, två som man såg och två som satt bakom ett draperi. De man såg slutade plötsligt att spela - men man hörde fortfarande musiken! Eller de lade ifrån sig gitarrerna och bara utförde rörelser - men man hörde fortfarande musiken!

Detta blev min ingång till att börja fundera på förhållandet mellan rörelse och ljud, och rörelsers funktion över huvud. Moment av detta, och grundtanken: att iscensätta musik, har jag behållit i min version av "Sacre".

För mig verkade själva storleken på lokalen vara förträfflig på MDT. Många kunde se dig på nära håll. Är "Sacre" ett verk du kan framföra även i större lokaler?
O ja! Till exempel har jag framfört det på Mozarteum i Salzburg. Men då fick publiken sitta på orkesterns plats! Jag tror bestämt att åskådarna upplevde också arkitekturen på ett annat sätt då.

Annars inverkar varje enskild lokal högst konkret på verket. Min ljudingenjör Peter Böhm placerar ut 40 högtalare, var och en med en egen kanal, under publikens sittplatser, och allting i lokalen påverkar ljudet: material i väggar och golv, förekomst av mattor, stolarnas utseende etc.

Samtalet efter föreställningen var mycket givande. Bjuder du alltid in publiken till sådana möten?
Alltid efter "Sacre", ofta också efter andra verk.

Under min utbildning i biologi hade jag blivit alltmer missnöjd med i synnerhet hierarkier i ett laboratorium och publiceringsraseriet inom forskningen.

Jag tog i stället ett sommarjobb som biljettrivare vid festivalen i Montpellier. Då fick jag se en mängd föreställningar och blev intresserad av dans. Jag började gå på kurser och workshops och tog lektioner, parallellt med att jag skrev färdigt min avhandling.

POC var en sorts självbiografisk föreläsning i kombination med en redovisning av hur verket växte fram, inklusive försök jag gjorde och till slut förkastade.

POOC, som jag skapade tio år senare, 2009, handlar om min resa in i butohns värld. Vid något tillfälle hade jag uppenbarligen sagt att man bara behöver två timmar för att bli butoh-dansare. Jag fick hursomhelst en utmaning som jag gärna antog. Verket har också blivit två timmar långt.