I oktober 2010 tillträdde Danjel Andersson som chef för Moderna Dansteatern. Från och med mars i år började det första halvåret med hans eget program på teatern. Inför höstsäsongen 2011 fick Dansportalen en pratstund om erfarenheter från det första halvåret och om planer för framtiden.

Inför vårsäsongen publicerade Danjel Andersson på MDT:s hemsida Länk till annan webbplats. något ytterligt ovanligt i svensk scenkonst: en programförklaring Länk till annan webbplats., väl motiverad och väl genomtänkt. I en lägesanalys preciserar han där några av de viktigaste problemen som den svenska samtida koreografikonsten står inför. Till exempel spelas alltför många nya verk endast tre-fyra gånger. Det beror i synnerhet på bidragsystemens utformning.

Danjel, vilka är då dina recept för att råda bot på bristerna?

Först vill jag säga att det var roligt att höra att du tycker att texten är intressant. Det är precis vad jag fått höra av kolleger och koreografer i utlandet.

Texten är skriven på engelska eftersom jag är så oerhört angelägen om internationell samverkan. Med våra begränsade resurser var jag tvungen att välja ett språk. Det blev tills vidare engelska, men jag hoppas att hemsidan en dag skall kunna bli tvåspråkig.

Kommentarerna från utlandet gick ut på att man också där fann det mycket intressant med min programförklaring – att över huvud taget se en sådan formulerad. Det är tydligen också i andra länder något mycket ovanligt.

Samtidigt har man från utlandet visat stort intresse för vad som är något av min käpphäst: samproduktioner och andra former av internationellt samarbete. Redan har min text bidragit till att skapa nya kontakter.

Kort sagt kunde mitt svar bli: Svensk koreografi måste få en internationell profil! Jag behöver förstås utveckla tanken.

Den samtida dansen är en stor, internationell företeelse med många lokala särdrag. Jag hävdar bestämt att mycket ny svensk koreografi vore oerhört väl värd att framföras även i internationella sammanhang.

Dels för att berika den internationella dansvärlden och ge svenska koreografer välförtjänt internationell uppmärksamhet, dels för att i retur berika Sverige med existerande och nya konstnärskap och impulser.

Man brukar framhålla att "Dance travels well", ungefär: Dans når över alla språkbarriärer.

Just det. Där finns många givna, naturliga möjligheter. Det gäller bara att ta vara på dem. Man kan göra mycket mer än att blott utbyta föreställningar. Till exempel kan man genomföra så kallade "residens" i utbytesform: en svensk koreograf får arbeta i ett annat land mot att en koreograf från det landet får komma hit.

Med begränsade medel vinner man mycket då. Det har vi genomfört och det kommer vi att fortsättas med. Strukturer för utbyte är över huvud ett högprioriterat område.

(Anm: "Residens" är ett sorts översättningslån som förstås betyder ungefär koncentrerad arbetsperiod i studio, men det är onekligen koncist som uttryck betraktat.)

I sammanhanget vill jag tillägga detta: Mycket av våra tillgängliga medel går åt till att betala hyra för nyrenoverade lokaler och andra kostnader som jag inte kan kontrollera (värme, telefon, el etc.). Min bestämda ambition är att fylla lokalerna med aktiviteter.

Det betyder nu inte att vi kan ha föreställningar jämt. Vi är tre personer anställda: jag, producenten Stina Dahlström och scenteknikern Katti Alm. Det innebär förstås begränsningar.

Men man kan genomföra annat också. Nu under sommaren har vi haft tre parallella "residens" praktiskt taget hela tiden. Då är lokalerna maximalt utnyttjade.

En begränsad budget tvingar fram kreativitet. Jag använder i stor utsträckning sociala medier som Facebook och Twitter. De är utmärkta medel för att skapa och upprätthålla kontakter.

Nu snart börjar höstsäsongen. Hur sammanställer man då ett program?

Utgångspunkten är i princip enkel. Man kan sammanfatta den i tre delar. Dels erkända, internationella koreografer, som vår första gäst: Xavier Le Roy, som 26/8 och 27/8 ger ett av sina viktigaste verk: "Le sacre du printemps".

Dels koreografer som varit verksamma under flera år men som ännu inte nått lika långt. I Sverige till exempel Dorte Olesen, Björn Säfsten och Malin Elgán. Den tredje sektorn är särskilt spännande: att identfiera nästa generation av intressanta koreografer.

Något som visade sig mycket lyckat under våren var "Double Bills": Den som köper en biljett till en föreställning får på köpet en biljett till något annat.

Exempel: En musikgrupp med en trogen publik framträder samma kväll, med paus emellan, som en koreograf. Olika publikgrupper har då en naturlig närhet till något helt annat, och publiken blir gränsöverskridande!  Initiativet visade sig så lyckat att vi fortsätter, förhoppningsvis med nya genrer.

Det gemensamma för de svenska koreografer vi valt att samarbeta med är detta: Vi stöder dem till hundra procent. Hos oss får de framträda flera gånger, i långsiktiga satsningar.

Vi hjälper också till med sådant som annars är svåråtkomligt: kunskap om bidragsvärlden, om producentskap och med internationella kontakter i samproducentskap. Plus kontakter för turnéer i utlandet.

För att ge så mycket plats som möjligt åt denna framväxande svenska koreografi har vi avsagt oss långkörare i form av givna publiksuccéer. Vi har heller ingen uthyrning.