Prinssessan Christina har hela livet varit engagerad i dansen.  Hon engagerar sig fortfarande, till exempel i Dansmuseets situation med påtvingad flytt från Gustav Adolfs Torg och neddragna anslag.

"Tanken att flytta på en fungerande museiinstitution är hårresande, ärligt sagt! Helt vansinnigt! Nu är det ett faktum och inget att göra åt. Dessutom drar man ner anslagen och delar av samlingarna hamnar i malpåse . . . Förfärligt!" säger Christina.

Har dansintresset suttit i hela tiden sedan dess?
"Absolut! I USA blev det inte så mycket tid att se dans. Jag studerade i Cambridge, nära Boston, och det var helt andra ämnen som tog mitt intresse där.

När jag kom tillbaka till Sverige gick jag på Operan och såg dans så ofta jag hade tillfälle – vilket jag hade gjort under hela min uppväxt. Jag har många minnen från femtitalet och alla våra duktiga dansare, som Ellen Rasch till exempel.

Jag glömmer aldrig Gala Performance av Anthony Tudor med Ellen och Gunnel Lindgren, det var helt underbart. Dansarna var fantastiska och Tudor var en jättespännande koreograf med bland annat Eldpelaren och Ekon av trumpeter.

Då kom också Mariane Orlando – det var inte så dumt heller. Man fascinerades av denna unga, långa, smala med vackra armar . . . Åhh!

Hela det gamla gardet har man växt upp med."

Någon favoritbalett?
"Det är svårt att säga, det har blivit väldigt många. – Les Noces (av Jerome Robbins) var en kolossalt stilig balett, den tog verkligen tag i en första gången man såg den. Den var så annorlunda. Jag glömmer aldrig när Kerstin Lidström slängde ut de långa flätorna, det var något man kommer ihåg!"

Men Kerstin Bergendal, som var krögare på Värdshuset, samlade några intresserade för att diskutera om man kunde göra något. Hon var kulturellt intresserad och sjöng gärna själv, och hon tyckte att 'inte kan det bli föredrag här inne – det här ska ju vara en teater'. Så hon kallade ihop några intressenter från akademierna, Wallenbergstiftelsen och andra fina herrar och damer tillsammans med Kjerstin och mig och min man.

Man vände sig till Kjerstin Dellert och bad henne försöka återuppväcka husets teaterförflutna. Det fanns ingen scen längre, så man byggde upp ett litet podium och ställde ut gamla kyrkbänkar, som förvarats i huset, för publiken att sitta på.

Sedan ordnades 'spektakeldagar' på Confidencen 1977 och 1978 med bland annat balett nere i parken. Det finns fantastiska bilder från dessa evenemang av en ung Häggbom och en jättefin bild av Madeleine Onne. Det är underbart här i parken när vädret är fint, men det är för osäkert att ordna föreställningar utomhus. Fuktigt och kallt kan det bli och farligt för dansarna.

Föreningen Confidencen Rediviva bildades 17 juni 1981 och jag blev invald i styrelsen. Men det  hade hänt mycket med baletten dessförinnan.

Engagemang för Dansmuseet
Bengt Häger hade engagerat mig för Dansmuseet och vi gjorde ett upprop för att bilda Dansmuseets vänner och där blev jag med i styrelsen från början. Bengt var ordförande den första tiden och efterträddes av Bertil Hagman. Jag var vice ordförande en tid under Bertil och har varit med i styrelsen hela tiden, för att dra litet uppmärksamhet till museet.

Sedan var jag med i Unescos internationella dansråd CIDD, bland annat vid den första konferensen med dansare, då man diskuterade det eviga problemet: vad gör dansare när karriären tar slut. Vad kan man använda sin utbildning till, hur kan man hjälpa pensionerade dansare till ett vettigt liv, kanske inom artistvärlden eller något helt annat. Det var ett viktigt ämne, på samma sätt som problemen med balettskador.

Det arrangerades också tävlingar i 'dansfilm' samt två resor till Indien 1976 och 1978, i samarbete med Dansmusei vänner. Det var Lilavati som såg till att vi fick se det bästa och mest äkta inom indisk dans.

Det har blivit andra uppdrag för mig som t ex Röda Korset, men jag har funnits kvar i dansvärlden hela tiden.

Något som jag är stolt över är att jag blev utsedd till hedersmedlem i Kungliga Baletten på Nils-Åke Häggboms initiativ. Han tyckte att baletten behövde en hedersfigur att representera baletten vid till exempel turnéer till utlandet.

Vi reste också tillsammans med dansare till Amerika för att samla in pengar till Confidencen. Man framförde mest dans inom 1700-talssfären med kläder från Drottningholm och något mer klassiskt stycke. Barockmusik och -dans var ganska okänt i USA och jag minns att det var ett väldigt sjå att få tag i en cembalo till föreställningarna.

Nu får teatern mer stöd från stat och kommun så vi kan inte klaga, men det finns alltid behov av mer pengar."

Hur ser Christina på framtiden?
"Jag sitter ordförande i stiftelsen som driver verksamheten vid Confidencen och är hedersordförande i Confidencen Rediviva.

I Dansmuseet är jag inte officiellt engagerad, men jag kan inte riktigt låta bli att intressera mig – ärligt sagt. Jag har ju varit med om alla förflyttningarna – det har blivit litet för många. Man trodde att den nuvarande lokalen vid Gustav Adolfs torg skulle vara permanent, den var väldigt bra, så det är sorgligt att det ska behöva göras en ny rockad."

Det blir en ny dansarutbildning för dansare
"Jag tror det är en absolut nödvändighet att det blir en förändring. Det är oundvikligt att man måste göra ett urval i en så speciell utbildning. Framför allt för barnens egen skull kan man inte trycka in alla som vill och sedan inte har förutsättningar för att lyckas.

Det behövs fysiska förutsättningar, kvalitet, kompetens – allt. Man får inte ge ett sken av att 'det här kanske blir din framtid'. och så står man plötsligt senare och får höra att 'du är inte tillräckligt bra, vi kan inte anställa dig' – det är förfärligt. Då har man ju slängt bort hela sin ungdom på en dröm. Är man då 18-19 år kanske hela ens värld faller ihop.

Då är det bättre att, när man är 12 år, få beskedet att 'du har inte de fysiska förutsättningarna för att bli en bra dansare, du kan kanske bli något annat inom den konstnärliga världen' – det finns många möjligheter för en ung person idag.  Vill man dansa för att det är roligt finns det andra alternativ.

Som liten drömde även jag kanske om att stå på scen men det roliga var att dansa! För mig har danserfarenheten också betytt att man förstår vad som händer, man kan uppskatta dans som är bra, vilka dansare som har något extra och vilka som är fabulösa, man får en bedömningsgrund – det är lika roligt hela livet.

Och visst är det 'Star Quality' som gör att den stora publiken kommer – tänk när de stora ryska avhopparna kom – plötsligt skulle alla människor se på balett. Jag glömmer aldrig när jag såg Nurejev första gången 1961 i Paris, precis när han hoppat av. Man trodde inte det var möjligt att någon kunde dansa så!

Erik Bruhn var också en dansare som var något helt speciellt – någon elegantare dansare har jag aldrig sett. Bara hans sätt att svänga den stora manteln i Giselle . . ."

Så var det dags för Christina att ge sig in till ett förberedande styrelsemöte med Confidencen Redivia inför föreningens årsmöte senare på kvällen.
Anders Jörlén
3 aug 2011