Accrorap: Med känsla för det subtila
När Accrorap dansade Symfonia pieśni żałosnych (Klagosångssymfonin) (19/5, Dansens Hus) av koreografen Kader Attou inför ett fullsatt Dansens Hus fick många i publiken sig en ordentlig överraskning.

En typ av dansverk som flertalet i den unga publiken sannolikt aldrig tidigare har sett, eller ens tänkt se. Ett verk som har mer släktskap med verk av Jírì Kylían än Bounce.

Vilket är helt i överensstämmelse med Accroraps grundinställning, att bryta gränser. I det här fallet gränsen mellan den samtida dansen och streetdansen. I processen lyckas Attou, kompaniets grundare och konstnärlige ledare, både energisätta en traditionell form och befria streetdansen från den monotoni som (alltför) ofta drabbar dansformen.

Verket inleds i ett stilla dunkel och ett lugn, som lugnet efter att något fruktansvärt har skett. I den stund då chocken långsamt ersätts av ett spirande hopp. De tio dansarna står med ryggen mot publiken i ett grått ljus insvepta i grå kappor omgivna av symfonins lågmält mullrande inledning.

Så frigör sig en kvinna från sin kappa och från att vara en anonym gestalt definierar hon sig genom sin dräkt och sina dansrörelser som ett subjekt. När hon stöter samman med en av de andra dansarna fortplantas armarnas vågrörelser in i den andra dansarens kropp…

Dansarna går in och ut ur skeendet på samma sätt som instrumenten i symfonin. Den kontemplativa gruppkoreografin interfolieras av utsökta inslag där en eller fler av kompaniets skickliga dansare framför partier som genom sin koncentration och laddning blir en motvikt till de intensiva sopransolopartierna.

Symfonia Pieśni Załosnych är ett underskönt abstrakt verk som visar hur streetdansen kan utvecklas och hur den kan öppna vägar in i den samtida dansen för en ny publik.

Elgans senaste koreografiska experiment går under namnet Trästycket (The wood Piece) (14/5, Studio 1, MDT). Det koreografiska materialet i verket är baserat på en dirigents rörelser på dirigentpulten samt vad medlemmar ur en symfoniorkester gör före en konsert.

Materialet tolkas av fem av Sveriges mest intressanta dansare, Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg, Love Källman, Fernanda Lind Echenique och Tove Salmgren. Trots detta är verkets huvud-personer orkesterinstrumenten, ‘trästyckena’.

Dessa har genomgått en metamorfos (genomförd av Pontus Lindvall) som gett dem ett vackert och aningen gammaldags rekvisitautseende. Stora snäckor, klippblock, buskar och vågkammar står utspridda på scenen i mitten av studion.

I programbladet finns en kort men mycket akademisk utläggning på engelska (MDTs nya hemspråk) om vad det koreografiska experimentet syftar till. Huruvida någon i publiken uppfattar detta syfte kan naturligtvis diskuteras. Inte för att det spelar någon roll – det viktiga i ett experiment är att det uppstår en reaktion – i det här fallet en upplevelse. Och upplever gör man, först och främst upplevde jag avsaknaden av en viktig pusselbit.

Det var som om Elgan medvetet plockat bort en nyckelfaktor, vilket skapade en stimulerande och (vilket jag anade av vissa miner) frustrerande känsla av förvirring hos publiken.

Att mimen är i det närmaste utrotade ur den samtida dansens vokabulär bidrar naturligtvis också till att öka publikens förvirring. Tankar som ’Får man verkligen?’ eller ’Kan man verkligen?’ ploppar oombedda upp i mitt sinne. I sig ett stort plus eftersom detta tyvärr händer allt för sällan i dagens väldresserade svenska scenkonstvärld. Men så är Elgan varken väldresserad eller ‘happy to please’.

Likt en egensinnig forskare besatt av sina finurligt uttänkta teorier fortsätter hon att genomföra sina experiment på publik och dansare. Själv förvirras jag, njuter och hoppas att det blir många fler, som kommer att utsättas för Trästycket innan Elgan anser experimentet fullbordat.