En afton med tre moderna dansverk var vårens sista premiär på Nationaloperan i Helsingfors. Virpi Pahkinens Korona inledde kvällen följd av I himlen rotat träd av Mammu Rankanen och Johanna Nuutinens verk X-it.

Virpi Pahkinen är mindre känd i Finland än i Sverige, trots att hon är född och uppvuxen här, i Jyväskylä i Mellersta Finland. Det var trevligt att publiken på Operan fick bekanta sig med hennes stil, den här gången som koreograf för Nationalbaletten.

Det andra verkert, Taivaaseen juurtunut puu – I himlen rotat träd av Mammu Rankanen, var ett starkt nummer, dansat av tre kvinnor och tre män. Kvällens sista koreografi var en ångestfylld laddning av balettens egen Johanna Nuutinen med namnet X-it.

De två första verken kunde få den gemensamma nämnaren vacker dans, ”Trädet” upplevde jag dessutom som poetisk i all dess flöde och styrka. Det sista verket återigen var ett av de starka verken med motiv som vi ofta hunnit bekanta oss med i nutida dans; ångest, fruktan, ensamhet, relationer, maktutövning.

Pahkinen
Virpi Pahkinen hade lyckats ganska bra med att föra sin personliga stil vidare till Nationalbalettens dansare.  Här var fyra av dem finnar och hela sju med utländsk bakgrund. Skillnaderna i sättet att framföra Pahkinens koreografi syntes tydligt, och förde tankarna till utbildningen. Vissa av männen gjorde bra ifrån sig, och en snabb och skicklig Annabelle Hellinckx övertygade i sitt solo. Emmi Pennanens noggranna och stiliga framförande syntes positivt, och på ett ställe visade hela gruppen sig unisont och liksom överenskommet i en livligare och dansantare del av verket.

Annars visades här till stora delar uppställningar typ stilleben, ofta vackra formationer av de vackra figurerna. Asiatiska influenser märks i kropparnas ställningar, till exempel har fingrarna och även tårna sina uppgifter på samma sätt som vissa asiatiska stilar visar.

Rankanen
Mammu Rankanens I himlen rotat träd lämnar mig inte – i tankarna finns en sammansvetsad värld av ådror och nivåer med ett flöde av dans, berättelser; kraftfullt, intressant – rörelserna finns fortfarande inom synfältet. Anna Perez kostymer och Olli-Pekka Koivunens visualisering och ljussättning var som tilltänkta just till detta verk, som tycktes forma en värld i sig. Av allt som syntes och hördes skapades en helhet där allt passade ihop, och där man från första början andades i takt med det sedda. Min favorit i kvällens utbud.

Koreografen Mammu Rankanen tyr sig till det japanska begreppet ”ma” som betyder ett intervall i rum eller tid. Analyser i tid och rum har vi ofta hört talas om i danssammanhang, men Rankanen tycks lyckas med att i sitt verk analysera det som hon förklarar sig göra; element och motsatser gemensamma för människan och naturen, typ jord och himmel, ljus och skugga, inandning och utandning samt flod och ebb. Idén till koreografin kommer, säger hon, från en dikt om träd från gångna tider av Jaakko Hämeen-Anttila. Mycket poetiskt!

Dansarna Milla Eloranta, Linda Haakana, Terhi Räsänen, Henrik Burman, Teemu Tainio och Eemu Äikiö formade en fin grupp tillsammans; deras stil passade ihop och helheten övertygade hundraprocentigt.

Nuutinen
Scenerna i X-it är många och allt som händer tycks utspelas i källare och liknande utrymmen. Videotekniken kommer här till hjälp, den utgör en stor del av verket. I början finns en dansare i ett duschrum – är det här ett fängelse dit varelsen på golvet släpats efter ett förhör? – märker jag mig tänka. Därnäst kommer en strålkastare och dansaren försöker fly undan den, hon kryper ihop som ett foster, försöker slippa ljuset.

Nuutinen förklarar själv att verkets namn X-it hänvisar till något där det handlar om att komma ur situationer där man hela tiden är till beskådande. Samtidigt slippa ifrån avvisning och förkastande. Slutligen överlämnar hon tolkningen till åskådaren.

Dansarna inträder själva på scenen efter att de tidigare har visats på video, och tvärtom. Ibland försvinner de i intet – TV-rutan visar oss regn – och någon på golvet framför undrar vart de andra försvunnit. Vi alla stirrar på skärmen där intet syns tills förbindelsen är kopplad tillbaka. Rummet på videon och scenen har ingen dörr – dansarna kommer som från tavlan in till oss då de uppträder i realtid. Dessemellan finns de alltså bakom duken.

Dansarnas kroppsspråk visar hela tiden att det gäller allvar; de har problem. De lever inte det liv de själva kunnat välja. De vänder handen och ser ut att kämpa mot något osynligt som de vill skuffa bort, med fötterna isär och stadigt mot marken, de kämpar för fullt i olika lyft. Nutida dans som vi sett i en del verk och känner till, och den fungerar.

Vad beträffar dansarnas prestationer kommer jag på följande: Frans Valkama med sin stil gläder oss ännu en gång med sitt stiliga framförande som alltid när han är på scenen. Maria Tamminen överraskar med ett starkt rörelsespråk och stark närvaro just här och nu – glädjande att upptäcka. Hela gruppen gjorde bra ifrån sig.

Som helhet en mycked lyckad dansafton.

Fakta:
Korona, koreografi: Virpi Pahkinen, musik: Borut Krzisnik
Dansare: Annabelle Hellinckx, Sari Ikonen, Kailey Kaba, Asta Lindholm, Emmi Pennanen, Anna Sariola, Andrea Bena, Nicol Edmonds, Saverio Pescucci, Piergiorgio Regazzo och Emrecan Tanis.

I himlen rotat träd, koreografi: Mammu Rankanen, musik: Harri Ahponen och Sari Ahponen
Dansare: Milla Eloranta, Linda Haakana, Terhi Räsänen, Henrik Burman, Teemu Tainio och Eemu Äikiö

X-it, koreografi: Johanna Nuutinen, musik: Alva Noto, Ryuichi Sakamoto, Jean-Louis Huhta, Amon Tobin
Dansare: Johanna Nuutinen, Sara Saviola, Maria Tamminen, Antti Keinänen, Samuli Poutanen och Frans Valkama
Videoprojektioner: Paula Saraste, Joakim Pusenius

Ljussättning i samtliga verk: Olli-Pekka Koivunen
Anita Jokela
8 maj 2011