Ett minskande pengaflöde är dock inte den enda orsaken till ett allt mer likriktat utbud. I alla fall om man som jag med likriktat avser dansföreställningar i samma västerländska samtida danstradition. Utbudet är idag så ensidigt att man snart kan tala om en etniskt rensad scen. Det visas knappt ens flamenco längre på de stockholmska dansscenerna.

Tyvärr motsvarade inte verket på något sätt förväntningarna. Dels var det en fantasilös upprepning av grepp som tillhör installationskonstens mest uttjatade repertoar. Dels kändes det ogenomarbetat på gränsen till att vara ett work in progress. Vad som däremot slog mig var att O’Donnel likt kejsaren i Kejsarens nya kläder gömmer sig bakom den kulturella hegemoni som säger till mig som betraktare att Detta är konst! Men konst måste ha kraften att förmedla någonting mer än sin kreatörs ego. Det hade inte denna installation.

Med sin subtila och underfundiga humor sätter Bethke det dagliga livet i all sin livsnödvändiga banalitet under lupp. Och lockar mig att hitta nya infallsvinklar. Samtidigt som jag och (antar jag) resten av den mycket förtjusta publiken inser att det vi ser som vardagens träliga göror kanske är viktigare för oss än vad vi tror.

En tanke som bekräftas när jag dagen efter hör nyheterna om det japanska jordskalvet. Om en katastrof rev loss mig från vardagen skulle jag, precis som Bethkes Sisyfos, sakna även de mest monotona delarna av mitt liv. Och det är nog en av de djupaste insikterna efter denna lustfyllda filosofilektion att i den monotona vardagslunken finns den trygghet de flesta av oss behöver för att må bra.

I kontrast till Bethkes lågmälda spelstil fyller New Tango Orchestra scenrummet med en argentinsk tango som vibrerar av energi. I mötet mellan de två motpolerna uppstår insikten om de starka känslor som kan finnas även under den banalaste av handlingar.

Sisyfos - Back on top är en föreställning jag hoppas får ett mycket, mycket långt liv, det är den värd!

Trots att mina förväntningar var högt uppskruvade efter att ha sett Det är vi som är hemgiften och Klungans egen Ingen bor i skogen blev jag inte besviken. Klokt nog plockar man upp några av karaktärerna från Ingen bor i skogen vilket skapar kontinuitet och igenkänning. Skickligt flätas dagstrender, familjeprobelmatik och regionala särdrag ihop till en lätt surrealistisk och absurd men hjärtlig föreställning där man får möjlighet att känna igen sig och även att skratta åt sina egna nojor.

Scenografin, av Ulla Karlsson, är effektiv och i sig ett statement, dock utan att ta för mycket plats. Jag älskar den afghanhundsstaty som hon har skapat för den inledande scenen och som passar Mattias Fransson (Mikal i Ingen bor i Skogen) perfekt. Tillsammans med Sven Björklund (Sjukpensionären Lars i Ingen bor i skogen) slår han direkt knock out på publiken.

Man bara njuter och även om det ibland uppstår sekvenser som känns aningens sega är föreställningen en ny fullträff för Egerbladh & Klungan som får mig att vilja se mer. Men det får mig också att tänka på det regionala i föreställningen. Även om den behandlar fenomen som inte endast gäller Norrland eller Sverige utan är betydligt större än så behåller den en nästan uppkäftig förankring i sin region vilket även det är ett stort plus.

Vad gäller Egerbladhs koreografiska arbete visar hon återigen hur skicklig hon är på att plocka fram den dans som finns inom just den individ hon arbetar med. Alla kan dansa, men alla (koreografer) förmår inte plocka fram den dans som finns i varje människas kropp. Och mycket få förmår göra det så skickligt som Egerbladh.

Denna traditions totala dominans har lett till en exotisering av dans som har andra rötter, oavsett om det är dans med rötter i Asien, Afrika eller Andalusien. Och det är just detta som står i fokus i den ovan nämnda föreställningen, ett slags fiktiv dokumentär där fakta blandas med fiktion. Genom att ställa dissekerande frågor till Pichet Klunchun rörande hans dans får Bels alter ego Klunchuns dans att framstå som något exotiskt i kontrast till den dansstil utfrågaren själv arbetar inom.

Så långt präglas föreställningen av det lätt igenkännbaras bekväma förutsägbarhet. Det är ju så vi är vana att ha det. Utifrån vår säkra plattform, den västerländska kulturhegemonin, betraktar vi ’de andras’ exotiska förehavanden och frågan är om vi verkligen tar det de gör på allvar eller om vi ger det etiketten folkloristisk, traditionell etc och lägger det i lådan märkt ’exotika’?

Föreställningen stannar emellertid inte där. Pichet Klunchuns alter ego tar makten över situationen och plötsligt är det Klunchuns alter ego som är utfrågaren och Bels alter ego som är den som är det exotiska objektet. Med en gång blir det tydligt vilken ojämlik situation detta är. Bel måste visa och förklara, han kan inte längre luta sig mot vetskapen att de båda har ‘den västerländska kulturen’ som gemensamt riktmärke. En oerhört befriande upplevelse!

Inte så att de försöker återskapa det förflutna, snarare ger de sig rätten att använda den dans som hör till deras egen kultur. De vägrar att acceptera modernismens credo att det som benämns ’folkdans’ är något som inte passar sig inom den samtida dansen. Därigenom blir Journey Home inte endast en njutbar upplevelse - den blir en motståndshandling.

En handling som utmanar publikens fördomar. Vad ser vi? Ser vi dans, eller ser vi en ’folkdansinfluerad’ föreställning? Svaret på den frågan säger en hel del om världsbilden. Själv ser jag ett spännande sätt att formulera sig sceniskt med en rikare palett, en palett som innefattar uttryck vars kraft förstärks eftersom de har en stark associativ kraft för dansarna. När de utför dessa rörelser hakar de in i sin egen historia, historien från platsen de kommer från. Och de delar med sig av detta till sin publik så att vi också kan ta del. Att dela andra människors kultur är som att resa, om än på ett mentalt plan.