Baletten baserar sig på Abbé Prévosts roman där händelserna i 1700-talets Frankrike kan ses ha en förankring fram till nuet. Kvinnan är den som utnyttjas, och mannen med tillgång till pengar är den som väljer. Jo – till en viss grad har även kvinnan en möjlighet att välja sin väg, men i vågskålen väger alternativen inte jämt. Den unga flickan Manon Lescaut har svårt att göra sitt val, det blir ett val mellan kärlek och fattigdom eller att avstå från kärlek och att vinna en livsstil med välstånd – som kurtisan – för någon tid framåt. Om hon nu inte väljer livet i kloster, alltså.

Baletten Manon är planerad att komma även på Nationaloperan Estonias program under denna vår; och på Estonias hemsida läser vi hur Deborah MacMillan, änka efter koreografen Sir Kenneth, berättar att rättigheterna att uppföra denna balett inte ges utan kännedom om balettgruppens höga nivå. Manon tillhör den återkommande repertoaren på många av de stora husen; bland annat i London har Royal Opera House sin Manon i  programmet under våren och hösten.

Det är lättare att följa med händelserna i baletten om åskådaren har lite kännedom om epoken, och har bekantat sig med själva berättelsen på förhand. Det är brodern Lescaut som i första akten möter systern Manon när denna anländer till Paris med diligensen – på 1700-talet färdades man med postvagn – och det är brodern som säljer sin syster när ett tillfälle att tjäna pengar dyker upp. Där är den förmögne Monsieur G.M. som blir attraherad av den unga flickan – som egentligen är på väg till ett kloster. Färden dit avbryts dock då ödet ingriper. Där är även poeten Des Grieux som också han på torget blir varse den unga vackra kvinnan, och som blir hennes älskade.

En fascinerande balett
Idag hör man röster om att koreografin inte mera är så speciell eller så provokativ som den tidigare uppfattats vara. Man måste dock medge att den är både påhittig och fungerande – och dessutom vacker. De olika scenerna avlöser varandra smidigt och själva berättelsen går framåt presenterande de dramatiska händelser som till slut för både Manon och Des Grieux till undergång.  

De höga arabeskerna, Manons vändningar och glidningar i Des Grieuxs och de övriga kavaljerernas armar. Det är ställvis även magiskt; jag tänker t ex på andra akten och Manons solo i armarna på ett tiotal beundrare. Männen turas om att lyfta-vända-bära kurtisanen, och hennes kropp glider och dyker och störtar framåt i kavaljerernas grepp. Monsieur G.M. låter sin kvinna bli beundrad även av de andra, bara hon minns vem hon tillhör – det är till honom, som betalar kalaset för hennes del. Baletten utstrålar sensualitet; rörelsespråket är både diskret och provokativt på ett fint sätt. En fascinerande balett.

Barbora Kohoutková i sin tur är bekant i Finland, hon inledde sin dansarkarriär 1996 på Nationaloperan, för att sex år senare flyga ut i världen och bli en framgångsrik stjärna också i München, Boston och Hamburg. Numera är hon också balettpedagog hemma i Prag.

Barbora har mognat till en mycket fin dansare; hon var drottninglik när hon i andra akten gjorde entré iklädd den elegans som hon fått av Monsieur G.M. Den unga kvinnan Manon var i hennes gestaltning helt suverän, det lämnade ingenting att önska. Som ballerina är Barbora en pärla, och det är med glädje man välkomnar henne tillbaka till de stora rollerna. Vid hennes och Friedemanns andra och sista framträdande blev det stående ovationer. Ett sällsynt vackert par.

Än en gång kunde man konstatera att olika konstnärer alltid tillför sitt eget. Det personliga får komma fram, och bör också göra det – ingen blir bra genom att försöka vara som någon annan. Det här brukar varje stjärndansare ha kommit på; om man vågar ge sin själ i dansen på scenen framför publiken, då blir det synligt att här är det inte bara rörelser som produceras. Det finns i balettkoreografi och i dans överhuvudtaget så mycket där en artists konstnärskap kan komma fram på olika vis. Artisten kan skapa eget – komma med sin egen tolkning av händelser och känslor; komma med nyanser som inte är färdigbyggda i koreografin – för att föra fram sin syn av det hela.

Tamara Rojo tecknar linjer i luften med precision; och interaktionen, samspelet med David Makhateli blir desto bättre ju längre föreställningen framskrider. Det är en svår sak att börja jämföra olika par: de här tre paren har den tekniska sidan i besittning och då har de möjligheten att utvidga sin tolkning. Paren Tamara och David samt Barbora och Friedemann var mogna artister; Julie åter med sina 28 år har troligtvis ännu sina bästa år framför sig.  Hennes teknik är redan ypperlig och i händerna på partnern Friedemann glider hon med i MacMillans duetter så att man inte behöver vara rädd hur det ska gå i svängarna. Man kan sitta lugn på sin stol i salongen.