Artiklar från 2008 – till idag
Operans Balettklubb tillsammans med Föreningen Dansmusei Vänner inbjöd till en afton med den titeln den 22 mars i Dansmuseet. Ett femtiotal besökare infann sig.
Den här säsongen har dans på film varit ovanlig uppmärksammad. Hösten 2010 visades La Danse – en vacker och intressant film om baletten på Parisoperan – på scenen och i balettsalen. Man fick även en inblick i Parisoperans arbete med scenografi, kostym och administration mm.
Erotikon med Carina Ari som koreograf och danssolist. Foto SF
Filmen var helt utan kommentar, vilket gav ett intryck av stor objektivitet. På minussidan var att man ofta satt och undrade vilka dansare och koreografer man såg och vilka verk som repeterades. Filmen finns även på DVD.
På bio gavs även filmen Maos siste dansare (2009) om den kinesiske balettdansaren Li Cunxin, som hoppade av till USA för att senare bosätta sig i Australien. Filmen var en tillrättalagd version av hans självbiografi, men visade en hel del dansscener där Li gestaltades av Chi Cao, premiärdansare vid Birmingham Royal Ballet.
Så har vi för närvarande den Oscarsbelönade och omdebatterade Black Swan /(2010) på repertoaren. Läs dansportalens artikel här. Under filmkvällen visades exempel från tidig stumfilm fram till succéfilmen Billy Elliot (2000).
Busby Berkeley arrangerade vackra dansöser i masscener. Foto Warner Brothers
Exposé över filmdans
Dans var ett naturligt uttrycksmedel i den tidiga filmen. Rörelsen talar för sig själv och musik fanns i form av biograforgel eller ackompangerande piano.
Bland de tidiga pionjärerna var Thomas Alva Edison och Georges Méliès – aktuell i Kungliga Balettens version av Coppélia. Bland de exempel som visades var Anna Pavlova i Den stumma från Portici (1916) och Carina Ari i Mauritz Stillers eleganta komedi Erotikon (1920).
Ljudfilmen medförde ett stort uppsving för musik- och dansfilmen. Storheter som Busby Berkeley skapade mastodontscener med dussintals dansare och snabbfotade dansekvilibrister som Fred Astaire, Ginger Rogers, Gene Kelly och Cyd Charisse blev stora stjärnor. I Sverige var Nils Poppe och Annalisa Ericson två trägna kamrater, deras största dansnummer förekom i filmen Tappa inte sugen (1947).
Moira Shearer i De röda skorna. Foto The Archers
Klassisk balett på film
Den klassiska baletten var mer sparsamt förekommande. George Balanchine koreograferade visserligen några minnesvärda dansscener för sin dåvarande hustru Vera Zorina, men det stora genombrottet kom med De röda skorna (1948) av Michael Powell och Emeric Pressburger och med Moira Shearer, Leonid Massine och Robet Helpmann i dansrollerna.
Powell och Pressburger gjorde flera liknande filmer, bland andra Hoffmanns äventyr (1951) med den ryska ballerinan Ludmilla Tcherina.
De röda skorna blev en världssuccé och var en av inspirationskällorna för filmproducenten Lorens Marmstedt och hans hustru Ellen Rasch när de gjorde den svenska dansfilmen Eldfågeln (1952) – manus och regi av Hasse Ekman – där sverigegästen Maurice Béjart gjorde koreografin. Utöver Ellen och Maurice sågs premiärdansarna Björn Holmgren och Gun Skogberg och dansare ur Operabaletten.
Ellen Rasch i Eldfågeln. Foto Uggla
En länk mellan step, modern dans och klassisk balett kan Gene Kelly sägas vara. Han slog igenom som uryankeen i sjömanskostym och med akrobatisk dans och Singin' in the Rain (1952) blev hans glansnummer, men han gjorde även experimentella filmer med ren dans utan dialog och stjärnor även från den klassiska baletten. Främsta exemplen var den långa danssekvensen i An American in Paris (1951) och filmen Invitation to the Dance (1956) där han dansade med tecknad partner.
En helt ny form av dansfilm gjorde sitt inträde med West Side Story (1961) där koreografen Jerome Robbins tog dansen ut i gatumiljö och där dansen användes för att framställa samtida raskonflikter och gängstrider. Några år senare kom Fame (1980) och med delvis liknande tema.
George Chakiris (i mitten) i West Side Story. Foto MGM
Jamie Bell i Billy Elliott. Foto Universal
Andra stora filmskapare med dans som uttrycksmedel och en väsentlig del av handlingen var koreograferna Bob Fosse med filmer som Sweet Charity, (1969) Cabaret (1972) och All That Jazz (1979) och Herbert Roos med bl.a. Vändpunkten, (1977) Nijinsky (1980) och Footloose (1984).
Avslutningen på filmkvällen på Dansmuseet blev en befriande dansexplosion från den unge Jamie Bell i Billy Elliot (2000). En film där dansen blir en gruvarbetarpojkes väg till frihet att vara den han själv vill, samtidigt som filmen är en seriös skildring av gruvarbetarnas kamp för arbete och en värdig existens.
Många av de nämnda och andra dansfilmer, för att inte tala om filmade baletter och dansverk. kan man köpa i Dansmuseets shop.
Anders Jörlén
7 april 2011
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision