Artiklar från 2008 – till idag
Nationaloperan firar hela året sina 100 år med många föreställningar och evenemang av olika slag. Till vissa är inträdet fritt. Kommande lördag den 12 mars hålls dörrarna öppna mellan 10 och 17. I februari-mars har det dansats även modernt, vilket vi redovisar här.
Nationalbalettens Länk till annan webbplats. dansare uppförde tre koreografier i Under danshimlen 2.0, och utvalda aktörer inom nutida dans uppträdde på Operans Almi-scen med en serie modernt under rubriken I love NYKY – "Danshimlen” far dessutom på turné och kan ses i Åbo i maj, och i Stockholm i juni.
Samuli Poutanen i Walking Mad. Fotograf Sakari Viika
Den yngre publiken har hittat vägen till Nationaloperan i och med att man satsat även på annat än traditionellt klassiskt. Det är viktigt att repertoaren ständigt förnyas och att dansarna får pröva olika tekniker – de är ju utbildade till att dansa även annat än klassiskt.
Det är också fint att publiken som kommer till operan får smaka på möjligast mycket av det som finns inom området dans, fast det ju inte kan anses vara endast operans uppgift att stå för allt detta.
Dansen är ett viktigt område inom kulturen, och borde få mera stöd av samhället. Här talar vi om ett ganska allmänt problem; att dans inte räknas till den grad den borde inom högkulturen, och att den ännu inte idag har en säker plats i en vanlig skola i Norden.
Under danshimlen 2.0
Kvällen bjöd på en stilig workwithinwork av William Forsythe, en rolig Walking Mad av Johan Inger och en magnifik Minus 7 av Ohad Naharin, alltigenom imponerande dans och uppträdande.
Allra mest är det fart i det sista numret – detta Minus 7 – som inleds redan under pausen: en fenomenal Frans Valkama iklädd vit skjorta och mörk kostym befinner sig djupt försjunken i sitt eget ”bajlande” (baila – att dansa), som om han skulle befinna sig på ett dansgolv på ett allmänt ställe, som om han skulle ha varit där redan en längre tid – han är avspänd och njuter av sitt eget framförande. Samtidigt imiterar han en person som åskådarna känner från egna erfarenheter på danslokaler, eller annars kan tänka sig se där: Frans gör det här så bra att han kan fylla hela 20 minuter eller även mer med sin karismatiska närvaro och talang.
Ohad Naharin, Minus 7. Fotograf Sakari Viika
När verket inleds på riktigt – när publiken har hört att pausen slutar – ansluter sig andra dansare klädda på samma vis som Frans till scenen, fortsätter på samma sätt med solisten i mitten, och sedan stängs ridån för att gå upp igen. Nästa scen är Naharins bekanta halvcirkel med dansarna sittande på stolar, turvis sittande och turvis vilt stigande upp, om och om igen, samtidigt sjungande en låt . Det är provokativt och delar av klädseln far över till mitten av scenen, som överflödiga.
Koreografen Ohad Naharin har själv konstaterat att verket är en rekonstruktion av hans tidigare gjorda, och den inledande delen känner vi från Kyr som Nationalbaletten dansat tidigare. Naharins dans är väldigt fysisk och tilltalar utan vidare den största delen av publiken, varav vissa plockas upp i slutet för att dansa med artisterna. De övriga i salen jublar – det är dansfest!
workwithinwork. Frans Valkamaa, Tiina Myllymäki och Minna Tervamäki. Fotograf Sakari Viika
Workwithinwork inleder kvällens program; det dansas professionellt och skickligt, och man kommer in i stämningen. Klädseln är enkel, åtsittande, och linjerna i rörelserna syns tydligt. Koreografin av William Forsythe är påhittig, musiken är av Luciano Berio, hans Duetti per due violini – duett för två violiner. Till denna musik får man beundra de klassiska stegen som hela tiden växlar med nytt och harmoniskt modernt. Speciellt dansarnas överkroppar sträcks till dimensioner vilka inte är så ofta sedda. Vackert klart rent.
Walking Mad med Linda Haakana och Antti Keinänen. Fotograf Sakari Viika
Walking Mad – Johan Ingers, för många i publiken bekanta – och roliga verk med mycket humör – blir bättre och bättre. Jag jämför med föreställningen jag såg i maj förra året och den jag sett för ett par veckor sedan. Skrattsalvor i publiken, den är helt med på noterna. Maurice Ravels Bolero klingar manande och dansarna springer med hälarna i golvet – det skall synas att det inte är något klassiskt och eteriskt. De får fram det raljanta och har glimten i ögat – glimten i sin dans.
En av dem, Johanna Nuutinen, som fått uttala sig och förklara vad hon tycker om att repetera och uppträda i verket, förklarar i programhäftet att man skall vara öppen i sin dans, överträffa sig själv, oberoende av vilken sorts dans man än uttrycker. Hon själv är en av dem som koreograferna väldigt ofta väljer att dansa modernt. Titta bara på hennes inlevelse som syns tydligt på bilden nedan..
Nationalbaletten åker på turné med Danshimlen och uppträder i Stockholm på Kungliga operan 1 och 3 juni, och före det i Åbo i slutet av maj.
Johanna Nuutinen, Wilfried Jacobs och Johan Pakkanen i Walking Mad. FotografSakari Viika
De fria aktörerna inom dans
Dansgrupper – utvalda av balettens konstnärlige ledare Kenneth Greve – fick möjlighet att komma och visa sig under rubriken I love NYKY (fritt översatt: Jag älskar det nutida). Fyra föreställningar gavs i Almisalen på operan. Två onsdagskvällar, en lördagsmatiné och en lördagskväll hade publiken möjlighet att bekanta sig med två verk åt gången av olika grupper eller enstaka dansare.
Jag hade möjligheten att se den sista av dessa, en kväll med Riku Immonens Turhat tärkeät asiat (ungefär De onödiga, viktiga sakerna. Det är att observera att ordet ”asia” har en mängd betydelser), samt på samma kväll Jyrki Karttunens Situation Room.
De övriga nutida koreograferna från eliten av Finlands dansliv var Antti Lahti och Tuomas Juntunen med Manners of Success, framfört av Tanssiteatteri Minimi, Reija Wåre med sin Of(f) course, Carl Knif med Mandorla, Petri Kekoni med Kaatuva maa, Marianne Rouhiainen med Simply details samt Simo Heiskanen med sin koreografi Helinä för Dansteatern Glims & Gloms.
Turhat tärkeät asiat
Riku Immonen uppträdde ensam i sin koreografi, visserligen i en fördubblad form, då en större filmduk på scenen visade en form av hans alter ego. Det var en liten berättelse om vardagliga saker såsom att grubbla över viktiga vardagliga beslut, såsom att tillreda latte och sedan att ändå välja en öl i stället. En kompakt helhet vilken skulle visa vardagslivet där hemma. Dansaren och koreografen Riku Immonen är känd för att ha jobbat med dansteater och dansverk för barn. Som dansare visade han sig ha enkla och klara linjer med balett, jazzdans- och stepträning som bakgrund.
Situation room
Den moderna dansgruppen Karttunen Kollektiv, grundad 2008, bestod av sex dansare med olika stilar i bagaget. Vi tar Anne Hiekkaranta som exempel , ledande damen i sammanhanget, som framträdde med långa linjer i sin dans, och hade något av en solistroll i koreografin. Den utspelar sig i ett rum med klädstänger, en färgstark scenbild. Gruppen tycktes dock växla sin utrustning ”hundra gånger” för att uppträda i de olika rollerna. Helheten var något för lång, den skulle ha mått bra av att förkortas med en tredjedel.
Jyrki Karttunen hade tydligen haft för avsikt att visa dansarnas kunnande möjligast mångsidigt, och det kom ju fram att det finns en hel del potential i den här gruppen.
Situation Room. Fotograf Marko Mäkinen
Om uppläggningen
I kvällens föreställning sågs först Riku Immonens kortare koreografi och efter pausen den längre. En annan lösning för den här kvällen kunde nog ha fungerat bättre – inte nödvändigtvis att de här två koreografier skulle ha bytt plats med varandra. Man orkar i regel sitta längst i början av kvällen, när man ser en föreställning.
Man kommer att jämföra dessa dansare – verksamma inom fältet fri och modern dans – med operans dansare som fått den klassiska utbildningen ända sedan barnaår. Detta när vi nu en gång befinner oss i Nationaloperan där balettens dansare uppträtt i modernt och fått experimentera även i sina workshops.
Jag funderar på hur det som klassiska dansare kan prestera i fråga om modernt ofta kan ses vara överlägset jämfört med andras uppträdande. Hur tekniken med snabbhet och exakthet uppstår på grund av tusen och åter tusen gånger upprepade övningar – hur en träning som påbörjats tillräckligt tidigt påverkar resultaten. Här kommer vi till utbildningsfrågor igen, hur viktigt det kan vara att barn i tidig ålder får bekanta sig med grundstenarna inom dansen.
Operan är att tacka för programmen. Operan firar sitt jubileum, det har redan synts och kommer att synas på många olika sätt under hela året. Vi återkommer.
Anita Jokela
9 mars 2011
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision