Artiklar från 2008 – till idag
Dansmuseet har under februari-mars presenterat två lunchdansprogram av helt olika karaktär. Ulrika Wedins avskalade dansspråk i Tidens genomskinlighet och hovdansaren Jan-Erik Wikströms starkt fysiska närvaro i en Pahkinenduett med Anna Valev och solo i Norberto dos Santos Bolero.
Transparent – tre kvinnor i en. Fotograf Joakim Eneroth
Ulrika Wedin: Tidens genomskinlighet
Transparent (16/2, Dansmuseet) av koreografen Ulrika Wedin är inspirerad av fotografen Joakim Eneroths fotografisvit Short Stories of the Transparent Mind. Foton ur sviten projiceras över dansarnas kroppar vilket ömsom framhäver dem, ömsom får dem att bli ett med bakgrunden. Det ömsom framträdande, ömsom försvinnande förstärker upplevelsen av att se, inte ett utsnitt ur ett skeende utan ett slags samtidighet. Den samtidighet som vårt minne tillåter oss när vi tänker på människor som varit, som är och som bär framtiden i sina kroppar.
Dansarnas kroppar förenas i en gemensam berättelse där olika aspekter ömsom framträder ömsom bleknar bort. Som i livet. Och så som det är i livet är det i Wedins verk, där de tre kvinnornas kroppar avspeglar ett brett tidsspann, från barndomen till ålderdomen.
Med sitt typiskt avskalade koreografiska språk upphäver Wedin för en stund det hektiska flödet av händelser som jag som människa befinner mig genom att ömsom tvinga mig, ömsom locka mig att stanna upp och se in i tidens genomskinliga lager.
De tre kvinnorna framställs av Hervor Sjöstrand, Maya Allende (11 år) och Ulrika Wedin själv.
Jan-Erik Wikström i Bolero. Fotograf Carl Thorborg
Wikström!: Läcker lunchdans
I programmet Wikström (3/3, Dansmuseet) bjuder Hovdansaren Jan-Erik Wikström sin publik på ett laddat dubbelprogram bestående av By the Painless Arrow of Artemis av Virpi Pahkinen och Bolero av Norberto dos Santos.
Tillsammans med Anna Valev ger Wikström Pahkinens koreografi en annorlunda klang än den man är van vid när Pahkinen själv dansar. Man skulle kunna säga att koreografin får den rundade väl avslutade form som är signifikant för skickliga och rutinerade klassiska dansare. Därigenom kommer duetten mer att påminna om klassisk traditionell asiatisk dans än ett samtida koreografiskt verk. Detta ger verket en förhöjd känsla vilket väl överensstämmer med det mytologiska temat.
Det som gör Bolero så lyckad är inte koreografins originalitet utan koreografens lyhördhet visavi dansaren. Tack vare det nära samarbetet mellan koreograf och dansare blir det ett gemensamt verk som är lika mycket ett uttryck för Wikströms kreativitet som för dos Santos. Som publik är det ett privilegium att få uppleva den skicklighet och precision Wikström besitter. En upplevelse som förstärks av närheten till dansaren eftersom publiken sitter runt om scengolvet. Men det är också fascinerande att se hur Wikström ibland släpper fram kampen i det långa solot för att lika snabbt åter dölja den under behärskad avspändhet.
Lena Andrén
7 mars 2011
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision