Under året 2010 bjöd Savcor Ballet (tidigare Ballet Mikkeli) på två fina festivaler. På våren sågs Eifman Ballet från St. Petersburg gästspela på stora scenen vid Nationaloperan – inom ramen av ett välkommet samarbete med sistnämnda, som i år fyller 100 år – och på hösten träffades balettentusiaster i St. Michel för att se även andra artister från St. Petersburg.

Stjärnorna från den berömda Mariinskijteatern och baletten från Michailovskijteatern uppträdde i den moderna Mikaelisalen. Gästspelet bestod av tre olika program – två helaftonsbaletter och en galaföreställning. – Här skrivs det om visiten med Eifman Ballet samt om dess ledare som även han har jubileumsår. Boris Eifman fyller 65.

Det är att varmt välkomna alla fina samarbetsprojekt mellan ovan nämnda; aktörer som har en strävan att visa det bästa för sin publik. Balettchefen vid Nationaloperan, Kenneth Greve, hade bjudit in Eifman Ballet, och man kan konstatera att Finlands nationalopera  ju har alla förutsättningar att erbjuda möjlighet och lokaler till en lyckad visit – när man t.ex. tänker på en omfattande scenrekvisita – och i det här fallet en stor balettgrupp med två helaftonsbaletter. Även åskådarna välkomnar sådana här projekt. Fördelarna är många.

Savcor Ballets ledarpar, Ulla och Hannu Savisalo, vill återigen hålla standarden hög och de två årliga festivalerna som de ordnar brukar vara lyckade; de är välordnade och artisternas nivå utomordentligt god.

Boris Eifman och hans koreografiska arbete
Åter till Eifman: fräscht, otypiskt – och nytt, om man jämför med de stora helaftonsbaletterna på operahusens scener. Eifmans baletter bär en alldeles egen prägel. Han skapar sina verk enligt sin fantasi rörande uttryck i rörelserna, lånar någon gång annanstans ifrån – det gör ju de flesta – men genast när man kommer på att det där har jag sett hos en annan, så fortsätter Boris Eifman precis på sitt eget vis. Inget tal om att det inte skulle vara eifmanskt, häftigt.

Och – som Boris Eifman påpekar – är berättelserna inte lätta, det krävs av åskådaren ett intensivt tittande med inlevelse, för att få ut vad som koreografen haft i tankarna. Som sagt, nivåerna är också många – i stil med de ryska författarnas poesi.

På Nationaloperan sågs två baletter; Onegin (tidigare Onegin Online, se Dansportalen.se) och Röda Giselle. De båda baletterna gavs i två föreställningar, och salen var full varje kväll. Det var många som såg alla fyra. Dessa båda berättelser handlar också om personligheter, Onegins handling är förflyttad till nuet och berättar mycket fritt om figurerna i den berömda ryska dikten (Aleksandr Pusjkin: Eugen Onegin), och Röda Giselle om ballerinan Olga Spessivtsevas flykt till en inre värld, ett imaginärt paradis inom hennes konst. Slutet är tragiskt även för denna Giselle (liksom i den traditionella baletten med detta namn), hon hamnar till slut på mentalsjukhus.

Ballerinas roll dansades av Nina Zmievets, en äkta ballerina med linjer utsträckta ända till tåspetsarna så länge hon i berättelsen är en dansös med framgång inom yrket – och de övriga solisterna, de tre männen i hennes liv – hette denna gång Aleksej Turko – en stark danspersonlighet och känd från förra Eifman-visiten – i rollen som Tjechist, Oleg Markov som Läraren och den praktfulle Oleg Gabyshev som Partnern – lägg namnet på minnet; samt Anton Labuskas som Vännen – alla dessa i starkt samarbete berättande storyn som innehåller mycket varierande händelser – vilket också speglas i rörelsespråket. Efter klassiska rörelser blir det en ävergång till vridna, människan uttrycker sig ju ofta på det sättet när hon är i obalans.

Anita Jokela
24 februari 2011