Peter Bohlin: Messias – ett allkonstverk

Kungliga Operans balettchef och du har bestämt samarbetat tidigare?
Ja, när Marc Ribaud var balettchef i Nice hade han vänligheten att inbjuda mig för att sätta upp Messias där. Då var vi tvungna att använda bandad musik. Här kunde han erbjuda mig ett stort projekt, med orkester, kör och fyra sångsolister.

Levande musik betyder att verket lyfter till en helt annan nivå, till en helt annan dimension, och det tycker jag att baletten förtjänar: Detta är min version av himlen.

I det här fallet var storleken av samarbetet särskilt viktig för mig. I Argentina infaller sommaren i december – februari, och jag brukar försöka ta ledigt en månad i januari, i mitt hus i bergen utanför Buenos Aires. Det är trevligt att börja året med semester, men det här kunde jag inte tacka nej till. Dessutom är det nu 25 år sedan jag arbetade i Sverige, och det var en mycket betydelsefull tid för mig.

Du gjorde ett helaftonsprogram för Storan i Göteborg 1986, på inbjudan av Ulf Gadd, som var balettchef där. Hur träffades ni?
Ulf Gadd är den viktigaste personen i hela min karriär. Han besökte Buenos Aires för att leta efter musik till sin första balett med tangomotiv – Tango Buenos Aires 1907 (1985).

En dag kom han till teatern, sökte upp mig och började tala om min Anne Frank-balett, som han hade sett. Min engelska var mycket dålig då, men en av mina dansare talade engelska, så vi fick kontakt.

Här vill jag skjuta in ett par saker. Jag var nästan 40 år vid det tillfället. Jag hade börjat dansa sent, först i tjugoårsåldern. Innan dess spelade jag mest fotboll och gick på bio. Film är fortfarande en stor inspirationskälla för mig.

Jag älskade stumfilm – Chaplin, Buster Keaton och Tati – och såg mycket av Bergman, som var väldigt populär i Argentina. Jag hade aldrig arbetat som koreograf utanför Argentina, men drömt om att få göra det i Europa.

Dessutom var det så att jag länge drömt om att göra ett verk om Anne Frank. Mina föräldrar, av judisk börd, lämnade Polen i juni 1939. Praktiskt taget alla som stannade i familjen blev mördade. I Argentina finns en mycket stor judisk koloni, väldigt många kulturarbetare, men även samlare och mecenater, är av judisk börd.

Hur som helst: en balett om Anne Frank kunde inte låta sig göras på militärjuntans tid. Men juntan föll 1983 och jag kunde genomföra mitt Anne Frank-projekt. Ulf Gadd såg baletten, vi höll kontakt, och han återkom till Buenos Aires tillsammans med sin scenograf Svenerik Goude.

Jag kunde då visa ett annat av mina verk, Psalmsymfonin, och resultatet blev att Ulf Gadd inbjöd mig att göra en helaftonsföreställning! Till min oerhörda glädje – Europa! Men först blev jag alldeles nervös. På Storan dansades till slut Psalmsymfonin, Tre argentinska danser och Anne Frank.

Inte nog med detta: Ulf Gadd ordnade en fortsättning också! Han hade tidigare engagerat en annan argentinsk koreograf till Storan, Roberto Trinchero, som jag aldrig träffat i Argentina. Trinchero var då sedan flera år balettchef i Wiesbaden, och tack vare Ulf fick jag ett uppdrag där omedelbart efter Göteborg.

Sådan var starten på min europeiska odyssé, som kom att vara i 14 år. Och den första, avgörande impulsen – den kom från Ulf Gadd!

Sedan dess har Du varit mycket flitig. Opuslistan är imponerande.
Ja, faktiskt, nästan 50 baletter, och det har blivit väldigt många produktioner, långt över hundra. Bara Anne Frank har jag satt upp 13 gånger.

Det finns förmodligen några favoritverk?
Ja visst: A Streetcar named Desire (Linje lusta) efter Tennessee Williams pjäs, är en. Tempest, efter Shakespeare, är en annan. Det är en dyr produktion, som teatermässiga verk tenderar att bli. Där ingår en film också. Och naturligtvis är Messias en favorit.

Min första version av Messias blev faktiskt en 50-årspresent till mig själv. Det var nu ingenting jag planerade, det bara råkade bli så, och det var ju en vacker tillfällighet.

Jenny Westring, Olof Westring och Kungliga Baletten i Messias. Fotograf Hans Nilsson

Det är många medverkande i Messias.
Ja, 24 dansare. Jag tycker över huvud taget om att arbeta med stora grupper. Hemma (Wainrot är balettchef vid Ballet Contemporáneo del Teatro San Martin i Buenos Aires sedan 1999) har jag 26 dansare i min ensemble. Alla vill förstås dansa, och jag gör mitt bästa för att se till att de får göra det.

Här vill jag passa på att framhålla ett par saker. Jag tycker inte om det så kallade stjärnsystemet. Resten av ensemblen riskerar att reduceras till något indentitetslöst, eller att till och med försvinna. Så vill jag inte att dans ska fungera.

Därför är det i Messias inte enbart ett par som är viktigt, även om ett par är särskilt viktigt. Alla medverkande har solistiska insatser, i t.ex. mindre grupper som tre eller fem. Men grundprincipen är denna: alla är viktiga! Gruppen kan ibland ha ett värde som till och med är större än enstaka stjärnor. Tänk bara på vissa körpartier i musiken!

Jag försöker också framhålla gruppens betydelse när jag ber unga koreografer att skapa något för min ensemble. De brukar bli jätteglada och föreslår något för två eller tre dansare. Då säger jag NEJ – ta femton! Då händer det att de bleknar, men gör något för kanske tio. Efteråt brukar de vara mycket tacksamma – och många av mina dansare har fätt dansa.