Ett par som dansar, en man som leder sin dam. Medvetna steg, djupa böjningar; damen bakåt och mannen lutande lite ovanpå, som det ofta visas på bilder.

Den riktiga tangon; rörelserna medvetet svävande, böljande och antydande något som inte behöver förklaras. Det är tydliga mål med dansen, dansarna uttrycker erotik och sensualitet. En hel kultur och historia i denna dans.

Gruppen Tango Pasión skapar show
Gruppen är professionell och det finns mycken talang och virtuositet hos dansarna. Dansarna kan prestera mycket, en del mer än vissa andra.

Måste medge att jag själv också väntade mig se något mer i den konstnärliga vägen i föreställningen, och då uppstår frågan var vissa gränser går.

Om man visar en show - kan man då baka in i föreställningen sådant som inte skulle accepteras vid ett konstnärligt och artistiskt uppförande; kan show betraktas som något där man får använda billigare medel för uppvisningen?

Jag ser att en del av dräkterna är designade i syfte för att väcka uppmärksamhet på ett djärvare sätt och att vissa rörelser är ämnade att mycket konkret föra tankarna åt ett visst håll - som om man inte skulle lita på att koreografin och dansen som bäst och som sin uppgift kan skapa något mer.

Det värsta är att man kanske inte litar på publiken och dess förmåga att njuta av fin konst. Nu satsas det alltså delvis på provokation.

Föreställningen
Det är kväll på gatorna och på ett café. Männen roar sig och flickorna finns till där. Det dansas tango.

Dansarna  presterar olika mycket, några är mer vältränade än andra. Men det är inte viktigt, man kan beakta det i koreografin, där tar man vara på skillnaderna i dansarnas talang. En sångsolist uppträder också, närvaron är stark. Sextetten har sin egen roll i föreställningen och framför också sina solon.

Programbladet berättar att musiken i föreställningen är skapad enligt traditionen för tango och tango avant-garde och presenterar allt mellan Carlos Gardel och Astor Piazzolla, inom en tidsram på 100 år.

Påhittiga koreografiska finesser för den som kan. På sina ställen tänker man som åskådare också annars att gruppens män i sitt framförande är bättre än kvinnorna. De representerar det som tangokulturen förutsätter, de har formen i sitt uppförande.

Dansarna är i allmänhet vältränade; fötterna arbetar kvickt och sparkar riktigt högt, och en del av damerna virvlar med sin kropp runt partnern i ett grepp som för dem tycks ha blivit vardagsmat – dvs. det går utan problem och utförs bra. Nämnda ingredienser är show och fin sådan.

Man kan lägga till saker som passar in i koreografin, och vilka dansarna kan prestera att göra. Man kan variera koreografin in i det oändliga, begränsning finns bara i fråga om vad som passar in.