I denna krönika samsas det enklaste enkla med det mest komplexa. Tillsammans exemplifierar föreställningarna hur mångskiftande scenkonsten tillåts vara i dagens samhälle, där det inte finns särskilt många rätt eller fel kvar längre. Och där det är fullt möjligt att genomföra en föreställning i sitt eget vardagsrum.

Virpi Pahkinen: Välkänd koreografi i nytt ljus
Jag har ofta ställt mig frågande inför de religiösa kvalitéer som  tillskrivits Virpi Pahkinens verk. Men i inledningen av hennes nya verk Aajej (20/9 Dansens Hus) kan inte ens jag undgå att uppleva en tydlig transcendental stämning.

Sittande vid kanten av scenen frammanar Pahkinen toner ur en xylofon, toner som klingar ut i rymden som en ordlös åkallan. Därefter genomför hon ett solo så stämningsladdat att det blir till en ritual. Med en närvaro lika stark som dragningskraften hos ett svart hål rör sig Pahkinen över scenen i en koreografi som trots att den inte innehåller några nya moment ändå känns ny. I avslutningen av solot öppnas i fonden en ljusstrålande öppning likt en dörr till en annan dimension.

Resten av verket förmår (förståeligt nog) inte leva upp till inledningen även om det här och där glimmar till, som till exempel när den unge dansaren Oskar Landström befinner sig på scenen. Hans allvarliga utstrålning och flexibla långa kropp ger Pahkinens koreografi nya dimensioner. Landström är en av de fåtaliga dansare jag sett tolka Pahkinens koreografi som förmår matcha hennes egen dans.

Landström medverkar också i Pahkinens koreografi till föreställningen Öknen – skrivet i sand (6/11, Forum). I den inledande duetten, AL UL, på den lilla öppna ytan mellan de fyra betongpelarna i den råa källarlokalen skapar Pahkinen och Landström en magisk förtätning. Att dansen därtill ackompanjeras av de skickliga musikerna Yair Dalal och Erez Mounk förhöjer ytterligare upplevelsen av koreografin.

Utöver duetten ingår också två solon av Pahkinen. Dyn-etyd, där Landström ackompanjeras av Pahkinen på flygel vilket ytterligare förtätar närheten mellan musik och rörelse. Tyngden i Pahkinens solo, A Prayer for Peace, ligger i armar och bål och i interaktionen med det plisserade tyget vilket resulterar i en mästerlig förevisning av enkelhetens estetik.

Och väl anpassad efter det faktum att Forums ledning visar bristande respekt gentemot såväl sin publik som sina artister. Trots att man arrangerar en föreställning med dans bryr man sig inte om att den publik som inte sitter på någon av de främsta bänkraderna knappt ser mer än händer och överarmar.

Jag hoppas verkligen att Pahkinen, Landström, Yair Dalal och Erez Mounk återkommer med ett gemensamt verk på en scen där alla kan få en möjlighet att se den spännande föreningen mellan Pahkinens koreografi och arabisk musik.

Helena Franzén: Suggestiv danskonst
Helena Franzén är skicklig i att välja kompositörer till sina verk och det nya verket I’m not looking back (5/11, Dansens Hus) är inget undantag. Denna gång samarbetar hon med artisten Jenny Wilson och musikern/producenten Daniel "Fagge" Fagerström.

Av det lyckade resultatet att döma har det varit ett mycket inspirerande samarbete, ett samarbete som stimulerat Franzén att ge sitt tekniskt drivna och mycket personliga rörelsespråk en ny suggestiv laddning.

Man skulle kunna se det nya verket som en fortsättning på det förra verket Trigger Point som utspelar sig på en yta som skulle kunna vara en sandstrand. I det nya verket skapar lampor framför en mörk fond illusionen av en glittrande kustlinje. Rök som bäddar in scenen skapar en vision av dimma, ur vilken en kvinna framträder. Med ett lugn som för tankarna till någon som tänker på vad som skett, eller inte skett, genomför kvinnan ett långt solo som är en pärla av enkelhet och renhet.

Dansarens närvaro och minutiöst genomförda rörelser ger koreografin knivskarp skärpa. Solot får mig att tänka att just så här enkel – och därför komplex – kan dans vara när det är som bäst. Men så är det också en mycket meriterad dansare, Gunilla Hammar, en gång en av Cullbergbalettens ledande dansare, som tolkar koreografin.

Det är också hon som långsamt uppslukas av dimman i verkets avslutning då de övriga fyra kvinnorna har slagit sig till ro på vad som skulle kunna vara den låga muren till en strandpromenad som ligger mitt emot den glimmande kustlinjen. Mellan det inledande solot och avslutningen har kvinnorna interagerat i en suggestiv och tankeväckande koreografi.

En koreografi där varje person blir ett eget subjekt trots verkets abstrakta karaktär. I avslutningen går kvinnan mot havet tills hon helt uppslukats av dimman och försvinner ur publikens synfält.

Philippe Quesne/Vivarium Studio: Scenmagi i vardagsrummet
Föreställningen L’Effet de Serge (22 oktober, c/o Stadsteatern) inleds med avslutningen av Philippe Quesnes föregående föreställning och slutar med en blick in i den kommande föreställningen. Ett sympatiskt grepp som skapar en känsla av kontinuitet även om de tre föreställningarna för övrigt inte verkar hänga ihop.

L’Effet de Serge skildrar en man, spelad av Gaëtan Vourc'h, som på söndagarna skapar korta performanceföreställningar för sina vänner. Med fast hand leder han sin publik (på scenen och i salongen) in i sin minimalistiska föreställningsvärld. Till exempel består en föreställning av ett samspel mellan en bils strålkastare och musik medan en annan består av musik och enkla fyrverkerier.

Trots att föreställningarna inte är längre än några minuter och förberedelserna tar längre tid än själva framförandet fungerar de, överraskande nog, som föreställningar.

När jag ser föreställningen uppstår en känsla av att jag betraktar en kinesisk ask och att de små föreställningarna tillsammans bildar en större enhet. För vad är det Philippe Quesne vill säga med sin föreställning om Serge, om inte just detta att man faktiskt får ta sig själv på allvar. Även när man gör något man egentligen inte borde kunna göra, som att visa performanceföreställningar i sitt vardagsrum. Kanske är detta Sergeeffekten? Insikten i nödvändigheten av att ge sig själv tillåtelse att göra det man vill.

Charlotta Öfverholm: En lustfylld djupdykning i relationsproblematiken
I Charlotta Öfverholm dubbelprogram Pas de deux sans toi (25/9 Moderna Dansteatern) ingår ett nytt verk, Leonce, av koreografen och konstnären Corinne Lanselle. Verket kännetecknas av att Öfverholm interagerar med en installation av prasslande plast som understundom verkar vilja uppsluka henne, understundom skydda henne. Koreografi och scenografi blir en finurlig helhet även om greppet känns aningens överanvänt.

Betydligt fräschare är Öfverholms eget nya verk, Pas de deux sans toi, som är inspirerat av Louise Bourgeois dikter och installationer och som hon framför tillsammans med Lindy Larsson. Öfverholm och Larsson matchar varandra utmärkt, kombinationen av hennes råa styrka och hans mjuka leende charm blir lika stimulerande som en riktigt välgjord espresso macchiato. Som titeln antyder är det saknaden efter den frånvarande som skildras, ibland rått och rakt på sak.

Njutningsfullt konfronterar Öfverholm publiken med vardagens smärtsamma sidor. Samtidigt sjunger Larsson, till synes obekymrat om hennes lidande, sin smäktande smörsång på ett sätt som bara han kan. Därigenom blir han en perfekt symbol för den permanent frånvarande partnern som inte bekymras eller ens berörs av sin övergivna partners lidande.

Spångberg & Juurak: Performanatics till sjöss
Mårten Spångberg & Krööt Juurak visar i sitt gemensamma performanceverk Ride The Wave Dude (15/10 WELD) att konst kan vara mycket, mycket enkel utan att missa målet. Med sin typiska lekfullhet tar Spångberg med sig publiken in i ett landskap konstruerat av sådant som blivit över.

På sitt sätt en lämplig inramning för ett nedslag i surfkulturen, vars oglassiga baksida utgörs av outsiders som samhället "tappat bort" på en glest befolkad strand. Individer som dock har samma längtan som alla andra surfare, att fånga den ultimata vågen.

Teamet Spångberg och Juurak matchar varandra väl, hennes mer avspända stil balanserar hans intensitet. På ett nästan omärkligt sätt lyckas de locka med sig publiken in i utforskandet av surfkulturens kärna, Vågen. Iscensättningen av mötet med Vågen är lika enkelt som genialt.

Genom uppspända trådar fångas upplevelsen av den absoluta (och sköra) balans som krävs för att bemästra de enorma krafter som fokuseras i en av dessa mäktiga vågor. En balans som är en förutsättning för att få den kick alla surfare drömmer om, en kick som är lika stark som de kickar som frambringas av konstgjord stimulantia.

Tana Maneva/Sahajo Project: På jakt efter själens nödutgång
Föreställningen Emergency Exit (3/11 Teater Giljotin) är skapad av den bulgariska performancekonstnären och regissören Tana Maneva som har studerat butoh för Rhizome Lee på Subbody Butoh School i Himalaya (Indien). Föreställning präglas av Subbody Butohs transcendentala och eleganta stil.

Dansen har en stimulerande lätthet som passar mycket bra för denna föreställning och som får mig att tänka på Kejsar Hadrianus ord att själen är kroppens kringfladdrande följeslagare. Den vitsminkade kvinnliga gestalten i det vita sparsamt inredda rummet som omges av glesa men effektivt avgränsande vajrar blir för mig en symbolisering av människan, eller snarare av hennes själ.  

En människa som utåt är välanpassad men inuti är som en vulkan på gränsen att explodera. Som en avspegling av det som rör sig innanför varelsens behärskade vita yta samspelar ljud och musik i en subtil ljud- och ljusscenografi. I rummets vithet rör sig varelsen med knyckigt eleganta rörelser präglade av en självpåtagen begränsning, likt en levande, förvriden frustrationsknut.

Men ju längre den trekvartslånga föreställningen pågår ju mer fragmentariseras den väl sammanhållna personligheten tills den helt upplöses. Slutligen sölas det vita rummet och gestalten ner av en blodröd vätska, vars färg också återfinns i en peruk som kvinnan dessförinnan tagit på sig. Iförd den röda peruken släpar hon sin nerblodade kropp mot "nödutgången" som hon finner i mellanrummet mellan de hårts spända vajrarna.
Lena Andrén
15 nov 2010