Med tanke på hur länge biennalen pågår är det lätt att inse att programmet är späckat av föreställningar, workshops, kurser med mycket mera. Själv fokuserade jag på två föreställningar, invigningskonserten på La Maestranza, Sevillas tjurfäktningsarena, och på en ny föreställning av Rocio Molina på Teatro La Maestranza. Därtill besökte jag världens enda (?) museum för Flamencodans.

Nu var Poveda förvisso inte ensam på scenen. Medverkade gjorde också de manliga flamencodansarna Rafael Estévez, Nani Paños och Antonio Ruz. Koreografin var dock så lättviktig att jag inte upplever att den gjorde dansarna rättvisa. Den kunde heller inte matcha sången, varken Povedas eller hans gästers. Det var som om koreografen Estévez, som även var kvällens regissör, inte riktigt haft tid att lägga ner sin själ i de återkommande dansinslagen.

Någon som däremot matchade sångarna och som tog scenen och publiken med storm var Laura Rozalén vars drottninglika scennärvaro står i kontrast till hennes sirligt feminina flamencodans. I en tid då flamencon blir allt mer teknisk och avskalad, dansar hon med en utstuderad elegans som trots den höga graden av förfining ändå präglas av en okonstlad naturlighet. När jag ser henne dansa kommer jag att tänka på vita spetsgardiner som fladdrar i sommarvinden och på dansare som Isadora Duncan.

Och precis som förra verket förefaller det nya baseras på en högst personlig erfarenhet.  I Turquesa como el limon handlade det om kroppen, dess utseende och form och om att inte bli godkänd. I det nya verket förefaller Molina diskutera sin roll som utvecklare av en mycket stark tradition. Vad kan, och får, man egentligen göra? Som alla traditioner har också flamencon drag av utvecklingsfientlighet, allt skall förbli exakt så som det alltid varit. Men Rocio Molina vore inte Rocio Molina om hon inte oförskräckt gav sig i klinch med den förstenande traditionen, och sina egna tvivel.

Verket går, via vad man skulle kunna beskriva som ’stationer’ uppbyggda och ljussatta av scenografen Carlos Marquerie, mot sitt klimax. Under denna ’resa’ tar föreställningens jag itu med de utmaningar som möter henne varefter hon återvänder till bädden av stenar där hon legat inkilad i verkets inledning. Men denna gång får hon själv stenarna att flyga genom att flytta dem med sina egna händer.

Koreografin och dansen kännetecknas av Molinas tekniskt drivna stil vilket i sig är helt nog för att man skall vilja se mer, och mer, och mer. Men hon omger sig också av karismatiska sångare och musiker som hon generöst ger plats på scenen. Den traditionella sången (cante) och gitarrmusiken (toque) samt en scen som för tankarna till den traditionella avslutningen av ett flamencoframförande, balanserar det faktum att koreografin använder flamencons steg i en västerländsk koreografisk form. Och på så sätt gör Molina det omöjliga möjligt genom att visa att det är möjligt att utvecklas som samtida scenkonstnär utan att förvanska flamencodansen. En åsikt som publiken i den stora och välfyllda teatersalongen också verkade dela eftersom den gav Molina en stående ovation.