För 41:a året i rad dansades det i Kuopio i mitten av juni.  Den berömda festivalen firade alltså sin 40-årsfödelsedag förra året, och såsom ledningen efter årets dansvecka kunde konstatera har den lyckats bra. Programmet är tilltalande, attraktivt och kompakt och man kunde vara nöjd med resultatet. Publiken var nöjd också.  

Jorma Uotinen – en mycket synlig danskonstnär med mångsidig aktivitet såväl på hemmaplan som utomlands – står i ledningen (som konstnärlig ledare) sedan 2002 tillsammans med Anna Pitkänen (verksamhetsledare) av denna årligen återkommande sommarhändelse inom dansen. Det finns även annat program än dans;; festivalens namn Kuopio tanssii ja soi, dvs. ”Kuopio dansar och klingar” förutsätter ju det.

Jorma Uotinen deltar själv i alla aktiviteter; förutom allt som tillhör honom i egenskap av ledare dansar och sjunger han och syns hela tiden på alla möjliga håll. Han tycks lyckas gång för gång ordna högklassiga och intressanta föreställningar och program. Förutom stadens större scener vid Musikcentret och Stadsteatern finns det program ute i det fria och på mindre ställen som redan åratals fått fungera som estrader för dans och musik under den här veckan. Under den kommande säsongen kommer Uotinen även tillbaka till Nationaloperan som koreograf.

Det gäller att inte heller glömma den omfattande kursverksamheten i olika dansgenrer. Med på specialkursen i Siilinjärvi där det varje år funnits kursverksamhet i lägerform för dansintresserade pojkar – fanns nu många svenskar, av vilka många var flickor. Det är viktigt att nämna att en och annan kursdeltagare under åren just på den här kursen hittat poängen i vad dans innebär och kan ge, och sedan blivit proffs.

Det behövs mycket folk att allt skulle fungera och för att skapa trivseln
Staben för festivalen gör år för år sitt yttersta för att allt skall gå väl. Man får all den information man behöver och önskar få. Ett litet skönhetsfel fanns dock med – och som man allmänt talade en del om bland publiken – programhäftet. Det kunde gärna utvecklas i en mer informativ riktning. Lite mer om vad som står bakom föreställningarna skulle man önska få se i det. Återstår att se hur det blir nästa år. Annars funkar allt prima.

Universitetsstaden Kuopio är väldigt trevlig. Torget, som dock den här tidiga sommaren delvis stod under renovering, är berömt inte minst för sina specialiteter inom matkulturen och produkter typ Kalakukko, ett bakverk av råg som innehåller fisk, samt olika sorts plättar som har namn såsom ”lörtsy” och liknande. Information om staden på svenska hittar man genom att googla.

Programmet på Stadsteatern och Musikcentret
Artister från Kina; Shanghai Ballet Länk till annan webbplats.och Jin Xing med sin dansteater skulle bli sådana som jag mest väntade på att få se under min vistelse i Kuopio. De var inte bekanta från tidigare på samma sätt som t.ex.  Cullbergbaletten som också gästade dansveckan denna gång. I programmet var också att vänta föreställningar av Skånes dansteater med Black Water av Jorma Uotinen samt Susanna Leinonens Fragile/Entity; gruppen Carte Blanche från Norge, Dansk Danseteater från Danmark och Ballet Argentino -  dessa kompanier skulle  jag få se uppträda under min vistelse i staden.

Shanghaibaletten – och annat aktuellt
Den kinesiska gruppen är en av de bästa och märkligaste i Asien, ett utsökt kompani med suveränt tekniskt kunnande och känsla för kultur. Fina nummer sågs på Musikcentrets scen, varav La Valse av George Balanchine var kvällens absoluta clou (bild). Den var höjdpunkten som avslutade programmet som annars bestod av diverse klassiska, contemporary och moderna dansnummer. Såtillvida fint det hela att jag ville se programmet en annan kväll också. Eftersom det kungliga bröllopet var aktuellt på samma lördag dessa dansare skulle uppträda tredje kvällen i rad, diskuterade vi den saken med Jorma Uotinen: Hur ställer du dig för evenemanget, frågade jag honom när vi sågs på Musikcentret. Jorma minns hur han i Sverige fått träffa Viktoria. Han tycker att det är fint med kärleken, och önskar det unga paret Viktoria och Daniel all lycka inför äktenskapet.

Det här ville jag skriva om eftersom Bröllopet tycks vara ett ämne också i Kuopio: torghandlarna, av vilka jag köper jordgubbar, talade även de ivrigt om tv-programmet som snart skulle visa vigseln i Stockholm. Och jag skall INTE jämföra balett som uppstod i hoven i Italien och Frankrike med dagens hovetikett och vanor, men tänk att det ligger samma kultur bakom!

Tillbaka till balettprogrammet av Shanghai Ballet. Kvällen inleddes båda gångerna (jag såg föreställningarna på fredagen 18.6. och lördagen 19.6.) med det bekanta pas de deux ur helaftonsbaletten Le Corsaire som dansades av Guo Hongyu och Zhang Wenjun. Expressivt och kunnigt. Det kända pas de deuxet ur Giselles andra akt var bra och känslofullt dansat men här kom det också tydligt fram att tolkningen är en svår sak när man kommer från ett annat kulturområde. Giselle är en produkt av den romantiska perioden på 1800-talet i Europa, och wilierna i andra akten är övernaturliga varelser, vilkas känsloliv på scenen ska komma fram främst genom rörelserna. Mimiken kan vara en svår sak i interpretationen av den de facto i början av andra akten redan döda flickan Giselle, hennes drömgångare – flickan som bara finns i andras tankar, inte i verkligheten. Dansarna hette Fan Xiaofeng (Giselle) och Sun Shenyi (Albrecht), vilka som sagt – gjorde bra ifrån sig när det gäller själva dansprestationen.

Programmet var lite annorlunda alla tre kvällar Shanghai Ballet skulle uppträda. Även de moderna och contemporary dance numren uppskattades av publiken; det fanns bekanta och internationellt kända problemställningar i parförhållanden. Festivalledningen hade valt ut vissa åskådare att kommentera det sedda, och en del av dessa personers åsikter kan sägas vara verkligen fräscha. De var inte från tidigare så vana att se balett eller dans.  Man kunde t.ex. läsa en kommentar som löd ungefär på följande sätt:  ”Ett förälskat tonårspar doftar på sina känslor genom att vifta med sina fötter och genom att följa den andras reaktioner. Som ett fascinerande och sensitivt slut sågs fallsegern över mannen.”  Det här låter ännu bättre på finska med vissa lokala inslag.

Svansjöns Pas de deux ur tredje akten var mycket imponerande, och även ett av de bästa numren i gruppens program. Den svarta svanprinsessan hette Xiang Jieyan och prinsen Wu Husheng. Det allra bästa var kanske dock den avslutande La Valse av Balanchine där man fick uppleva gruppens dynamik, och dansarnas kunnande och tolkning på annat sätt än i de enstaka numren. Man kunde njuta av det magiska som ett sådant här nummer påbjuder och, såsom en kuopiobo tyckte, faktiskt bli hypnotiserad av det hela. Då de föregående numren varit solistnummer gjorde mängden av dansare och formationerna i koreografin ett intryck på så gott som de allra flesta. Programbladet tar upp namnen Fan Xiaofeng, Sun Shenyi, Ji Pingping, Wu Husheng, Yu Xiaowei, Chen Yan – vilka redan hade uppträtt i enstaka nummer och presenterat sig på scenen; i klassiskt och modernt, suveränt. Dansarna i gruppen är unga och viga och de dansar med gott humör. För andra kulturer också, det måste man konstatera. Hemma på scenen, det är dom.
Shanghai Ballets konstnärliga ledare är Xin Lili med dansarbakgrund i samma grupp.

Jin Xing Dance Theatre och Rubato Dance Company: Shanghai Beauty
Resultatet av ett samarbete mellan The Jin XingDance Theatre och Tanzcompagnie Rubato Länk till annan webbplats. från Berlin sågs i föreställningen med namnet Shanghai Beauty. Den skulle leda åskådaren på ett modernt sätt till det kinesiska kulturarvet, och mycket väl; det fanns en viss mixmax av dem båda på scenen. En videoinspelning visade hur Jin Xing själv maskerades på traditionellt sätt för sin roll. Dessa figurer som också är bekanta för alla som sett Pekingopera.

Jin Xings tur skulle komma först senare i föreställningen, men eftersom hon redan var introducerad på video kändes hon bekant när hon ganska sent kom fram. En figur från tiderna före nuet – och nuet visades starkt på scen. Dansarna är precisa och kunniga och lever in i sina prestationer. De dansar till musik av Lutz Glandien, Johann Sebastian Bach och Bai Kwong, och uppträder både i traditionella kinesiska och  i västerländska dräkter och även ganska avklädda – för att vara kineser. Det har länge funnits helt andra regler för vilka delar kvinnorna ansågs kunna visa av sina kroppar; att dansa medöverkroppen klädd bara i BH eller en tyglapp på framsidan skulle tidigare inte ha varit passande. Rörelsespråket – det var också en blandning av något som vi uppfattar som traditionellt kinesiskt, modernt och comtemporary – se gärna själva på nätet. Grupper där individerna går som robotar, individernas  prövande av parrelationer, olika sorts formationer av kvinnor och män. Ganska bekanta inslag.

Dansarna heter – förutom Jin Xing själv – Dai Shao Ting, Deng Meng Na, Han Bin, Ji Ren Hua, Liu He, Liu Minzi, Liu Zian Yi, Liu Zhi, Lu Jun, Lu Ge, Pang Kun, Sun Zhuzhen, Ta Lisi, Wang Tao och Xie Xin.

Konstnärlige ledaren Jin Xing är en intressant figur på månget vis. Hon fick sin utbildning i den kinesiska armén. Den lille pojken från Manchuriet valdes som nioåring till soldatskolan på grund av sin tydliga begåvning i dans. Som sjuttonåring vann den unge mannen ett pris i klassisk balett och titulerades som bästa klassiska dansaren i Kina. 1989 fick Jin ett stipendium till New York för att studera nutidsdans, och på den vägen blev dansaren rätt länge. Jin utvecklades i sin konst, och blev under färden en kvinna. En riktig feminist skulle någon kanske kalla henne.

Hon har fått kämpa, och det tänker hon göra fortfarande: idag har hon planer på att grunda en egen teater i Kina, som ett alternativ till de teatrar som leds av landets regering, säger hon i Kuopio. 1996 grundade hon i Kina den första gruppen med modern dans; Beijing Modern Dance Ensemble, och lite senare, 1999, Jin Xing Dance Theatre, den första privata dansgruppen. Det privata dansevenemanget Shanghai Dance är även det grundat av denna talangfulla och energiska kvinna, som enligt Jorma Uotinen utstrålade styrka och mod då han råkade henne första gången.
  
Skånes Dansteater Länk till annan webbplats.: Black Water
Denna starka grupp visade sig i två koreografier av två finländska koreografer, Jorma Uotinens Black Water och Susanna Leinonens Fragile/Entity.
”Har du nu gjort ditt bästa verk någonsin”, frågar jag av Jorma Uotinen när jag nästa morgon kommer nära honom efter att ha sett hans mäktiga och eleganta koreografi, dansad utmärkt av artisterna vid Skånes Dansteater, vilka förutom av Uotinen själv fått lära sig av assistenten Riku Lehtopolku. Häri kommer Jorma med ett diplomatiskt ”det är väl så att verk genom tiderna har sin egen prägel” – och så är det ju förstås. En uppfinningsrik Kalevala av honom på 80-talet verkade väldigt fräsch, och tilltalade publiken redan då, bland andra en liten 4,5-åring som tyckte sig ha sett sitt livs bästa balettföreställning. Jag berättar detta för Jorma som skrattar varmt.

Men tillbaka till Black Water. Uotinen har alltid förstått sig på ljussättningens (här av Mikki Kunttu) betydelse på scenen, och man blev också imponerad av en fin scenbild redan vid början. Erika Turunens fantasidräkter passade till dansarna och till koreografin. Det är ofta helheten av allt detta och inte bara koreografin som behövs för att ett verk som en helhet ska övertyga åskådaren och imponera på honom. I denna koreografi stödde delarna, dvs. dansen, musiken (av Nightwish), dräkterna och scenografin verkligen varandra. Resultatet blev fantastiskt fint och elegant, vackert; från harmoni till kaos och stark turbulens, med riktning mot evigheten – såsom koreografen själv valt att beskriva vad det är frågan om, och man kan instämma.

I vissa av Kuopio-veckans föreställningar var rörelsen på scenen ständigt pågående, så också här. Det är liksom krafter som mal, rörelsespråket går fram och tillbaka, som så ofta i koreografier där musiken tillåter detta. Som vatten; vågor, eller trender som föds, odlas, glöms och tas i bruk igen, i en ny form – av vilka alla formationer ändå innehåller något av det tidigare sedda. Jag tänker speciellt på verk med symfonisk musik, eller modern musik där flödet tillåter en koreografi såsom Uotinens Black Water – jo: vatten här också! Vidare kommer jag ihåg vissa av Uotinens tidigare koreografier förutom nämnda Kalevala, t ex rörelsespråket han skapat till Philip Glass´ musik.

Susanna Leinonen:  Fragile/Entity
Det här verket är kompakt och passar bra att dansas av Skånes Dansteater – detta också – och det fick äran att inleda kvällen där andra delen utgjordes av Black Water. Susanna Leinonen skapar angenäm koreografi; det är alltigenom stilfullt. Jag minns en tidigare koreografi av henne med namnet Trickle, Green Oak  (Suo tihkua vihreä tammi) som fått sin premiär på Nationaloperan. – Elegant, baserat i grunden på klassiskt rörelsespråk, en magisk sagostämning med djup anknytning till något i naturen och forntida former, trädliknande varelser, och här också samma sorts stämning till något utanför oss. Det är konsten att skapa magi på scen som tilltalar oss, då smälter alla ingredienser samman i föreställningen.

Cullbergbaletten
Tretton år hade gått sedan Cullbergs förra visit i Kuopio och dansveckan; tidtabellerna och andra hinder hade funnits på vägen. Nu kom de hit och det var bra; med tre verk i bagaget, varav ett, Alexander Ekmans 40 M under, var gjord för video. Verket She was Black av Mats Ek och Negro con Flores av Johan Inger sågs däremot live. Kvällen skulle visa arbeten av tre koreografer från tre generationer. Av dessa koreografer har Mats Ek och Johan Inger lett Cullberg-baletten, Alexander Ekman däremot har varit dansare i gruppen.
Mats Ek tillhör seniorerna. Hans verk, Hon var Svart / She was Black (i Kuopio har man valt att använda det engelska namnet), var garanterat Ek – kvalitet, med tillhörande dynamik och färg, med kännedom om mänsklighet. En åskådare tycker sig se dansarna klädda i Marimekko i äkta finsk stil, man är bland publiken allmänt imponerade av verket. Bra.

Alexander Ekman är 26 år, yngst av koreograferna. – En liten men representativ del av hans videofilm 40 M under kan ses som trailer på nätet Länk till annan webbplats.. Här har vi en skara vetenskapsmän  och -kvinnor. De åker ner till en tom och kylig fabrikshall för att skapa en installation, där nere under markytan. Det är det jobbet som är poängen. Här finns alltså en skara som verkar ganska egendomlig för att vara individer med hög kompetens på sitt område. Snarare en armé olyckliga människor som måste agera som någons marionetter. De kanske är det, vi vet ju inte vilka krafter som styr. Det ser ut att gå ganska olyckligt med försöket; det är ganska mycket fjäskande och springande, men envist sådant. Det kanske lyckas ändå. Det hela är liksom inte från denna världen – eller, kanske dock just det – och även på flera håll i olika samhällen idag.

Johan Inger söker kärlek och ljus i Negro con Flores, skapat för Cullberg 2005, säger man i infobladet. Han jobbar idag som frilanskoreograf i Sevilla och samtidigt är han permanentanställd vid Nederlands Dansteater, en mycket känd dansgrupp i Holland. Negro con Flores – där finns ganska mycket mörker och ljus som tänds och slocknar, och en tv-apparat på scenen, samt dansare som finns samlade som en grupp under en lampa. Alltså rekvisita som är bekant från andra baletter, på annat håll. Jag tror att jag varit mer imponerad av Walking Mad av Inger, en prisbelönad koreografi där dynamiken är en annan – om dock macho.

Jag talar med några medlemmar ur Cullberg-baletten efter deras föreställning. Jag tackar dem för deras uppträdande, deras starka närvaro och expressiva dans, det som är Cullberg-dansarnas varumärke. Med Victoria Roberts skämtar vi om aktualiteten med namnet, hon har hört en del om saken, och går vidare till det aktuella i det personliga livet. Victoria skall efter Kuopiovisiten hem till Skottland och äkta maken som väntar, och bara slappna av. Det är främst i Scottish Dance Theatre hon dansat en längre tid, över åtta år före engagemanget 2009 vid gruppen Cullberg.

Gesine Moog från Tyskland och brasilienkfödde Joaquim de Santana instämmer i fråga om ledigheten, de är alla efterden kommande dagens föreställning fria under sommaren. Man måste kunna slappna av på lediga stunder och perioder; att dansa professionellt betyder mycket hårt arbete.  Allt detta vet idag också en del av publiken och uppskattar arbetet som syns på scenen. – Cullbergdansarna med bilder presenteras på svenska på gruppens hemsida (länk).

Ballet Argentino
Gruppen firar sin 20-årsjublileum i år. Dess stil har kanske skapats för att passa till mycket olika scener och tillfällen, det kom man att tänka på när man såg föreställningen. Den tycktes vara extra populär bland den lokala publiken.

Dock var den här gruppens framträdande kanske lite annorlunda än man hade väntat sig av en grupp ledd av den världsberömde Julio Bocca. Det var lite mer underhållning och show än konstnärliga strävanden inom dansen. Dansarnas ben lyftes ju högt, och de manliga dansarna är här uttryckligen riktigt latinos. Den mest imponerande artisten var enligt många av oss den kvinnliga och något mognare sångsolisten Karina Singer Levine. Storyn som utspelades beskrev tangons historia från bordellerna via danssalar till gatorna, i en koreografi gjord av Ana Maria Stekelman.

Dansk Danseteater
Jo – den här gruppen Länk till annan webbplats. passade även den till Kuopio-programmet, väldigt bra. Synd var bara det faktum att när man varje dag och samma kväll tittade på två föreställningar efter varandra, klockan 18 och klockan 21, kunde man inte njuta på samma sätt som om man skulle ha haft mer tid emellan

Koreograf var Tim Rushton, och kvällens giv var tre starka koreografier. Kridt (från 2005) är prisbelönad och känd. Tanken bakom är freden och balansen i världen. När jag med hjälp av videoinspelningar hjälper minnet att komma ihåg det sedda märker jag att jag väldigt gärna skulle se föreställningen en gång till. CaDance och Enigma – det grekiska ordet betyder mysterium – var de andra verken som sågs, båda från 2009. Leta gärna efter på nätet, där finns klipp av vissa delar.
Koreografen betonar att hans dans börjar där orden tar slut. Det är ju ofta dansens uppgift också, det är bra att man genom rörelsen kan visa känslor för vilka man inte kan hitta lämpliga ord. Däri ligger också en del av dansens magi.

Carte Blanche
Magi fanns det också här. Gruppen Carte Blanche Länk till annan webbplats. från Norge kom med två verk: Killer Pig till koreografi av Sharon Eyal till musik av Ori Lichtik, och dansad av sex kvinnor, och Uprising med manlig energi. Om den stod det på programmet bland annat att koreografen Hofesh Shechter vill  leka med pojkars sinnelag och temperament, med deras sätt att uppföra sig. Jag var själv mest imponerad av damernas Killer Pig, dansat i en sorts bikini och på något sätt med en känsla av kylig samhörighet. Delvis minimala steg och stegbyten – hypnotiskt till den grad att man nästan började tro att de sex har så gott som allting i besittning i denna världen. Dansarna hette Camilla Spidsöe Coehen, Caroline Eckly, Guro Rimeslåtten, Christine Kjellberg, Nuria Guiu Sagarra och Jennifer Dubreuil Houtheman.